HOFFIS

Jag har ingen önskan att sitta och tigga vid ett matbord.
Inte att kräkas upp hårbollar.
Eller att sitta i flera timmar och vänta på att sork ska springa förbi.

Men verkar det ändå inte ganska skönt att vara katt?

Jag var på Åland idag. Tillbringade några timmar i... var det Badhusparken? I den fanns lite amerikanska bilar. Eller ja, ganska många, med åländska mått mätt. (för västkustbor med bristande geografikunskaper kan jag upplysa om att Åland är en ö, eller snarare en ögrupp, i Östersjön mellan Sverige och Finland)
Där kom jag fram till en sak.
Det borde vara böter på att gå runt med bar överkropp på offentliga platser (ja, om det inte är en badstrand eller nåt alltså).

Då kvinnor sällan går runt i bar överkropp är det givetvis män jag syftar på.
Det lustiga är att de som... hm, hur ska vi uttrycka det här?
Äsch.
Så här va: det är rätt ofräscht och ofta väldigt fult att gå runt i bar överkropp.
Speciellt när personens mage promenerar en bit framför resten av kroppen.
Det ser helt enkelt hemskt ut.
Och en skinnväst hjälper liksom inte.

Dessutom anser jag det vara oerhört... ohyfsat, att i en restaurang (låt vara på en båt, men spela roll) knäppa upp sin byxor! Herregud, sluta ät så mycket istället...
Jag vill helt slippa se folks underkläder, och jag tycker inte att det är okej att någon 50+ går runt på det sättet, och drar lite nonchalant i jeansen när dom är på väg ner när han ska hämta ännu mer mat (och öl). Jag vill inte heller behöva konstatera att denna persons kalsonger sitter ut och in.
Jag äter faktiskt...
Hua!

Jag hade en klasskompis i gymnasiet som alltid tjatade om tv-serien Dallas.
Jag måste erkänna att jag ha få minnen av den serien, även om jag är rätt säker på att jag såg den.

Det finns dock en annan serie jag faktiskt kommer ihåg.
Jag går fortfaradne och trallar på musiken till den ibland.

Och så hände det. Där stod den bara.
Serien.
59 kr.

Dallas släng dig i väggen.
Bröderna Cartwright is the shit!

Promenad.
Morgonpromenad, närmare bestämt.
Jag har för vana att hälsa på folk även om jag inte känner dem, eftersom jag tycker det är trevligt, och de hälsar ofta själva.

Idag blev jag stoppad av en kvinna med en hund.
"Hej! Jag måste fråga dig, hur är det med din pappa?"
Eh, ja, det är väl bra med min pappa...
"Ja, vi pratade om det härom dagen, vi har inte sett honom på länge".
Nehej, nä, han jobbar ju...
"Jaha, men vad bra. Han berättade ju när han blev sjuk, och det var ju lite synd eftersom han alltid varit så aktiv. Nu har vi inte sett honom på länge men vi möter ju dig nästan varje morgon."
Ja, jo, han har ju inte semester än, men han brukar också ta en runda runt middagen/på kvällen...
"Vad bra. Ja, jag skulle bara höra..."

Ungefär sådär gick pratet, lite mer, vi pratade i ungefär två minuter kanske?
Sedan gick vi vidare åt varsitt håll.

Grejen är den att jag inte har en aning om vem det här var...

Det sägs att myggorna är en sommarplåga.
Och det är dom ju.
Jag anser dock att bromsarna är snäppet värre.
Satans odjur...

Dom har många ögon också.
Hoffis och spindlar är en jättedålig kombination.
Speciellt när de smyger sig på Hoffis.

Som kanske är mer känd som American Car Show.
Jag tog inga bilder. Inte för att det inte fanns några fina bilar, för det gjorde det.
(Sedan fanns det ju givetvis skrothögar också)
Jag är bara inte överdrivet intresserad av bilar.

Men, bilfolket är ju ett folk för sig. Som lever i en helt egen värld.
Tack gode gud att jag inte tillhör den.
Tur för bilvärlden är att jag upplevde ett desperat behov av att besöka en toalett när vi kom kl 07.30 imorse.
Detta behov upptog nämligen mina tankar, och jag reflekterade inte (då) över vad mannen/gubben/nissen/snubben vid insläppet sa.

Nu är jag desto mer irriterad. Kunde jag backa tiden hade jag gjort det och uttryckt en inte allför genomtänkt spydig kommentar.
Han förtjänade det.

Det är nämligen så att när man kommer får man program (läs: reklamtidning), röstlappar, utställningspapper och en sopsäck att lägga under bilen (utifall att den läcker... något).
Jag satt i baksätet. Min pappa satt i framsätet. En bekant till mina päron liftade in med oss och satt även han i framsätet.
Puckot vid insläppet småpratar lite med föraren, dvs min far, räcker fram program och papper. Okej så långt.
Här kommer problemet. "Problemet", som i efterhand fick mig att gå i taket, bestod av följande ord: "Och så en sopsäck till gumman".

Nu ska vi alltså klargöra detta så att alla förstår.
1. Sopsäcken är inte till för skräp.
2. Kommentaren antyder att sopsäcken är till för skräp och att det är "gummans" jobb att städa.
3. "Gumman" är ett uttryck som i vissa fall är okej. Det här var inte ett sådant fall.

Detta för att jag inte är någon jävla "gumma". Jag är varken fyra eller 84 år gammal, och inte heller "gumma" i bilvärlden.
I denna bilvärld betyder nämligen "gumman" i 99 % av fallen någons partner.
Jag ogillar att ha fördomar.
Jag har fan fördomar.
Jag ställer inte upp på att betraktas som någons "gumma".
Speciellt inte med tanke på att jag är 24 år gammal och inte har för vana att "gumma" åt folk som är över 50.

Jag tycker att det är oerhört fräckt, och ganska... talande, för den jäkla gubben själv, att bara förutsätta att bara för att jag råkade sitta i bilen var jag någons "gumma". Hur gamla "gummor" brukar den här mannen hänga med egentligen?
Vad är folks problem? Kan inte far och dotter befinna sig i samma bil? Om jag hade haft en kompis i bilen, hade man förutsatt sekter och månggifte då?

Ingen jävel kommer i framtiden få säga "gumman" till mig med den syftningen och komma undan med det.

Fan ta toalettbehov...

Jag blev avbruten idag när jag satt på verandan och läste i en bok.
Det som avbröt mig var min granne i en bil.
Eller, det var nog snarare en bekant till min granne i bilen.
Grannen, som för övrigt är en granne som bara är just granne på sommaren.

Det tar emot att säga det, men jag gör det eftersom jag ju vet med mig att jag har rätt, och att jag är intelligent nog att säga det. Och dessutom skakar på huvudet åt det hela.
Jag är ju trots allt ganska förnuftig.
Det är därför jag kör en Polo. Annars en Golf. Om det kniper en lite större Audi.
Men där går helst gränsen om det inte råkar vara en motorväg.

Kvinnor ska inte köra stora kombibilar.
Aj, det där sved.
Men allvarligt, det borde krävas särskilt körkort.
Det som alltså hände var att jag tittade på grannen i sin Saab-kombi som skulle köra iväg.
Nedför den lilla backen i 12 km/h, och sedan den lilla raksträckan.
Sedan ut på vår lilla byväg.
Kör, säg 20 meter.
Sen vänder hon.
Okej?

Hon kör tillbaka på den lilla vägen i 8 km/h.
Troligen har hon glömt något.
Hon bestämmer sig för att inte köra ända tillbaka till huset, utan köra in på den lilla vägen som vi brukar gå för att hämta posten. Det vill säga det som finns kvar av den gamla byvägen.
Gissningsvis var hennes tanke att det var lättare att vända där.
Hon försvinner upp till huset och kommer strax ner igen. Och ska backa ut för att vända.
I sin Saab-kombi.
Som hon helt uppenbarligen inte vet riktigt var hon har.
Hon backar i 5 km/h.
Där jag sitter, på andra sidan en liten äng, kan jag se att det där kommer hon inte lyckas med.
Man måste ju nämligen snurra på ratten för att komma runt...
Jag tänkte "kör fram lite åt vänster och lägg sedan om ratten och backa".
Hon backade bara.
Vilket innebar att hon backade rakt på en sten.
Eller sten och sten, det var väl snarare en del av ett mindre berg, men vem är petig?
Sedan körde hon in igen, backade ut åt andra hållet för att köra upp till huset och vända i alla fall.
Sedan åkte hon iväg, efter att ha bett en annan att kolla om det blev någon buckla i bakluckan...

Jag gillar inte att frysa.

Fördelen med att frysa är att jag alltid kan dra på mig en tröja till.
Ett par raggsockor.
En mössa.

Just nu fryser jag inte precis.
Nackdelen med det är att jag inte kan dra av mig en tröja som jag inte har på mig.

Nu är fotbolls-VM slut för den här gången.
Massor av matcher senare.
Flera mål senare.
Vad minns man?

Sverige var inte kvalificerade.
Danmark åkte ut.
England gjorde bort sig.
Kvar hade jag bara en favorit.
Trodde jag.

Oavsett hur snygga målen är (eller inte är), så spelar det i slutändan ingen roll.

Spanien var det av mina favoriter som höll längst.
Problemet var att jag ju alltid har gillat Holland, men jag hade inte räknat med att de skulle ta sig ända till final..
Så vad gör man, när två favoriter spelar?
Jo, man sitter och ber för att matchen åtminstone ska avgöras med ett spelmål, under ordinarie matchtid.
Funkar inte det, så ber man för att det avgörs under förlägningen.
Jag avskyr straffavgöranden.
Tur att vi slapp det.

Jag har inte följt detta VM överdrivet noga.
Men det finns en sak som jag alltid kommer ihåg, alltid sitter och väntar på.
Och det är slutsignalen.
När domaren blåser, och ett lag inser att de just blivit bäst i världen.
Det är stort.
Det är då vuxna män gråter glädjetårar inför, vad var det, 700 miljoner tittare?
Det är så rörande att se.

Och jag lider med Holland. Två lag som aldrig vunnit VM möts i finalen.
Men dom hämtar sig nog. Näst bäst är ju trots allt inte fy skam det heller.

Varför känns det alltid så, att man vinner ett guld, men man vinner inte ett silver?
Man vinner även ett brons, även om silver är bättre.
Silvermedaljörer vinner aldrig ett silver.
Dom förlorar ett guld.

Så knäppt.

Jag har ett mindre bibliotek hemma.
Runt 300 böcker tror jag att jag räknade till för inte så länge sedan.

Just nu har jag exakt tre böcker utlånade.
Jag vet precis vilka det är.
Jag vet precis var dom är.

Det känns som om det saknas böcker i bokhyllan.
Jag kan inte se att det saknas böcker i bokhyllan.
(eller jo, det kan jag förstås, men det beror ju bara på att jag vet att de inte står där)

Jag saknar dessa böcker.
Trots att jag läst alla tre.
Trots att jag inte planerar att läsa någon av dom inom en snar framtid.

Det här är konstigt.

Lite kreativ, enkel matematik med min mor förra helgen visade att Hoffis är:

62,5% svensk
25% tysk
12,5% armenier

Där ser man.

Det var en gång en skog.
I den här skogen brukade jag gå, jogga och plocka svamp.
Så plötsligt, en dag i höstas, fanns inte skogen mer.
Bara några enstaka pinnar (somliga skulle kanske kalla det "träd") fanns kvar.

Min skog hade blivit en o-skog. Ett kalhygge.
Kvar finns ofantliga mängder kvistar, grenar, stubbar, barr och pölar med svart vatten.
Att hitta stigen som en gång funnits där var inte lika svårt som jag trodde.
Att följa den var betydligt svårare.

Ta ett stort rum, och fyll det med grejer.
Och sen lever du med det där rummet och alla grejer under flera år.
Plötsligt en dag när du kommer till rummet, så är det tomt.

Allt känns väldigt ödsligt. Och stort.

Och det är skitsvårt att följa en stig i skogen när alla träd och stenar man tidigare kunde orientera sig efter är borta.

Kommer det bli någon svamp i år?

"Hej! Är det du som bor här?"
"Ja?"

Det jag egentligen borde ha svarat var "ja, bland andra", eller möjligen "nej, jag är en spökutdrivare som är här för att driva ut djävulen och lugna husspöket som familjen brukar kalla gammelfarmor".

När jag kör in på gårsplanen ser jag fyra ungdomar. Som ser... lite malplacerade ut. Jag ägnar dom dock ingen särskild uppmärksamhet. När jag kliver ur bilen är två av dom nästan framme, och ställer ovanstående fråga.

Fram räcker dom ett papper med en inbjudan.
Great.
Jehovas vittnen.
"Hur kan du få ett nära förhållande till Gud?"
Inbjudan handlar om att jag gärna får komma och lyssna till svaret på den frågan.

Fördelarna är följande:
Alla sessioner är öppna för allmänheten.
Det är fritt inträde.
Jag får vara med under hela sammankomsten.
De tar inte upp någon kollekt.

Great. Igen.

Problemen är följande:
Jag tror inte riktigt på Gud, va.
Jag har aldrig läst Bibeln och har tillräckligt mycket annat att läsa för tillfället i form av vampyrer, varulvar, trollkarlar, mord och mänsklig romantik.
Jag vill inte ha svaret på frågan om varför jag "bör" ha en önskan att närma mig Gud.
Jag tänker inte åka hela vägen till Strängnäs, Kristianstad eller Tavastehus (i Finland) för att lyssna på något jag inte tror på.

Undrar om de känner sig lika malplacerade som de ser ut?
Som väklädda ungdomar från, ja, vad ska vi dra till med, 1978 kanske?

De som inte är allergiska mot pollen vet fasen inte hur bra dom har det...

Jag fick en lapp i brevlådan om att jag hade ett paket att hämta på posten (eller ja, snarare på postens utlämningsställe).
Sagt och gjort, jag skulle ju ändå in till stan, så jag tog med mig lappen.

På väg över parkeringen hann jag med att tänka att Bokus varit väldigt snabba med att skicka mina böcker jag beställde. Snabbare än vad dom sa (annars brukar det ju vara motsatsen...)Jag hann även med att fundera över vilken bok jag skulle läsa först, och vilken jag skulle läsa efter det.

Jag lämnar fram lappen, leg, och hon öppnar... En låda.
Hmm.
Okej, i den där lådan finns det kuvert.
Mina böcker jag beställt innehåller nog mer än 1000 sidor sammanlagt, och ryms därför inte i den lådan. Kanske hon borde leta på hyllorna i stället? Vad gör hon liksom?

Jag tänkte inte för ett ögonblick på att denna lapp jag lämnat fram kunde gälla något annat än mina böcker från Bokus.
Det gjorde den.
Hon räckte fram ett kuvert.
Det kom från Högskolan i Borås.
Hu, vad nu då?
Det innehöll följande:


För den som inte räknat ut det ännu, så innehåller denna mapp mitt, heter det examinationsintyg?
Alltså min fil.kand.
Jag kan numera titulera mig fil.kand.
Visst låter det ganska bra?

Till saken hör att det tog mindre än en vecka att få hemma detta.
Trots allt tjafs man skulle skicka med.
Trots allt krångel högskolan stått för de senaste tre åren.
Trots att ryktet sagt att just Borås var långsammast i landet på att utfärda dessa bevis.
Mindre än en vecka.

Jag är givetvis tacksam, men det är väl själva fan att man ska behöva plugga de tre åren och lämna stan innan högskolan gör något effektivt som faktiskt imponerar på mig...