HOFFIS

Nej, jag orkar seriöst inte avhandla en lång bilresa, värdelös service på ett McDonalds, ett riktigt, riktigt trögt hotell, Västtrafik som hade stängt en lördag mitt i sommaren, folk runt Ullevi som inte vet var gatorna precis runt arenan heter och en hel del annat.
Dagens guldstjärna går till Statoil på Fabriksvägen i Göteborg.
DOM hade koll.

Hörrni, på söndag åker jag till Gotland!
Whoppie!

... så gör Robert Pattinson helt rätt som tar sitt pick och pack och lämnar Kristen Stewart.

Jag sitter och begrundar gårdagen, vars kväll var höjdpunkten.
Vägen dit var ingen hit, så den tar vi en annan gång.

Funderar på när jag senast var på konsert, och kommer fram till at jag nog faktiskt aldrig varit på konsert. Eller jo, jag såg Loke i St:Karins ruin i Visby för ett par år sedan. Men oavsett hur charmigt och bra och mysigt det var, så är det svårt för just den händelsen att konkurrera med The Boss på Ullevi och en publiksiffra på i runda slängar 66 500 personer.



Jag är inte precis ett hardcore-Springsteenfan, men jag kan mycket väl förstå dem som faktiskt är det. Det var, trots tvivelaktigt juliväder, en mäktig upplevelse.

Bruce Spingsteen behöver ingen spektakulär show av det slag som man ibland ser, med koreograferade dansnummer, galet blinkande lampor, klädbyten var tredje låt, förinspelad musik och en mikrofon fasttejpad vid kinden.
Han verkar behöva sig själv, sitt band och publiken. End of story liksom. Visst var det lite strålkastare och så, men det var precis lagom. 
Det är fantastiskt att höra 66 600 personer brista ut i allsång på Ullevi (appropå allsång, vakna Skansen, DETTA var allsång!). Alla på scen är musikaliska, och improviserar stundtals fram konserten tillsammans med publiken.


Så fint och häftigt!

Det var en kväll i sann Bruce-anda, jag begriper varför han är så stor som han är, och jag är tacksam och lyfter på hatten för att jag fick uppleva denna helt grymma rekordkväll.

 

Det enda lilla jag eventuellt har att invända är Ullevi i sig. Det är en estetiskt snygg arena, och säkert bra för sportevenemang. Jag är tveksam om ifall jag tycker att den fungerar så bra till just konserter. Ja, beviserligen gör den ju det, det såg jag ju själv. Men arenan är låg, liksom tillplattad. Jag tycker att det brister lite i akustiken. Den är så platt, och jag fick ingen "arenakänsla" när jag klev in, om ni förstår vad jag menar. Det var också svårt att få en känsla av hur stort det var, och hur mycket folk det var, även om Bruce själv från där vi satt var ungefär 1,5 cm lång (stor arena) och publiken hördes finfint (mycket folk).
Men igår funkade det fantastiskt. Jag var på rekordkonserten på Ullevi den 12 juli 2012, tillsammans med 66 560 andra.


Fullsatt!

Jag är nöjd. Väldigt nöjd!

Jag har startat upp min lilla "resedator" för att se att den fungerar, och laddar för ett antal timmar i bil imorgon.
Åter igen, det ska bli intressant att svänga in i Borås.
Jag är ganska säker på att jag lovade mig själv att jag aldrig skulle återvända.
Tji fick jag...

Men en liten väska är packad med allt jag inte behöver.
Prognosen över Göteborg imorgon kväll ser för närvarande inte strålande ut precis.
Temperaturen ska ligga någonstans mellan 23-26 grader, och sedan ska det komma någonstans mellan 20-30 mm regn.
Perfekt konsertväder, verkligen...
Jag har alltså packat för alla väderlekar.
Kortärmat, långärmat, tunn jacka, lite tjockare jacka, regnponcho, olika skor och jeans i tre längder...
Som vanligt har jag packat orimligt mycket för att vara borta över en natt bara.
Så går det när man kan...

Borde det inte finnas kurser i hur man packar effektivt och... platssnålt?
Jag tycker nästan det...

Idag är det torsdag.
Det innebär, ifall någon missat det, att det är fredag imorgon.
Fredagar är bra dagar, för det innebär att det blir helg.
På lördag åker jag till Västra Götaland med min mor.
Vi ska till Ullevi.

Det innebär dock inte att vi ska åka raka vägen till Göteborg, nej nej.
Vi ska bo på hotell i... Borås, av alla städer.
Det ska bli intressant att kliva ur bilen där.
Hur kommer det se ut?
Hur kommer det kännas?
Hotellet ligger ju faktiskt vägg i vägg med Högskolan...

Mycket tid kommer att tillbringas i bil i helgen, med andra ord.
Det tar ju några timmar att åka ner dit på lördagen.
Och lika många timmar att ta sig hem på söndagen.
Men det blir nog bra.

I övrigt undrar jag om trafikplanerarna i Norrtälje var fulla när man byggde om senast.
Jag tänker vidhålla att det är viktigt att trafiken flyter på bra åt ALLA håll, inte bara åt det ena...

Dessutom tycker jag att det är sjukt irriterande att upptäcka att serier jag följer på tv helt plötsligt tar omotiverade säsongsuppehåll. Speciellt när det är mitt i en säsong...

Nu så.
Nu har jag hunnit sova.
Nästan.
Det var en lite halvjobbig vecka förra veckan, eftersom jag jobbade, och även höll på med en viss djurgårdsmatch.
Jag är fortfarande trött dock, jag känner det på jobbet framför allt.

Möjligen hjälper inte vädret till. Någon sa idag att det varit en helt normal julimånad.
Det måste ju vara lögn.
Men oavsett det, så har jag noterat att folk börjat drömma tillbaka till sommaren 1994.
Då var det varmt.
Sägs det.
Eftersom jag bara var... 8 år gammal då, så minns jag ärligt talat inte inte riktigt.
Men jag antar att det var den där jättevarma sommaren.
När man kunde bada varenda dag.
När vi var ute med båten i stort sett varje dag.
När det inte kom en droppe regn på hela sommaren.
Ja, och så vidare.
Det var 18 år sedan.
Tänk vad tiden går...

Jag hann med en tripp till Åland i helgen också, och deras verison av American Car Show.
Den är betydligt mindre än Norrtäljes, och med en aning mindre styrd prisutdelning.
Faktum är att det är en prisutdelning som är gjord för cyniska och sarkastiska kommentarer...
Skräddarsydd för mig, alltså...
Min pappa kom hem med ett förstapris dock, det är ju kul.
När jag åkte på morgonen var det mindre kul.
Jag hade skor, strumpor, jeans, långärmad tröja, munkjacka, jeansjacka och halsduk.
Ja, faktiskt.
Och det i mitten av juli.
Jag skulle nog kunna satsa pengar på att jag inte hade så mycket kläder på mig i juli förra året...

För övrigt borde alla som åker till Mariehamn ta vägen förbi Jussis glas och keramik.
Så himla fina saker!



I alla fall om man gillar glas och keramik...
och det gör man ju!

Jag var hos läkaren för ett tag sedan, för att se om det kunde finnas någon naturlig förklaring till att jag går runt och fryser så ofta.
Blev ivägskickad för att lämna blodprov.
Två stick blev det, en i varje arm. Hon började med vänster arm, men den lämpade sig inte riktigt för syftet.
Tydligen var mina blodkärl väldigt tunna. Men det var absolut inte mitt fel. Att de var tunna, alltså.
Det är nämligen ärftligt. Vilket alltså borde innebära att det är mina föräldrars fel?

Nu har det gått cirka två veckor och doktorn ringde.
Inget fel på mina röda blokroppar, och inte på de vita.
Och inget fel på blodplättarna, och blodsockret låt på en normal nivå.
Inget fel på ämnesomsättningen och inte på sköldkörteln.
Frisk som en nötkärna, brukar man väl säga.

Men jag fick ingen naturlig förklaring.
Jag är väl helt enkelt en frusen person.
Raggsockor, här kommer jag!

Låt oss klargöra detta:
Jag uppskattar INTE att bli kallad för "frugan" eller "gumman" när jag befinner mig i sällskap med min pappa.
Det är en förolämpning.
Jag anser dessutom att det är oförskämt att bara förutsätta att två personer är ett par eller till och med gifta bara för att de befinner sig på varsin stol brevid varandra. Även om man själv tillhör någon sorts skev halvkultur där det är vanligt att 55-åringar är ihop med 26-åringar (och uppenbarligen vice versa, där mannen i 99% av fallen är den äldre) borde man kanske tänka sig för innan man säger något.
Inte bara anta att alla andra har samma skeva och lätt diffusa halvkultur.
Om man nu ska kalla det kultur. Jag vet inte riktigt hur djupt rotad denna... ja, vad vi nu ska kalla den, är. 
Men det krävs ju beviserligen inte överdrivet många hjärnceller, och inte heller verkar det krävas någon typ av social begåvning eller taktkänsla.  

Jo, jag vet, förhållanden med stora åldersskillnader kan funka jättebra och de kan leva lyckliga i alla sina dagar, bla bla.
Jag har inga problem med det.
Men låt för fan bli att anta en massa saker.
Och var smidig nog att be om ursäkt, eller åtminstone säga något för att gottgöra det extremt felaktiga antagandet.
Som att fråga någon som gått upp i vikt när det är dags för barnet, och personen är inte gravid. 

Problemet är att jag vet exakt vad jag vill säga till dessa puckon, men jag blir så himla chockad att jag inte får fram orden.
Jag LIKNAR ju till och med min pappa.

Nästa gång smäller det.
Tredje gången gillt, eller hur?

Jag minns sällan vad jag drömmer, men idag gjorde jag det. I alla fall delar av den.

Jag såg Red Riding Hood igår kväll.
Sen läste jag lite i "Vätten", en skräckthriller, som man kallar det. Handlar om en riktigt otäck gammal typ i skogen som gör hemska saker.
Låten Keep The Streets Empty For Me gick på repeat i mitt huvud.
Sen drömde jag om något som på något vis involverar Sagan om Ringen.

Jag vaknade även med Keep The Streets Empty For Me i huvudet.
Och konstaterade att jag drömt om hober.
Dessa hober höll på med något som påminde väldigt starkt om vad man pysslar med i program som "Clean House New York". Ni vet, när samlare får hjälp med att styra upp sitt hem och kasta saker.
Detta höll jag och ett gäng hober på med.
I skogen.
Av något skäl som jag inte riktigt begriper skulle vi också klättra uppför en rätt hög...hög, med läskbackar.
Sådant där som man se, eller göra, i små utamingar och så.
Fast då brukar man ha säkerhetslina.
Det hade inte jag eller hober.
Det var dessutom läsk i backarna, och det var inga riktigt läskbackar heller.
Det var sådan där som 1,5-litersflaskor brukar stå på/i.
Jag tror det var Pepsi.

Vad har Freud att säga om detta tro?

Det är lite lurigt att vara med att arrangera något utan att veta om det kommer 20, 200 eller 2000 människor.
Det kräver liksom lite mer planering ju fler nollor man lägger till.
Det är mycket som ska fixas, bokas, köpas, hämtas, planeras...

Själv fick jag igår kväll med viss assistans ränka ut hur många bilar som ryms på parkeringen.
Det var lättare sagt än gjort.
Eller ja, att räkna ut hur många som BORDE får plats går ju.
Det är värre att veta hur många som faktiskt kommer få plats.
Folk är i regel lite halvdåliga på att parkera.
Det kommer bli långa dagar nästa vecka, men sen lugnar det ner sig.
Ett tag, i alla fall.

Det är nu jag känner att semester inte hade suttit helt fel.
Och jag är för övrigt fortfarande väldigt trött på tjatet om semestrar.
Förhoppningsvis tar det slut nästa vecka när första "skiftet" kommer tillbaka.
Kanske inspirationen och arbetsmoralen höjs igen.
Man kan ju alltid hoppas.

Nej, nu ska jag börja klura på en checklista...

Jag har precis upptäckt att oavsett ifall jag gillar färger, färger som blått och rött och grönt och gult, och använder färger, så kommer jag ändå alltid fram till att svart är en väldigt snygg och användbar färg.
Trots att den enligt somliga faktiskt är... färglös.
Den är bra.
Den svarta färgen, alltså.

När jag var i Borås lärde jag mig ett vettigt ord som jag minns än idag.
Det är möjligt att jag lärde mig två, men det andra har jag i så fall glömt bort.
Härke.

Härke är ett jättebra ord, det definierar så bra Flygfyrens (eller FH:s) parkering just nu.
Skulle man ha det i en uppslagsbok kunde man ha med ett flygfoto över området.
Vilken sanslös röra!
Man måste uppleva det för att förstå.

I övrigt har jag haft oflyt med mina vattenmeloner på sistone.
Den jag köpte i förra veckan var det en massa kärnor i.
Jag ogillar verkligen kärnor.
Härom dagen lyckades jag plocka åt mig en gul istället för en röd.

Dagens var bra. Kärnfri och röd.
Haken är att den var rätt stor, så nu kommer jag inte göra annat än äta melon...

Mest uttjatade konstaterandet just nu:
"Nu är det bara [...] kvar"!
(Angående folk som ska gå på semester)

Mest uttjatade frågan just nu:
"När ska du gå på semester?"
(Typ aldrig, i jämförelse med alla andra)

Ännu en grå dag.
Någon behöver ta ett allvarligt snack med den där väderguden.

Idag var en lugn dag, bestående av en liten utflykt till lilla Räfsnäs, där de anordnades Sjöräddningens dag.
Vädret såg opålitligt ut när vi åkte, så vi tog med paraply.
För säkerhets skull.
Efter den ca 10 minuter långa resan, samt fem minuter till, så sken i stort sett solen och temepraturen hamnade på runt 25, skulle jag tro.
Jag svär på att ifall vi inte hade tagit med dem så hade det börjat regna istället...
Hur som helst.

Räfsnäs är ligger väldigt mysigt, sådär vid vattnet.


Självklart var båten Stenhammar (hette den va?) på plats, och jag var duktigt att sponsra genom att köpa en tröja!

 

Sen åkte vi på loppis, där jag bland annat fyndade en liten glasskål.
Sedan åkte vi hem igen för att äta lunch.
Vi konstaterade då att katten Tusse tyckte att det var lite för varmt, och att det svalaste stället som gick att hitta var dirket på jorden under min mors pioner...



Sedan på eftermiddagen kände jag att det kasnke var dags att släpa mig iväg på en promenad... men jag hade verkligen ingen lust, så det blev en liten cykeltur ner till bryggan.
På vägen dit kom jag fram till att den före detta trevliga svampskogen fortfarande... ja, looks like shit.



Sen kom jag ner till bryggan, och detta var den enda vinkel som funkade.



I övrigt syntes nämligen bara två stadsjeepar, tre vattenskotrar och två fyrhjulingarna.
Det märks att det är semestertiden, så att säga...

Ibland gör den det.
Här sitter jag och skriver om absolut ingenting, när det jag egentligen borde göra är att sova.
Och jag skriver det här enbart för att jag är så nöjd med att lyckats få någon sorts rutin på det igen.
Och det var faktiskt allt för ikväll.
Eller inatt.

Tillbringade tiden mellan jobbet och Morden i Midsomer hemma hos Sanna.
Vo bakade muffins och drack te.
Och pratade i... lite drygt tre timmar.
Eftersom jag i vanlig ordning inte fick med mig min kamera (och inte är så förtjust i att ta bilder med min telefon) så blev inte våra finfina muffins och te och de stora blå kopparna förevigade på bild.
Nästa gång kanske?

Sen var planen att jag faktiskt skulle se Morden i Midsomer, så här sitter jag nu.
Det har gått 39 minuter och jag har haft blicken på tv:n i ungefär två av dom.
Istället har jag svarat på mail, läst bloggar och skrivit in information i OneNote, ett av mina nya favoritprogram.
Tänk om jag haft/känt till det när jag pluggade...

Så nu ska jag bestämma mig för om jag ska se klart Morden i Midsomer, eller om jag ska gå och borsta tänderna...

Fotbolls-EM är slut för denna gång.
Jag ser med en viss fascination tillbaka på de åren då jag hade järnkoll.
På allt.
Nästan.

Men jag kunde Premier League och mästerskapen som rinnande vatten.
Hade bra koll på Serie A och La Liga.
Nu... har jag fått anstränga mig för att ens hålla reda på vilka som vunnit vilka matcher.
Jag gillar det inte riktigt. Det kändes bra att alltid ha koll.

Sverige åkte ju ut ganska tidigt.
Danmark också, och sen var det slut på det roliga för oss i norra Europa.

Min vana trogen höll jag sedan en tumme för England, eftersom jag alltid varit svag för engelsk fotboll.
Men det roliga varade ju inte så länge där heller.

Så låt mig skriva några rader om vinnarna istället.
Dessa fantastiska rödgula spanjorer.
Möjligen kan man tänka sig att utgången på ett mästerskap är given om ett av lagen till stor del består av ett hopplock från två av de bästa lagen i världen.
Men det krävs en del ändå, att få dessa människor att dra åt samma håll.

Jag sa en gång att jag tycker att hockeyspelare framstår som betydligt mer sympatiska än fotbollsspelare.
Här har vi undantaget.

Jag är inte logisk, och jag är inte rättvis, men i min värld kan en enda spelares attityd få mig att ogilla i stort sett hela laget (finns exempel på det).
Samtidigt som en enda spelare kan få mig att gilla ett helt lag (finns exempel på det också).

Spanien är Europas och världens bästa lag.
Och jag ler när slutsignalen går.
Det känns bra att vinnarna förvisso firar, men nästan direkt börjar försöka trösta de italienska spelarna.
Även om det nog var lite svårt, ty man känner sällan att man vinner ett silver.
Man förlorar ett guld.
Och sedan, helt plötsligt vimlar det av små barn på planen!
Det såg så fantastiskt mysigt ut.
Jordnära.
Har har vi alltså ett helt lag superstjärnor, som samtliga framstår som jordnära och sympatiska.
Det är, tror jag, ganska ovanligt.

Jag noterar också vad jag tror är en total brist på stora vräkiga diamantörhängen och knäppa frisyrer.
Jag lyfter på hatten för det med.
(Jag vet inte riktigt varför det känns viktigt, men det känns bra på något vis.)
Grattis Spanien, jag hoppas ni vinner i Brasilien också.

Nu känner jag för att boka en resa till Spanien....

Varm och solig och så.

Men som pollenallergiker är den inte så kul alla gånger.