HOFFIS

Shakira är känd.
Real Madrid och Barcelona är två väldigt stora fotbollslag.
Alla inblandade är vuxna.

Shakira har nu tydligen bekräftat en romans med en Barca-spelare.
Detta har fått klubbledningen i Real Madrid att förbjuda hennes låtar på sin hemmaarena.

Moget.

Alldeles snart ska jag börja läsa Bram Stokers Dracula.
En upplaga på i runda slänga 450 ganska tunna boksidor.

Det kommer antagligen ta mig minst en månad.

För ungefär 24 år sedan använde jag också sparkdräkt, även om jag inte minns det.

Vilkn tidning jag än tittar i så finns den där.
En av trenderna just nu, tydligen.

Jumpsuit.

Sparkdräkten för vuxna.
Jag fattar inte grejen.
Kan någon förklara?

Jag vet inte varför.

Men om man är i krokarna kring Grind och ska ta sig västerut (?) på Vätövägen, mot Knutbyområdet, så är det alltid motvind.

Jäkligt märkligt, det där.

Måhända är nätterna för kalla för att våra metrologer ska kunna gå ut med att det är vår på riktigt.

Men solen skiner, snön smälter, det är plusgrader och min förkylning är på väg bort.
Vad gör det att vinden är lite kall?

Jag vill hänga undan min tjocka jacka och kunna gå i lättare skor.
Det känns alltid som att man går på moln när man byter skor på våren.
(Det vill säga, efter att allt grus försvunnit från vägar och trottoarer...)

Den här vintern har jag kommit fram till att jag verkligen inte gillar den.
Om det var möjligt skulle jag konvertera till sjöjungfruismen under vinterhalvåret och bosätta mig i ett bubbelbad.
Jag tycker ju att de allra varmaste sommardagarna är lite jobbiga också, men dom är ju ingenting i jämförelse med de allra kallaste vinterdagarna...

Så jag välkomnar våren och inväntar tussilago!

Ett hörn.
Med bokhyllor.

En stor fluffig fåtölj (shit, det där ordet ser felstavat ut...).
Och så en riktigt bra bok.

Läser jag en bra bok, en bok jag verkligen gillar, vill jag nämligen bara läsa.
Och läsa.

Och fortsätta läsa.

Alltså den där jag faktiskt förvarar kläder.
(och alltså inte den där alla dom där personerna jag vill stoppa undan på ett mörkt, unket ställe finns)

Jag vet ju att pojkar ibland skakar på huvudet åt mängden tröjor, skor och väskor som flickor ibland har en tendens att samla på sig. Jag vet att somliga anser att JAG har en tendens att samla på mig... sånt.
Men jag vet också att det finns dom som är mycket, mycket värre.
Alltså bryr jag mig inte så mycket om det.

Men jag förstår tanken.
Vad ska jag egentligen med 10 väskor till när jag ändå växlar mellan max tre av dom?
Vad ska jag med 15 par skor till?
Och har jag något bra svar på varför två av dessa skor är samma modell, bara i olika färg?
Javisst, jag köpte först ett par, och använde dom, och gillade dom.
Sen var dom på rea, och då köpte jag ett par till i en annan färg.
Om dessa två par är bland de mest använda?
Ähum, nää...

Jag anser mig dock inte ha JÄTTEMÅNGA skor.
Sen att anlednignen till det är att jag är lite kinkig med att dom ska passa perfekt är en annan sak...
Inte heller har jag otäckt många väskor.
Och jag har inte tillräckligt många t-shirts med tryck för att kunna sy ett överkast.

Däremot skulle jag antagligen kunna gå med på att jag har... orimligt många jackor.
Eftersom jag är lite trött just nu ber jag om att eventuellt få återkomma med det exakta antalet.
För ja, jag är rädd att dom kanske är så många...

Försöker intala mig själv att ett konstant lock för öronen och en begynnande huvudvärk är tecken på att denna rysliga förkylning är på väg att släppa...
Lite grann, i alla fall.

Igår tittade jag på Melodifestivalen och konstaterade att grabben med det dåliga uttalet och ganska enformiga, trista textinnehållet gick vidare till ESC.
Men det var väl väntat, och det skulle inte förvåna mig ett dugg om låten faktiskt kommer gå rätt bra där.
Trots allt är den ganska trallvänlig.

Det är dock inte det som var det speciella med min Melodifestivalenkväll.
Grejen var att jag såg det hela iförd solglasögon.
Jo, det är faktiskt sant.
Igår kväll hade jag solglasögon på mig.
Inomhus. Framför tv:n.
Enligt uppgift såg jag aningen "suspekt" ut.
Tror jag det.

Tanken var dock att jag skulle kunna titta på tv:n utan att kisa och utan att ögonen skulle börja rinna.
Och det fungerade faktiskt rätt bra! Även om det kändes konstigt.
Det var så mycket blinkande ljus och strålkastare och grejer, och just nu sitter jag och blir nästan bländad av ljuset från datorskärmen framför mig.
Den här förkylningen är verkligen hemsk...

Jag är väldigt förkyld.
Sådär förkyld så att man ligger på gränsen till feber, man fryser, och tycker det är varmt, är konstant snuvig samt går runt och kisar för att det svider lite i ögonen av solljuset.

Som väldigt förkyld anser jag det vara min rätt att se dåliga filmer på tv.
Så för istället för att stoppa in en film jag redan sätt bestämde jag mig idag för att titta på Hannah Montana.
Jag vet, visst är det rysligt?
Jag har aldrig riktigt förstått vad som är grejen, men det hindrar ju inte att man försöker lista ut det.

Jag lyckades inte.

En och en halv timme efter att jag började titta och tänkte "det här kan ju inte bli bra" så stängde jag av tv:n igen med tanken "det här var inte så bra".
Jomen visst är det lite charmigt. Grejen är ju den att det finns massor av filmer med en liknande handling som är mycket bättre.
Jag har t.ex aldrig riktigt trott på att man kan förändra någon till oigenkännlighet enbart med hjälp av en peruk.
Jag anser dessutom att tekniken har kommit så pass långt att man ska kunna matcha ljudet med bilden (möjligen kan vi skylla det på Viasat...).
Det finns verkligen många filmer med en bättre "tjejen-blir-kär-och-oj-ljuger-för-pojken-som-blir-sårad-sen-gör-hon-något-fint-han-förlåter-och-så-blir-dom-ihop"-handling än i Hannah Montana. The movie.

Och denna Hannah har alltså en egen tv-serie, om jag förstått saken rätt?
Hur hände det?
Man kan ju tänka att det borde finnas bättre skådespelare?
För om det här är Hollywoods framtid...
... så får vi hoppas att tekniken i framtiden kan lösa de små problemen som kallas "dåligt skådespeleri".

Jag är rädd att jag hellre ser fem smålöjliga filmer med Hillary Duff på rad än ser Hannah Montana en gång till.
Även om jag sett dom redan.
Fröken Duff har nämligen en liten potion av något som fröken Cyrus saknar.

Jag var uppe i Gåsvik och hälsade på igår.
Alltid lika trevligt.
Jag fann mig också plötsligt på en hästrygg, något jag inte planerat eftersom jag känner mig så jäkla förkyld.
Sagt och gjort.
Två minuter, sen kände jag hur det började värka lite i alla de ridmuskler som legat i dvala på sistone.
Jag tror att jag i ärlighetens namn mest åkte häst.
Men det rinner i näsan, svider i halsen och sticker i ögonen.
Jag får göra ett ambitiösare försök nästa vecka kanske.

Jag har gått och sagt att det var väl fasligt vad alla är sjuka.
Jag är ju inte det!
Ja, inte förrän nu alltså...

Förresten undrar jag om jag känner någon som känner nån som har lurviga kossor?
Grannen hade kossor när jag var liten, och det gick även kossor vid skolan när jag var liten.
Dock var det... normallurviga kossor.
Jag vill träffa en långhårig kossa, med långa horn.
Dom är ju häftiga!

Fjortisar och folk med fjortisbeteende skall också stoppas in i garderoben.

Jag har en garderob. I mina tankar.
Den är ganska stor.
Och ganska djup.

Den är väldigt mörk, och luktar lite unket.

I den här garderoben stoppar jag alla de jag vill bli av med.
Som jag är väldigt trött på, är korkade, eller helt enkelt har gjort sig förtjänta av det.

Där finns i nuläget ett par väl valda personer från Borås.
Där finns en politiker i Norrtälje.
Eventuellt någon gammal klasskompis.

Och så finns där alla de oerhört korkade personer som hävdar att det inte finns några rådjur kvar i skogen.
(Dvs, alla dom jägare som får landets lilla skara av hyfsat normala jägare att framstå som idioter).
Jag har på 24 timmar sett åtta stycken.
Borde vara en omöjlighet om det inte finns några kvar, eller?