HOFFIS

Okej, jag erkänner.
Jag avskyr ordet nykterist.
Det låter så förbannat stelt och... byråkratiskt.
Jag vill ha ett annat ord.

En sluddrande kollega föreslog (omedvetet) en gång "nykterian".
Det låter mjukare, men det är fortfarande ett... dumt ord.
Nykterist alltså.

Ska man tro små trådar på den stora vida webben så går meningarna isär om vad det egentligen innebär att vara... nykter.
Jag antar att jag bör tro på vad Språkrådet säger?
Vi har nämligen benämningen aboslutist att ta hänsyn till också.
En nykterist är alltså någon som av princip aldrig dricker alkohol och i smyg försöker få andra att göra som en själv (genom att eventuellt dricka lite i smyg själv). En absolutist är någon som av princip helt avhåller sig från alkoholförtäring.
En nykterist verkar ta ställning mot alkoholkonsumtion. 
En absolutist ger bara blanka fan i alkoholkonsumtion. 
Alltså verkar en absolutisten avstå helt, medan en nykterist däremot kan dricka något enstaka glas vid särskilda tillfällen.
Eller nåt sånt. 
För att göra det liiiite kinkigare så finns det ju såklart även "helnykterister", som helt enkelt är lite mer nyktra än dom vanliga nykteristerna.  

Så vad är grejen här?
Absolutist låter ju (rent språkligt) precis lika illa som nykterist.
Och kanske lite löjligt med tanke på ett visst vodkamärke...

Hur som helst.
Måste man vara något över huvudtaget?

Försökte idag bestämma mig för ifall det bästa eller sämsta med volvoraggare är att dom inte verkar fatta att dom inte är särsklit häftiga...

Var en sväng i Uppsala och såg att Max-resturangen hade alla sina flaggor på halv stång.
Det tycker jag var fint gjort.

Om du inte har läst Borta med vinden men vill göra det ska du överväga att inte läsa mer nu.

Jag har i alla fall läst den nu.
Jag tyckte den var bra, betydligt bättre och mer "lättläst" än vad jag trodde att den skulle vara.
Men 1800-talet hade ju seriösa problem.

Hela boken är en orgie i tal om heder, vackra klänningar på kvinnor som till synes verkar vara dumma som spån (även om en del av dom lever upp till "bakom varje man...") och män som tävlar om unga flickors uppmärksamhet.
Den kvinnilha huvudpersonen Scarlett O'Hara är ju inte en kvinna av sin tid. Frågan är vilken tid hon är av.
Hon är en hiskeligt beräknande och otrevlig person, som lindar folk runt sitt lillfinger tills hon blir änka, och sedan änka igen, och sedan gift men "absolut inte älskar sin man".
Den manliga huvudrollen, som tog väldigt lite plats i början, är ju bokens största nöje.
Det är baler, begravningar, krig, fattigdom, rikedom, tonårsförelskelser och allt annat man kan föreställa sig. Trångsynta människor, godhjärtade människor, hårda, mjuka, egenkära, osjälviska, you name it.

Det är två personer av "samma skrot och korn" som boken handlar om. Det är bara det att den ena inte fattar det. Scarlett O'Hara tycker jag nog är en ganska jobbig typ. Och egentligen är väl inte Rhett Butler så himla mycket bättre. Men han tar plats på boksidorna. han har utstrålning och är charmig.
Genom boksidorna.
När han förhållandevis tidigt i boken blivit presenterad, försvinner han ut i perifirin (heter det va?), och existerar mest i folks tankar av olika anledningar.
Detta gör att ungefär halva boken (uppskattningsvis, jag vill inte ta i för mycket) är en evig längtan efter Rhett Butlers återkomst till handlingen.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt.
Jag läste ju hela boken (nästan, vissa sidor skummade jag bara, författaren har en tendens att beskriva saker lite för detaljerat, jag vill läsa en roman och inte en historiebok ur ett amerikaskt sydstatsperspektiv, och speciellt inte om det inte tillför handlingen något).

I efterhand kan jag kanske tycka att den var lite trög i början.
Det tog en stund för den att liksom "komma igång".

Och det är ju, egentligen, en ganska sorglig historia.
Två människor som... ja, som egentligen passar perfekt, om dom hade kunnat stå ut med varandra.
Tills döden skiljer dem åt, och så vidare.

Huruvida det blev så får man inte veta, eftersom den slutade som den gjorde.
Efter att jag läst sista ordet hade jag bara en enda fråga.
Och alldeles för många svar på den.

Man kan ju tycka vad man vill om amerikanska bilar.
Och deras ägare.

Men lite charmigt är det.
Nackdelen är möjligen klubbar, som givetvis får existera och göra vad tusan dom vill, men när 40 bilar av samma märke står tillsammans... så ser man ingen av dom.

Och jag har inget bra svar på när en PT Cruiser blev en raggarbil.
Vad en Audi gör på plats (eller en Merca, eller en BMW, eller... ja, ni förstår) vet jag inte heller.

Bilar som är tillräklvigt rostiga för att de ska ramla isär när man tittar på dom.
Jaja.

Själv dras jag till små bilar.
Antagligen för att jag inte lockas av att köra omkring i en bil av storleken "mindre buss".
Dessvärre har ju folket i världsdelen Amerika en tendens att bygga... ja, inte små bilar i alla fall.
Alltså var min favorit inte amerikansk.
Vilket också gjorde att den var liten!



I övrigt tar jag inte så mycket bilder eftersom jag inte har det intresset för bilar.
Jag tog istället bilder genom bilar.
Mycket välputsat krom är det...

Jag stod vid mitt smyckeskrin imorse och tänkte, vad ska jag hänga i öronen idag?
Jag kände för något roligt och lite färgglatt, men är inte jätteförtjust i saker som hänger för mycket.

Då plötsligt var dom där!
Det var år och dar (bokstavligen) sen jag använde dom senast, men när de användes användes dom flitigt.

Mina tårtbitar!





Jag vet, den ena är lite suddig, kameran ville inte riktigt zooma bra där...

De senaste dagarna har Hoffis...

...fått noja på att virka små blommor.


...konstaterat att Herr och Fru Padda bor någonstans kring verandan.


...börjat läsa tegelstenen Borta med Vinden.


...samt kommit fram till att när det är varmt sover Tusse gärna i rabatten bland blombladen!

Väcktes inatt av ett skrik som antagligen väckte mina gamla kaniners andar som ligger begravda brevid vedboden.
Jag trodde först på fullaste allvar att någon höll på dö, men jag kunde inte för mitt liv komma på exakt vad det var som skrek.
Det kunde ju inte vara katten, för inte tusan låter han sådär?
Eller gör han?
Eller vänta, det kan ju vara katten och något ANNAT djur som råkat i luven på varandra.
Efter denna tankegång som gick betydligt fortare att tänka än att skriva flög jag bokstavligt ur sängen, nerför trapporna och fumlade på klassiskt vis med nyckeln till dörren innan jag slutligen fick upp den.
Katten mådde till synes utmärkt, för han stod vid verandan och spanade ut i mörkret (så mörkt det nu kan bli i böjan på juli).
Sen skulle han komma in och äta.

Då insåg jag att jag nästan skakade.
Kanske var det här hoppet från vilopuls till 180 inte sådär jättebra om det pulsen ökar så mycket inom loppet av ett par sekunder.
Jag brukar förvisso säga åt katten att han ska ropa om det är något, men jag menade kanske inte riktigt så bokstavligt... Mitt i natten.
men vad gör man inte? Han börjar ju bli lite gammal (tror vi) och han är väl kanske inte den smidigaste killen, så vi hjälper ju gärna till med att jaga bort grannarnas katter och diverse andra besökare han inte vill ha på plats i sitt revir (dvs, österut upp till grannen, söderut bort till enbusken, västerut till gamla klätterträdet och norrut fram till stenen under björken).

Tror dock att han glömt nattens spänning och verkar utan större bekymmer återgått till den bekymmerslösa tillvaro en katt verkar ha.
(även om han tycker det är lite varmt...)

Fantastiske ElginBird från min högskole tid, vars bloggnamn jag inte tänker ge mig in på att försöka förklara (tror dock att det var något med Irland och en konstig anka), undrade härom dagen vart juni tagit vägen.

Jag undrar faktiskt exakt samma sak.
Gick inte juni väldigt fort? Månaden hann knappt börja, och så vips var det midsommar och tada! Nu är det dag två i juli.