Talangen finns inte i juryn
För i juryn sitter bara Bert Karlsson, Charlotte Perelli och någon annan fåntratt.
Varför ska man då se Talang? Jo, för att bröderna Lindman var med. Seminfinal idag. Jag var så klart nördig nog att skicka ett sms och rösta. Vad tusan liksom. Tyvärr gick dom inte vidare, men nu slipper jag se fler avsnitt av denna ganska trista "underhållning".
Gycklare med stuntutbildning. Det är toppen.
Varför ska man då se Talang? Jo, för att bröderna Lindman var med. Seminfinal idag. Jag var så klart nördig nog att skicka ett sms och rösta. Vad tusan liksom. Tyvärr gick dom inte vidare, men nu slipper jag se fler avsnitt av denna ganska trista "underhållning".
Gycklare med stuntutbildning. Det är toppen.
Kan man tänka sig...
Det finns faktiskt vettiga människor på min institution. Av någon anledning är dom mycket enklare att ha att göra med utanför föreläsningstillfällena. Jag hade mitt PAKT-samtal och det gick bra. Eftersom man på förhand lämnar in en terminsrapport dyker det sällan upp helt oväntade frågor. Så det gick bra, och jag lämnade skolan för den här terminen.
Kvar är nu kursrapporten, utvärderingen samt den sketna bibliometriuppgiften. Varför hamnar all skit alltid sist på terminen? Eller känns det så bara för att dessa alltid ligger mellan mig och sommarlovet?
Sen kommer mamma och i helgen får jag åka hem. Tjohej!
Kvar är nu kursrapporten, utvärderingen samt den sketna bibliometriuppgiften. Varför hamnar all skit alltid sist på terminen? Eller känns det så bara för att dessa alltid ligger mellan mig och sommarlovet?
Sen kommer mamma och i helgen får jag åka hem. Tjohej!
Fönstret mot förvirring
Så är det. Joharifönstret. En faslig massa definitioner finns det på detta, men det enklaste är jag vet vad jag vet, jag vet vad jag inte vet, jag vet inte vad jag vet, jag vet inte vad jag inte vet.
I nuläget har jag obsolut ingen aning om vad jag vet, vad jag inte vet osv. Det är matriser hit och matriser dit. Euklidiska avstånd, variabler och standardiserade z-värden. Man kan ju falla ihop för mindre. Jag skulle ju lätt kunna dumförklara mig själv, jag vet fasen inte vad jag pluggar och jag vet inte varför jag pluggar det heller.
Dagens gulligaste var vår prefekt som tittade in med glada tillrop när hela klassen satt och slet sitt hår med terminens sista uppgifter. Är inte säker på att jag vet vad hon egentligen ville, men det var något om att de minsann inte gett upp programmet, det ska bara göras om... och byta namn... Vilket i min värld innebär ungefär samma sak. Hur som helst. Hon var himla positiv inför hösten, för då skulle vi få ännu mer (?) coaching inför framtiden. Får se hur det blir med det, och den där e-portfolion som alla lärare svamlar om ska ju bli himla intessant.... för det är inte så många som håller på med den tror jag. Hon meddelade även glatt att vårt sketna (okej, hon använde inte det ordet) Personliga Akademiska KontrakT ju inte kommer förekomma på sista kursen, som är uppsats. Skönt, eller vad man ska säga. Problemet är ju att vi ska författa en PAKTavslutning över allt, alla tre åren, och det borde väl i så fall ske... samtidigt som kandidatuppsatsen. Underbart. Starta gärna programmet igen. Men skona studenterna från PAKT, please?
Och nej, inget har klarnat. Jag befinner mig fortfarande i något slags Johari-vakum... Det är bara... luft.... en dimma.... och så är det fluffigt. Med hårda kanter.
I nuläget har jag obsolut ingen aning om vad jag vet, vad jag inte vet osv. Det är matriser hit och matriser dit. Euklidiska avstånd, variabler och standardiserade z-värden. Man kan ju falla ihop för mindre. Jag skulle ju lätt kunna dumförklara mig själv, jag vet fasen inte vad jag pluggar och jag vet inte varför jag pluggar det heller.
Dagens gulligaste var vår prefekt som tittade in med glada tillrop när hela klassen satt och slet sitt hår med terminens sista uppgifter. Är inte säker på att jag vet vad hon egentligen ville, men det var något om att de minsann inte gett upp programmet, det ska bara göras om... och byta namn... Vilket i min värld innebär ungefär samma sak. Hur som helst. Hon var himla positiv inför hösten, för då skulle vi få ännu mer (?) coaching inför framtiden. Får se hur det blir med det, och den där e-portfolion som alla lärare svamlar om ska ju bli himla intessant.... för det är inte så många som håller på med den tror jag. Hon meddelade även glatt att vårt sketna (okej, hon använde inte det ordet) Personliga Akademiska KontrakT ju inte kommer förekomma på sista kursen, som är uppsats. Skönt, eller vad man ska säga. Problemet är ju att vi ska författa en PAKTavslutning över allt, alla tre åren, och det borde väl i så fall ske... samtidigt som kandidatuppsatsen. Underbart. Starta gärna programmet igen. Men skona studenterna från PAKT, please?
Och nej, inget har klarnat. Jag befinner mig fortfarande i något slags Johari-vakum... Det är bara... luft.... en dimma.... och så är det fluffigt. Med hårda kanter.
Sådär ja!
Det var, faktiskt inte, såhär det skulle sett ut. Men den här mallen vara helt okej också. Återstår att se om jag gör ett försöka med den andra. Någon annan gång...
Jag tänker låtsas som att det aldrig hänt
Det var nämligen så att jag för en stund sedan bestämde mig för att ändra utseende på min blogg. Kodmallar och annat tjafs säger mig dock inte särskilt mycket, så jag laddade helt enkelt ner en från en annan sida. Borde ju rimligtvis inte kunna bli enklare, för klippa och klistra klarar till och med jag. Med en färdig kodmall behöver jag ju inte heller bry mig om vad som står i dem. Busenkelt.
Om det inte vore för att jag är jag. Det vill naturligtvis inte som jag ville, vilket jag anser är ganska typiskt. I min logiska bubbla anser ju jag att saker och ting ska fungera om jag följer instruktionerna. Kodmallar och internet lever uppenbarligen inte i samma bubbla. För i så fall skulle inte bloggen se ut så här. Jag tror att hälften kanske funkade. För hela bloggen blev vit. Det var inte riktigt tänkt att den skulle bli vit. Jag lyckades hitta det ställe där jag nog gjort fel och fixade till det. Super, tänkte jag.
Inte super, visade det sig. Nu var inte bara allt vitt, hela högerspalten hade hamnat under inläggen. Okej, det var inte heller riktigt tanken. Vill jag ha den designen i alla fall måste jag troligen ladda ner den igen, eftersom jag varit inne och pillat i en av mallarna. Så irriterande. Jag gillar helt klart tanken på att bara kunna knäppa med fingrarna.
Då skulle jag ha den snyggaste bloggen av alla. I min värld.
Den får alltså se ut såhär ett tag till, tills jag orkar försöka igen...
Om det inte vore för att jag är jag. Det vill naturligtvis inte som jag ville, vilket jag anser är ganska typiskt. I min logiska bubbla anser ju jag att saker och ting ska fungera om jag följer instruktionerna. Kodmallar och internet lever uppenbarligen inte i samma bubbla. För i så fall skulle inte bloggen se ut så här. Jag tror att hälften kanske funkade. För hela bloggen blev vit. Det var inte riktigt tänkt att den skulle bli vit. Jag lyckades hitta det ställe där jag nog gjort fel och fixade till det. Super, tänkte jag.
Inte super, visade det sig. Nu var inte bara allt vitt, hela högerspalten hade hamnat under inläggen. Okej, det var inte heller riktigt tanken. Vill jag ha den designen i alla fall måste jag troligen ladda ner den igen, eftersom jag varit inne och pillat i en av mallarna. Så irriterande. Jag gillar helt klart tanken på att bara kunna knäppa med fingrarna.
Då skulle jag ha den snyggaste bloggen av alla. I min värld.
Den får alltså se ut såhär ett tag till, tills jag orkar försöka igen...
Knowing things... and not.
Vad är det som gör att man instinktiv kan veta saker man egentligen inte kan veta?
Ända sedan man var liten får man ju lära sig saker. Prata, gå, läsa, skriva, vad som är rätt och fel. Vi matas ständigt med nya kunskaper av alla dess slag. En del av det är vetenskapligt bevisat. Andra är det inte.
Om jag slår i en tå gör det ont. Det ska göra ont. Trots det kan man plötsligt inse att man har ett stort blåmärke utan att veta vad man slagit i. Det finns kretslopp, kunskaper om atmosfären och en massa annat. Att innerst veta vad som är rätt och fel är något man lär sig också.
Men hur, i hela världen, kan man veta att det ska börja regna? Man säger ofta att regnet "hänger i luften". När har vi lärt oss det? Hängde det verkligen i luften någon gång när man var små, någon sa det och sedan minns man det? En grå himmel bheöver ju inte nödvändigtvis innebära att det kommer böra regna. Det är inte vetenskapligt bevisat. Man springer inte runt med en mätare för luftfuktighet. Ändå vet man. Det kommer börja regna.
Det tänkte jag när jag var ute idag. Visserligen sa dom att det skulle regna idag, men dom sa också att det skulle mulna på framåt kvällen. Just nu skiner solen. Men regnet. Det kändes i luften. Hur känner vi det? Samma sak med åskan. Ibland bara vet man att det kommer börja åska, även om molnen inte ser ut som det.
Det här slår naturligtvis fel ibland, men det stämmer minst lika ofta. Har vi något instinktivt som inte gått förlorat i en tid när allt handlar om bevis. Allt ska bevisas med invecklade ekvationer och vetenskapliga tester. Vad gjorde man innan allt det här? När man inte mätte något? Redan då visste man väl ungefär vad som komma skulle. Det kändes i luften osv. Det är så häftigt. Jag skulle vilja göra en tidsresa. Nu.
Annat är det med människor. Visst kan man känna på sig saker där också. Men där tycker i alla fall jag att det handlar om något som är mycket tydligare. Det blir som att tolka oss själva. Det finns naturligtvis människor med stenansikten som kan dölja alla känslor. Men det är svårt. "Tankeläsare" hävdar om att det bara handlar om att vara uppmärksam. Att tolka signaler.
Minnen är ytterligare en intressant sak. Ibland ska man minnas det man inte minns. Ofta på tv. Vad gör man då? Jo, man hypnotiserar folk! I min värld är det här en stor stor bluff. Jag tror på att man kan minnas saker man föträngt osv, om man slappnar av och försöker. Att helt försvinna bort i minnen och vakna när någon räknat till tre tror jag däremot inte på. Allvarligt talat, hypnos? Ett tillstånd där man minns det andra vill att man ska minnas? Till och med göra saker man inte vet om att man gör? Jag skulle vilja säga att det här är störtlöjligt, men det kan jag inte eftersom det finns människor som tror på det här. Där ligger också skillnaden. De tror. Tror man på det kan man genomföra det. Tror man inte på det går det inte. Eller? Jag skulle hur som helst inte kunna ligga på en soffa och låta någon guida mig tillbaka bland minnen och vakna på tre. Jag skulle snarare fundera på vad fasen jag pysslar med. Jag skulle inte koncentrera mig, för jag tror inte på det. Eller möjligen på grund av att tanken skrämmer mig.
Ända sedan man var liten får man ju lära sig saker. Prata, gå, läsa, skriva, vad som är rätt och fel. Vi matas ständigt med nya kunskaper av alla dess slag. En del av det är vetenskapligt bevisat. Andra är det inte.
Om jag slår i en tå gör det ont. Det ska göra ont. Trots det kan man plötsligt inse att man har ett stort blåmärke utan att veta vad man slagit i. Det finns kretslopp, kunskaper om atmosfären och en massa annat. Att innerst veta vad som är rätt och fel är något man lär sig också.
Men hur, i hela världen, kan man veta att det ska börja regna? Man säger ofta att regnet "hänger i luften". När har vi lärt oss det? Hängde det verkligen i luften någon gång när man var små, någon sa det och sedan minns man det? En grå himmel bheöver ju inte nödvändigtvis innebära att det kommer böra regna. Det är inte vetenskapligt bevisat. Man springer inte runt med en mätare för luftfuktighet. Ändå vet man. Det kommer börja regna.
Det tänkte jag när jag var ute idag. Visserligen sa dom att det skulle regna idag, men dom sa också att det skulle mulna på framåt kvällen. Just nu skiner solen. Men regnet. Det kändes i luften. Hur känner vi det? Samma sak med åskan. Ibland bara vet man att det kommer börja åska, även om molnen inte ser ut som det.
Det här slår naturligtvis fel ibland, men det stämmer minst lika ofta. Har vi något instinktivt som inte gått förlorat i en tid när allt handlar om bevis. Allt ska bevisas med invecklade ekvationer och vetenskapliga tester. Vad gjorde man innan allt det här? När man inte mätte något? Redan då visste man väl ungefär vad som komma skulle. Det kändes i luften osv. Det är så häftigt. Jag skulle vilja göra en tidsresa. Nu.
Annat är det med människor. Visst kan man känna på sig saker där också. Men där tycker i alla fall jag att det handlar om något som är mycket tydligare. Det blir som att tolka oss själva. Det finns naturligtvis människor med stenansikten som kan dölja alla känslor. Men det är svårt. "Tankeläsare" hävdar om att det bara handlar om att vara uppmärksam. Att tolka signaler.
Minnen är ytterligare en intressant sak. Ibland ska man minnas det man inte minns. Ofta på tv. Vad gör man då? Jo, man hypnotiserar folk! I min värld är det här en stor stor bluff. Jag tror på att man kan minnas saker man föträngt osv, om man slappnar av och försöker. Att helt försvinna bort i minnen och vakna när någon räknat till tre tror jag däremot inte på. Allvarligt talat, hypnos? Ett tillstånd där man minns det andra vill att man ska minnas? Till och med göra saker man inte vet om att man gör? Jag skulle vilja säga att det här är störtlöjligt, men det kan jag inte eftersom det finns människor som tror på det här. Där ligger också skillnaden. De tror. Tror man på det kan man genomföra det. Tror man inte på det går det inte. Eller? Jag skulle hur som helst inte kunna ligga på en soffa och låta någon guida mig tillbaka bland minnen och vakna på tre. Jag skulle snarare fundera på vad fasen jag pysslar med. Jag skulle inte koncentrera mig, för jag tror inte på det. Eller möjligen på grund av att tanken skrämmer mig.
En, två och tre saker
Den första är Sveriges olika tidszoner. Inte för att landet har några, men jag skulle vilja införa. Det skulle nämligen ge mig en ursäkt och en förkalring till att jag alltid är så rysligt trött när jag flugit. För det är jag. Problemet är ju dock att man på 45 minuter inrikes inte passerar särskilt många tidszoner, och jet-lag är däremed inte riktigt begfogat att skylla trötthet och sånt på... Och appropå flyg så har jag inte fått något svar på mailet jag skickade till... någon, angående att gå under vingarna. Men jag frågade en flygvärdinna igen. Jag kanske redan redogjort för det här, men hon menade hur som helst att dt kan droppa saker. Ja, jo... Speciellt på vintern, när man spolar planet och vingarna med något specialgrejs för att det inte ska bli is på flygplanskroppen. Okej. Men på sommaren då? Jag tittade på Stockholm-Arlanda och mekanikern Abbe blev min räddare. Hydrualolja (är osäker på stavningen). Det kan med lite otur börja läcka. Typiskt obra. Det är tydligen jäkligt frätande också. Det förklarar varför man inte ska gå under vingen. Vad det fortfarande inte förklarar är varför det är okej att gå under vingen på Arlanda men inte på Landvetter. Läcker flygplanen bara om dom står på Landvetter?
Den andra saken är dagens föreläsning. Jag lyssnade väldigt dåligt men han med lite, även om de är obegripliga. Vad, i hela världen, är en adhoc-multiplikator? Vad innebär ett "flukturerande IF"? Och jag är student. Inte en... tja, jag har inget tryne, fyra klövar och en svans med knorr. Jag motsätter mig därför uttrycket "det kan ni böka runt i själva". Jag bökar inte. Punkt.
Den tredje saken är reklamtryck. Som fotbollsspelare har man ju varit van vid reklamtryck på matchstället, både på tröjor och shorts. Sponsorer är ganska vanligt. Tröjan placerar man det väl oftast på. På ryggen, på magen, på bröstet eller på axeln. Eller längst ner på shortsen. Det är inte så farligt. Man gillar läget, och man tänker inte så mycket på det. Vad jag däremot skulle tänka på är om själva trycket är en text. Rätt placerad spelar det kanske ingen roll, och man kanske tycker det är lustigt. Vad jag däremot skulle protestera mot, är att ha en lite... annorlunda, text, på ett kanske inte alltför strategiskt ställe. Ett företagsnamn tryckt på shorsten så att det hamnar mer eller mindre på rumpan. Om det sitter högst upp kanske det delvis döljs av tröjan. Okej. Vad jag däremot helst skulle slippa, är att springa runt med orden "FAST" och "GOD" på arslet. Där går liksom gränsen. Vad tänker man med när man placerar den texten, just där?
Den andra saken är dagens föreläsning. Jag lyssnade väldigt dåligt men han med lite, även om de är obegripliga. Vad, i hela världen, är en adhoc-multiplikator? Vad innebär ett "flukturerande IF"? Och jag är student. Inte en... tja, jag har inget tryne, fyra klövar och en svans med knorr. Jag motsätter mig därför uttrycket "det kan ni böka runt i själva". Jag bökar inte. Punkt.
Den tredje saken är reklamtryck. Som fotbollsspelare har man ju varit van vid reklamtryck på matchstället, både på tröjor och shorts. Sponsorer är ganska vanligt. Tröjan placerar man det väl oftast på. På ryggen, på magen, på bröstet eller på axeln. Eller längst ner på shortsen. Det är inte så farligt. Man gillar läget, och man tänker inte så mycket på det. Vad jag däremot skulle tänka på är om själva trycket är en text. Rätt placerad spelar det kanske ingen roll, och man kanske tycker det är lustigt. Vad jag däremot skulle protestera mot, är att ha en lite... annorlunda, text, på ett kanske inte alltför strategiskt ställe. Ett företagsnamn tryckt på shorsten så att det hamnar mer eller mindre på rumpan. Om det sitter högst upp kanske det delvis döljs av tröjan. Okej. Vad jag däremot helst skulle slippa, är att springa runt med orden "FAST" och "GOD" på arslet. Där går liksom gränsen. Vad tänker man med när man placerar den texten, just där?
Efterklokhet kommer ofta... efter.
Just precis så är det. För det är ju inte så att humlor och bin och fjärliar och allt vad det är äter pollen. För det gör de ju inte. De bara hjälper till att sprida den. Pollen dyker ju upp iaf. Då är frågan vad pollens funktion egentligen är. Är det möjligen så att det är små små frön, som gör att det blir nya blommor på nya ställen? Blommornas forplantning, liksom? Men det kan inte stämma, för jag tror inte att det kan bli nya träd av bara... pollen. Eller kan det? Jag skulle ju kunna ta reda på det här ganka enkelt, men jag har ingen lust. Jag är allergisk och pollen stör mig. Punkt slut. Och jag gillar ändå inte getingar och bin.
Så vad ska jag fokusera på nu? Jo, på våra dendrogram... Jag tycker att det låter som något från dinosauriernas tid. En kompis tyckte att det lät som något gynekoloiskt tror jag. Nej, vi är inte särskilt lika hon och jag. Men vi gillar varandra ändå. Sådana är vi. Jag gillar oss. Däremot gillar jag inte filmen No country for old med. Det gör hon. Det är konstigt att gilla den filmen. Men som sagt, vi gillar varandra ändå.
Tjohej!
Så vad ska jag fokusera på nu? Jo, på våra dendrogram... Jag tycker att det låter som något från dinosauriernas tid. En kompis tyckte att det lät som något gynekoloiskt tror jag. Nej, vi är inte särskilt lika hon och jag. Men vi gillar varandra ändå. Sådana är vi. Jag gillar oss. Däremot gillar jag inte filmen No country for old med. Det gör hon. Det är konstigt att gilla den filmen. Men som sagt, vi gillar varandra ändå.
Tjohej!
Sol och växlande molnighet
Rubriken blev den där eftersom jag inte kom på någon annan. Jag har absolut ingenting att göra (eller jo, jag ska kolla igenom en föreläsning) och jag är fruktansvärt uttråkad. Jag har inte heller något att berätta egentligen. Här kommer alltså ett inlägg om konsten att skriva om ingenting.
Jag har öppnat mitt fönster. Jag skulle vilja öppna det mer, men det åker ihop. Jag gillar fönster som öppnas åt sidan. Sådan jag har hemma. Dom är mycket bättre. Dessutom går de att öppna så att man kan göra rent. Det kan jag inte med dessa. Jag tror att det var mycket, mycket länge sedan någon tvättade dom. Skiten kommer in, men den tar sig uppenbarligen inte ut lika enkelt.
Jag är nörd. Jag är alla gånger nörd. På vissa områden i alla fall. Jag kan inte hjälpa det, men det är ju rysligt kul att veta saker. Speciellt om man måste leta efter dem. Det är roligt. Kunskap är makt, även om det bara är makt för mig. För mitt eget nöjes skull, liksom. Vill inte personerna på mina nördmråden säga saker om sig själva så gör jag ju så klart inte heller det.
Vidare kan vi diskutera den akademiskt och eventuellt vetenskapliga definitionen av termen "kurs". För att lösa denna svåra gåta uppsökte jag och en studiekamrat utbildningens programadministratör för en litet, liten pratstund. Denna såg aningen förvirrad ut, men kom fram till att jo... alltså, det är ju.... sammanfattningsvis ett kunskapsområde värt ett antal högskolepoäng. Exempelvis 7.5. Eller som i vårt fall, 15. Därmed gick det att fastslå att studenten alltid har rätt. Det är icke rimligt att kalla ca 4 undervisningstimmar för "kurs". Ett bättre ordval är "delmoment". Vi tackar för det.
Jag har kommit fram till att regn på våren är helt okej. Eller, åtminstone mycket bättre än i exempelvis november månad. Vi kan säga att "vårregn", det är helt okej. Så länge det är över 10 grader. Gärna mer. Just nu är det dock sol. Jag vill ha både regn och sol på våren, för det blir så grönt och fint. Men, som med allt trevligt, finns det nackdelar. I det här fallet är det ordet "pollen" jag tänker på. Jag kommer att tänka på det eftersom, som bekant, mitt fönster är öppet. 15 minuter och det kliar i ögonen! Förbannad vare all pollen. Jag skiter i bin, fjärilar, humlor och alla andra som behöver detta förbannade påhitt för att överleva. Dom kan hitta annat att äta.
För det är inte alls så att jag önskar död åt alla som är mindre än oss. Absolut inte. Jag är tvärtom en sådan som kan rädda en mask från vägen. Det är ju faktiskt inte deras fel att dom när det regnar måste ta sig upp ur jorden. Vilken ironi, eftersom de sedan med största sannolikhet kommer bli uppätna av en glupsk fågel som bara sitter där och väntar. Det är inte lätt att vara mask. Men sniglar får också min hjälp. Åtminstone dom med hus, tycker dom verkar himla trevliga faktiskt. Och så enkelt att gå och lägga sig! De typerna utan hus däremot, går jag omvägar runt... Jag gillar humlor (och det latinska namnet bombus bombus), däremot ogillar jag skarpt getingar och bin (speciellt de tillfällen när de kommer på att vår skorsten är en skitbra plats att bygga bo på, för dom kan ta sig in i mitt rum då). Grodor och paddor knuffar jag så klart lite på också, så att dom inte blir överkörda. Det verkar så himla jobbigt att bli det. Flugor är skitjobbiga. Myggor är ännu jobbigare. Bromsar är inte heller så trevliga. Speciellt inte de här stora som får det att låta som att en Airbus är på väg in för landning. Överlag så är nog insekter inte min grej, för jag avskyr i stort sett allt som kan flyga, hoppa och/eller har tentakler av något slag. Ja, förutom humlorna då. Och nyckelpigor, det går bra.
Men terminen är snart slut. Jag jublar. En glädjedans vore kanske på sin plats, men det får vänta tills terminen faktiskt ÄR slut. Till dess är det bara att vänta. Vänta till den här icke-kursen är slut. Vänta till terminen faktiskt är slut. Då kan jag skutta runt av glädje. Och så ska jag åka upp och rida. Jag saknar hästarna. Jag skulle vilja ha en under sängen. Bara för att. Jag får ta igen lite i sommar.
Nu börjar fantasin tryta, men det blev lite saker i alla fall....
Jag har öppnat mitt fönster. Jag skulle vilja öppna det mer, men det åker ihop. Jag gillar fönster som öppnas åt sidan. Sådan jag har hemma. Dom är mycket bättre. Dessutom går de att öppna så att man kan göra rent. Det kan jag inte med dessa. Jag tror att det var mycket, mycket länge sedan någon tvättade dom. Skiten kommer in, men den tar sig uppenbarligen inte ut lika enkelt.
Jag är nörd. Jag är alla gånger nörd. På vissa områden i alla fall. Jag kan inte hjälpa det, men det är ju rysligt kul att veta saker. Speciellt om man måste leta efter dem. Det är roligt. Kunskap är makt, även om det bara är makt för mig. För mitt eget nöjes skull, liksom. Vill inte personerna på mina nördmråden säga saker om sig själva så gör jag ju så klart inte heller det.
Vidare kan vi diskutera den akademiskt och eventuellt vetenskapliga definitionen av termen "kurs". För att lösa denna svåra gåta uppsökte jag och en studiekamrat utbildningens programadministratör för en litet, liten pratstund. Denna såg aningen förvirrad ut, men kom fram till att jo... alltså, det är ju.... sammanfattningsvis ett kunskapsområde värt ett antal högskolepoäng. Exempelvis 7.5. Eller som i vårt fall, 15. Därmed gick det att fastslå att studenten alltid har rätt. Det är icke rimligt att kalla ca 4 undervisningstimmar för "kurs". Ett bättre ordval är "delmoment". Vi tackar för det.
Jag har kommit fram till att regn på våren är helt okej. Eller, åtminstone mycket bättre än i exempelvis november månad. Vi kan säga att "vårregn", det är helt okej. Så länge det är över 10 grader. Gärna mer. Just nu är det dock sol. Jag vill ha både regn och sol på våren, för det blir så grönt och fint. Men, som med allt trevligt, finns det nackdelar. I det här fallet är det ordet "pollen" jag tänker på. Jag kommer att tänka på det eftersom, som bekant, mitt fönster är öppet. 15 minuter och det kliar i ögonen! Förbannad vare all pollen. Jag skiter i bin, fjärilar, humlor och alla andra som behöver detta förbannade påhitt för att överleva. Dom kan hitta annat att äta.
För det är inte alls så att jag önskar död åt alla som är mindre än oss. Absolut inte. Jag är tvärtom en sådan som kan rädda en mask från vägen. Det är ju faktiskt inte deras fel att dom när det regnar måste ta sig upp ur jorden. Vilken ironi, eftersom de sedan med största sannolikhet kommer bli uppätna av en glupsk fågel som bara sitter där och väntar. Det är inte lätt att vara mask. Men sniglar får också min hjälp. Åtminstone dom med hus, tycker dom verkar himla trevliga faktiskt. Och så enkelt att gå och lägga sig! De typerna utan hus däremot, går jag omvägar runt... Jag gillar humlor (och det latinska namnet bombus bombus), däremot ogillar jag skarpt getingar och bin (speciellt de tillfällen när de kommer på att vår skorsten är en skitbra plats att bygga bo på, för dom kan ta sig in i mitt rum då). Grodor och paddor knuffar jag så klart lite på också, så att dom inte blir överkörda. Det verkar så himla jobbigt att bli det. Flugor är skitjobbiga. Myggor är ännu jobbigare. Bromsar är inte heller så trevliga. Speciellt inte de här stora som får det att låta som att en Airbus är på väg in för landning. Överlag så är nog insekter inte min grej, för jag avskyr i stort sett allt som kan flyga, hoppa och/eller har tentakler av något slag. Ja, förutom humlorna då. Och nyckelpigor, det går bra.
Men terminen är snart slut. Jag jublar. En glädjedans vore kanske på sin plats, men det får vänta tills terminen faktiskt ÄR slut. Till dess är det bara att vänta. Vänta till den här icke-kursen är slut. Vänta till terminen faktiskt är slut. Då kan jag skutta runt av glädje. Och så ska jag åka upp och rida. Jag saknar hästarna. Jag skulle vilja ha en under sängen. Bara för att. Jag får ta igen lite i sommar.
Nu börjar fantasin tryta, men det blev lite saker i alla fall....
Oj oj...
Utklassning, är det bästa ord jag kommer på. Mina superlativ lyser med sin frånvaro. Jag kommer helt enkelt inte på några!
Att Norge skulle vinna ESC 2009 var ju självklart redan innan, men, man kan aldrig vara säker på hur det hela slutar. Det här slutade dock, som sagt, med utklassning. Alexander Rybak är fantastisk. Jag är rysligt trött på låten, men den är fantastisk. För varje poäng han fick blev låten bättre och bättre. Och han blev lyckligare och lyckligare. Jag fick ett större och större leende. Jag kan inte riktigt motivera varför (utöver att det var fantastiskt), men detta norska charmtroll med vitrysk härkomst förtjänade det här. Norge förtjänade det här. Jag kommer gå att nynna på den här låten i veckor, även om jag är trött på den. Jag började igår. Det var rysligt svårt att somna, för en Mix av ESC-bidrag cirkulerade i huvudet, med Fairytale i täten. Tack Ryssland för evangemanget (men allvarligt, 340 miljoner?!). Tack Europa. Tack Norge. Tack Herr Rybak. Mina superlativ är som sagt inte tillgängliga, så det får räcka så här.
Hörrni, poängrekord!
Eller vänta, jag måste ju nämna Island. Vilken dag för Norden! Låten växer för varje gång man hör den (men jag gillade inte hennes klänning...).
Ungdomarna verkar ta över... Det är toppen!
Att Norge skulle vinna ESC 2009 var ju självklart redan innan, men, man kan aldrig vara säker på hur det hela slutar. Det här slutade dock, som sagt, med utklassning. Alexander Rybak är fantastisk. Jag är rysligt trött på låten, men den är fantastisk. För varje poäng han fick blev låten bättre och bättre. Och han blev lyckligare och lyckligare. Jag fick ett större och större leende. Jag kan inte riktigt motivera varför (utöver att det var fantastiskt), men detta norska charmtroll med vitrysk härkomst förtjänade det här. Norge förtjänade det här. Jag kommer gå att nynna på den här låten i veckor, även om jag är trött på den. Jag började igår. Det var rysligt svårt att somna, för en Mix av ESC-bidrag cirkulerade i huvudet, med Fairytale i täten. Tack Ryssland för evangemanget (men allvarligt, 340 miljoner?!). Tack Europa. Tack Norge. Tack Herr Rybak. Mina superlativ är som sagt inte tillgängliga, så det får räcka så här.
Hörrni, poängrekord!
Eller vänta, jag måste ju nämna Island. Vilken dag för Norden! Låten växer för varje gång man hör den (men jag gillade inte hennes klänning...).
Ungdomarna verkar ta över... Det är toppen!
Två helt olika saker
Under tiden jag lyssnar på Mix Megapols försnack inför Elfsborg-Halmstad(?) ska jag med hjälp av Markus Larsson i Aftonbladet försöka ta mig an ESC-finalen ikväll. Jag brukar tycka att det är ganska roligt, för jag brukar hålla med honom. Ska man tro honom i år är det dock enbart en massa bottenapp, med några få undantag. Inte ett bidrag med fem plus så långt ögat kan nå, och enbart två stycken fyror. Dessa består av Island och Ukraina.
Island, som visserligen har en väldigt fin låt, men som tyvärr stundtals är dödligt trist. Framträdandet går inte att säga så mycket om, för det händer inte så jäkla mycket i det. Hon sjunger. Det är väl allt tror jag.
Annat är det med Ukraina, som Markus Larsson kallar "En supervulgär blandning av rock och r'n'b". Jag kallar det 3 minuter i dålig smak, för allvarligt, vad är bra i den där låten? Jag tänker fortsätta hävda att man bara borde gett henne en strippstång och så kunde det ha varit bra sedan. Låten "Be my Valentine!" är inte bra. Den är hemsk, och allt runtomkring gör det ännu värre. Hon är klädd i... något rött och vulgärt. Det är hjul som snurrar, ett trumset som hon bankar på samtidigt som hon sjunger (utan att röra läpparna, imponerande). Vi har tre gigantiska hjul. Sedan har vi romarna. Vad, i hela världen, gör romarna där?
Sedan har vi en uppsjö bidrag på tre plus, vilket innebär alla de bidrag som varken är bra eller dåliga. Skalan 5, det ursvenska systemet för att slippa ha en åsikt. Vi har Malena Ernman naturligtvis, som jag fortfarande tycker borde haft en annan färg på klänningen. Eller så ska ljussättningen ändras, för jag blir bländad och hon syns inte.
Vi har Kroatien, som Herr Larsson kallar folkvisa. Det säger mig dock ingenting. Jag vet inte hur den här låten går.
Sedan har vi Grekland, som av någon outgrundlig anledning tros få en topplacering. "Lallare" är en perfkt beskrivning på denne förutsägbara man som inte kan sjunga och har lånat Agnes rullband. Agnes använde det dock med mycket mer stil. Kan någon ge honom ett hopprep istället? Det skulle åtminstone kunna göra det hela komiskt.
Azerbajdzjan ska vi tydligen heja på ikväll. Just ja, Arash är ju med. Han har ju haft en superhit i Svergie, han är ju svensk. Låten Always låter som ett plagiat på... ja, Arash, tror jag bestämt. Vet inte jag gillar den, men jag kan ge den en chans.
Nästa tre-plussare är Bosnien-Hercegovina. Det här är ett rysligt trist, politiskt bidrag.
Estlands bidrag "Rändajad" köper jag rakt av. Bara jag för höra den några gånger till.
Turiket har jag inget minne av. Jo, dom i bakgrunden hade några konstiga tofflor på sig. Och så hade de röda kläder.
Albanien. Just ja, den turkose mannen. ja, det var väl i stort sett det.
Sedan har vi vår käre granne Norge. "Fiolhoben som gyckeldansar och är kär i en saga". Jag är fruktansvärt trött på den här låten eftersom jag hört den på tok fö många gånger, men bland allt annat skit är den balsam för sårade öron. Jag är lite säker på om det här är min favorit, men jag kan absolut tänka mig nästa års final i Oslo.
Slutligen har vi Finland. Jag svär på att jag hört låten förut. Häftig refräng men utan verser. Ungefär. Dom får pluspoäng för snubbarna som leker med eldpinnar i bakgrunden.
Vi går ner på bidragen som av Herr Larsson fått 2 plus. Vi har Frankrike. Har inte hört låten, men den är säkert lika hemsk/dålig som deras bidrag brukar vara. Sedan har vi Portugal. Jag gillar den inte. Punkt slut.
Armenien är intressant. Jag VILL gilla den. Jag gör inte det. Inga & Anush, jag vet inte vad dom gör, vad dom sjunger, vad dom har på sig och jag vet inte heller hur dom tog sig till final. Ryssland vet jag inte hur den låter. Moldavien var konstig, och Malta "en i mängden". Danmarks bidrag har fått hjälp av Ronan Keating. Slutsats: en sämre Ronan Keating. Storbritannien är en ballad. Ungfär så. Spaniens är dåligt.
Ett plussare kvar. Litauen. Just ja, det var han med hatten. Israel... Jo, det var två kvinnor som stod och slog på trummor.... Tyskland. Är inte Tyskland alltid dåliga? Jag tror inte att Dita Von Teese kan rädda dom. Tyvärr, eller vad man ska säga.
Kvar har vi Rumänien. Jag ogillar låten, men den kan funka. Den hade kunnat få två plus av Herr Larsson tycker jag nog.
Nu orkar jag inte skriva ett ord till, och inte läsa igenom det jag skrivit heller, så hoppas det inte innehåller alltför många språkliga konstigheter...
Island, som visserligen har en väldigt fin låt, men som tyvärr stundtals är dödligt trist. Framträdandet går inte att säga så mycket om, för det händer inte så jäkla mycket i det. Hon sjunger. Det är väl allt tror jag.
Annat är det med Ukraina, som Markus Larsson kallar "En supervulgär blandning av rock och r'n'b". Jag kallar det 3 minuter i dålig smak, för allvarligt, vad är bra i den där låten? Jag tänker fortsätta hävda att man bara borde gett henne en strippstång och så kunde det ha varit bra sedan. Låten "Be my Valentine!" är inte bra. Den är hemsk, och allt runtomkring gör det ännu värre. Hon är klädd i... något rött och vulgärt. Det är hjul som snurrar, ett trumset som hon bankar på samtidigt som hon sjunger (utan att röra läpparna, imponerande). Vi har tre gigantiska hjul. Sedan har vi romarna. Vad, i hela världen, gör romarna där?
Sedan har vi en uppsjö bidrag på tre plus, vilket innebär alla de bidrag som varken är bra eller dåliga. Skalan 5, det ursvenska systemet för att slippa ha en åsikt. Vi har Malena Ernman naturligtvis, som jag fortfarande tycker borde haft en annan färg på klänningen. Eller så ska ljussättningen ändras, för jag blir bländad och hon syns inte.
Vi har Kroatien, som Herr Larsson kallar folkvisa. Det säger mig dock ingenting. Jag vet inte hur den här låten går.
Sedan har vi Grekland, som av någon outgrundlig anledning tros få en topplacering. "Lallare" är en perfkt beskrivning på denne förutsägbara man som inte kan sjunga och har lånat Agnes rullband. Agnes använde det dock med mycket mer stil. Kan någon ge honom ett hopprep istället? Det skulle åtminstone kunna göra det hela komiskt.
Azerbajdzjan ska vi tydligen heja på ikväll. Just ja, Arash är ju med. Han har ju haft en superhit i Svergie, han är ju svensk. Låten Always låter som ett plagiat på... ja, Arash, tror jag bestämt. Vet inte jag gillar den, men jag kan ge den en chans.
Nästa tre-plussare är Bosnien-Hercegovina. Det här är ett rysligt trist, politiskt bidrag.
Estlands bidrag "Rändajad" köper jag rakt av. Bara jag för höra den några gånger till.
Turiket har jag inget minne av. Jo, dom i bakgrunden hade några konstiga tofflor på sig. Och så hade de röda kläder.
Albanien. Just ja, den turkose mannen. ja, det var väl i stort sett det.
Sedan har vi vår käre granne Norge. "Fiolhoben som gyckeldansar och är kär i en saga". Jag är fruktansvärt trött på den här låten eftersom jag hört den på tok fö många gånger, men bland allt annat skit är den balsam för sårade öron. Jag är lite säker på om det här är min favorit, men jag kan absolut tänka mig nästa års final i Oslo.
Slutligen har vi Finland. Jag svär på att jag hört låten förut. Häftig refräng men utan verser. Ungefär. Dom får pluspoäng för snubbarna som leker med eldpinnar i bakgrunden.
Vi går ner på bidragen som av Herr Larsson fått 2 plus. Vi har Frankrike. Har inte hört låten, men den är säkert lika hemsk/dålig som deras bidrag brukar vara. Sedan har vi Portugal. Jag gillar den inte. Punkt slut.
Armenien är intressant. Jag VILL gilla den. Jag gör inte det. Inga & Anush, jag vet inte vad dom gör, vad dom sjunger, vad dom har på sig och jag vet inte heller hur dom tog sig till final. Ryssland vet jag inte hur den låter. Moldavien var konstig, och Malta "en i mängden". Danmarks bidrag har fått hjälp av Ronan Keating. Slutsats: en sämre Ronan Keating. Storbritannien är en ballad. Ungfär så. Spaniens är dåligt.
Ett plussare kvar. Litauen. Just ja, det var han med hatten. Israel... Jo, det var två kvinnor som stod och slog på trummor.... Tyskland. Är inte Tyskland alltid dåliga? Jag tror inte att Dita Von Teese kan rädda dom. Tyvärr, eller vad man ska säga.
Kvar har vi Rumänien. Jag ogillar låten, men den kan funka. Den hade kunnat få två plus av Herr Larsson tycker jag nog.
Nu orkar jag inte skriva ett ord till, och inte läsa igenom det jag skrivit heller, så hoppas det inte innehåller alltför många språkliga konstigheter...
Do not do what I did...
Naturligtvis tycker jag att man ska se bra filmer om och om och om igen. Men gör det på rätt sätt.
Jag har förmodligen sett Pirates och Ringen-triologin fler gånger än vad som kan anses vara hälsosamt. Jag kan inte hjälpa att jag gillar dem. Ju fler gånger jag ser dem, desto fler små detaljer upptäcker jag, utan att egentligen behöva koncentrera mig på filmen. Det är en gåva och en förbannelse, även om det inte spelar så stor roll att Theoden byter häst från andra till tredje filmen. Värre blir det, om man som jag, hittar sidan med MovieMistakes... Jag håller inte med om allt. Jag TROR inte på allt. Missar kan man läsa om på fler platser.
I första ringen-filmen svamlade man om en klisterlapp på ett äpple. Det är något jag inte upptäckt (om inte en ljus prick, troligen skapad av en lampa, räknas). Att Frodo tar en grön mugg och dricker ur en röd (eller om det var tvärtom) har jag inte heller sett. Faktum är att jag inte hittat vare sig en grön eller en röd mugg i hela filmen. När man tänker på det ser det dessutom mycket lustigt ut när folk hugger efter orcher som redan blivit nerhuggna.
En annan sak jag inte tror på är att Arwen dyker upp vid slaget vid Helm's Klyfta. Vad i hela denna värld skulle hon göra där? Utan att man fokuserar på det? Hur kom hon dit? Detta är alltså något jag inte går på. Därför är jag just nu mycket (mycket) mycket splittrad.
Jag tror nämligen att det är sant. Jag vill inte, men gör det. Jag tror hon finns där. Rosa är inte precis en vanlig färg på kläder i kaoset som råder efter att Rohirrim strömmat ner i den orimligt branta backen och börjar slåss . En skimmel med den utrustningen sticker ut lite. Dessutom kryllar det inte heller av långhåriga brunetter, varken bland Rohans folk eller bland orcherna (och dom är definitivt inte klädda i rosa och sitter på en vit häst).
Slutsats: Arwen är där, fast jag inte vill. Kan vi bestämma att hon inte är det? Snälla?
Jag har förmodligen sett Pirates och Ringen-triologin fler gånger än vad som kan anses vara hälsosamt. Jag kan inte hjälpa att jag gillar dem. Ju fler gånger jag ser dem, desto fler små detaljer upptäcker jag, utan att egentligen behöva koncentrera mig på filmen. Det är en gåva och en förbannelse, även om det inte spelar så stor roll att Theoden byter häst från andra till tredje filmen. Värre blir det, om man som jag, hittar sidan med MovieMistakes... Jag håller inte med om allt. Jag TROR inte på allt. Missar kan man läsa om på fler platser.
I första ringen-filmen svamlade man om en klisterlapp på ett äpple. Det är något jag inte upptäckt (om inte en ljus prick, troligen skapad av en lampa, räknas). Att Frodo tar en grön mugg och dricker ur en röd (eller om det var tvärtom) har jag inte heller sett. Faktum är att jag inte hittat vare sig en grön eller en röd mugg i hela filmen. När man tänker på det ser det dessutom mycket lustigt ut när folk hugger efter orcher som redan blivit nerhuggna.
En annan sak jag inte tror på är att Arwen dyker upp vid slaget vid Helm's Klyfta. Vad i hela denna värld skulle hon göra där? Utan att man fokuserar på det? Hur kom hon dit? Detta är alltså något jag inte går på. Därför är jag just nu mycket (mycket) mycket splittrad.
Jag tror nämligen att det är sant. Jag vill inte, men gör det. Jag tror hon finns där. Rosa är inte precis en vanlig färg på kläder i kaoset som råder efter att Rohirrim strömmat ner i den orimligt branta backen och börjar slåss . En skimmel med den utrustningen sticker ut lite. Dessutom kryllar det inte heller av långhåriga brunetter, varken bland Rohans folk eller bland orcherna (och dom är definitivt inte klädda i rosa och sitter på en vit häst).
Slutsats: Arwen är där, fast jag inte vill. Kan vi bestämma att hon inte är det? Snälla?
Små barn har en skev uppfattning om sig själva
Det har dom. Även om barnen i fråga faktiskt är strax under 20.
Jag har inget som helst minne av att jag själv fövandlades till ett pucko när jag skulle ta studenten, men jag kan ju ha fel. Jag har dock inget minne av folk att folk jag kände förvandlades till puckon heller. Vilket ju skulle kunna betyda att jag inte känner några sådana. Det får mig även att tro att dessa puckon kanske är puckon även när de inte tar studenten?
Jag är människa. Det är okej att folk firar att de gått och överlevt 12 år i skolan. Gratulerar. Ni är verkligen fantastiska. Vad ni däremot inte är, är unika. Det är ganska många som tar studenten i det här landet. Det händer faktiskt varje år. Därför finns det ingen som helst anledning till att tro att ni är häftiga. Ni får gärna vara glada, men det räcker så. Häftighet beror på något annat än studenten. Sedan spelar det, i vanlig ordning, ingen större roll om du eller ni sitter och skriker i en rostig Volvo, en epa (som i och för sig brukar bestå av en del volvodelar) eller en nercabbad pytteliten Reanult. Att köra 90 där det är 50 är inte heller häftigt.
Just den här Reanulten (vet inte riktigt hur det där bilmärket blir i bestämd form..). Innehållet. När dessa små barn växer upp ser jag framför mig bratsen i reklamen för... är det Norrlands Guld? Dom härjar och skriker SKALDJURSPLATÅ! Mycket vuxet. Jag tror att man behöver mer än gymnasiet för att ta sig dit. Nu har jag nyheter för er, jag tror att ni måste ta er till en stad med häftigare, högre utbildningar. Högskolan i Borås kan inte göra er till snobbiga stockholmare. Faktum är att den kan nog inte göra er till snobbiga göteborgare heller.
Så sluta bete er som idioter. Skrota din Volvo och bränn lukgranarna i din epa. Och för guds skull, tryck inte in en massa idioter i den lilla, lilla bilen!
Jag har inget som helst minne av att jag själv fövandlades till ett pucko när jag skulle ta studenten, men jag kan ju ha fel. Jag har dock inget minne av folk att folk jag kände förvandlades till puckon heller. Vilket ju skulle kunna betyda att jag inte känner några sådana. Det får mig även att tro att dessa puckon kanske är puckon även när de inte tar studenten?
Jag är människa. Det är okej att folk firar att de gått och överlevt 12 år i skolan. Gratulerar. Ni är verkligen fantastiska. Vad ni däremot inte är, är unika. Det är ganska många som tar studenten i det här landet. Det händer faktiskt varje år. Därför finns det ingen som helst anledning till att tro att ni är häftiga. Ni får gärna vara glada, men det räcker så. Häftighet beror på något annat än studenten. Sedan spelar det, i vanlig ordning, ingen större roll om du eller ni sitter och skriker i en rostig Volvo, en epa (som i och för sig brukar bestå av en del volvodelar) eller en nercabbad pytteliten Reanult. Att köra 90 där det är 50 är inte heller häftigt.
Just den här Reanulten (vet inte riktigt hur det där bilmärket blir i bestämd form..). Innehållet. När dessa små barn växer upp ser jag framför mig bratsen i reklamen för... är det Norrlands Guld? Dom härjar och skriker SKALDJURSPLATÅ! Mycket vuxet. Jag tror att man behöver mer än gymnasiet för att ta sig dit. Nu har jag nyheter för er, jag tror att ni måste ta er till en stad med häftigare, högre utbildningar. Högskolan i Borås kan inte göra er till snobbiga stockholmare. Faktum är att den kan nog inte göra er till snobbiga göteborgare heller.
Så sluta bete er som idioter. Skrota din Volvo och bränn lukgranarna i din epa. Och för guds skull, tryck inte in en massa idioter i den lilla, lilla bilen!
Segaste serien jag sett
Det tycker jag just nu i alla fall. Jag håller på att tvinga mig igenom första säsongen av tv-serien Dexter. Det finns en viss risk för att folket där hemma kanske kommer slå mig för att jag tänker såga den här serien, men det törs dom nog inte...
Dexter alltså. En polis som håller på med att analysera blod och blodstänk eller nåt. Någon form av brottsplatsutredning. Denne Dexter är även seriemördare. Han mördar folk som "förtjänar det". Han känner heller inga känslor utan låtsas eller undviker de situation som behövs. När han mördar plastar han in ett helt rum, klär av offren nakna, tejpar/plastar fast dom i ett bord och börjar sedan såga isär dem när de fortfarande är vid liv. Väldigt mysigt.
Polisen jagar en anna serimördare, som styckar sina offer, efter att först ha tömt dom på blod. (Har man inte sett serien men vill se den, sluta läs här).
Denna man tror man sig ha gripit ett antal gånger. Alla har varit fel, till Dexters stora lycka eftersom han anser sin "broder" vara smartare än så och vill leka katt och råtta.
Dexters syster är även hon polis, men ganska misslyckad. Hon har fått lite beröm eftersom den smartare brodern hintar om både det ena och det andra i mordutredningar eftersom han vet hur mördaren tänker. Nu har såklart systern fått ihop det med den riktiga mördaren som ironiskt nog tillverkar proteser. Tänka sig. Dexter i sin tur har bestämt sig för att gå i terapi då han anser att terapeuten är skyldig till 3 självmord. Han upptäcker dock en del om sig själv och bestämmer sig plötsligt för att ha sex med sin mesiga, grå, känslomässigt skadade och ganska trista flickvän (troligen vald pga av just dom egenskaperna). Första gången mot dörren, kan man tänka sig. Han hann inte mer än komma in.
Vi har sedan en misstänksam polis, en ganska trist polischef (även om det nog inte är tanken), systern som ställer till det, en kollega som verkar dum samt ytterligare en kollega som har väldigt, väldigt dålig fantasi.
Med allt detta, bra poliser och dåliga poliser, sanningar och lögner, tankar och repliker, invecklade föhållanden och känslomässiga handikapp. Vi har styckade barbiedockor i kylskåp och en äcklig inledning. En sympatisk men trist huvudperson. Vi har stcykmord, folk få skottskador, folk tar självmord. Allt detta.
HUR kan serien var så TRIST och framförallt LÅNGSAM. Hur kan det INTE HÄNDA något?
(jag vill reservera mig för eventuella felaktiga uppgifter, om något av detta jag beskrivt på något sätt ändras under de sista... 4 eller 5 avsnitten)
Dexter alltså. En polis som håller på med att analysera blod och blodstänk eller nåt. Någon form av brottsplatsutredning. Denne Dexter är även seriemördare. Han mördar folk som "förtjänar det". Han känner heller inga känslor utan låtsas eller undviker de situation som behövs. När han mördar plastar han in ett helt rum, klär av offren nakna, tejpar/plastar fast dom i ett bord och börjar sedan såga isär dem när de fortfarande är vid liv. Väldigt mysigt.
Polisen jagar en anna serimördare, som styckar sina offer, efter att först ha tömt dom på blod. (Har man inte sett serien men vill se den, sluta läs här).
Denna man tror man sig ha gripit ett antal gånger. Alla har varit fel, till Dexters stora lycka eftersom han anser sin "broder" vara smartare än så och vill leka katt och råtta.
Dexters syster är även hon polis, men ganska misslyckad. Hon har fått lite beröm eftersom den smartare brodern hintar om både det ena och det andra i mordutredningar eftersom han vet hur mördaren tänker. Nu har såklart systern fått ihop det med den riktiga mördaren som ironiskt nog tillverkar proteser. Tänka sig. Dexter i sin tur har bestämt sig för att gå i terapi då han anser att terapeuten är skyldig till 3 självmord. Han upptäcker dock en del om sig själv och bestämmer sig plötsligt för att ha sex med sin mesiga, grå, känslomässigt skadade och ganska trista flickvän (troligen vald pga av just dom egenskaperna). Första gången mot dörren, kan man tänka sig. Han hann inte mer än komma in.
Vi har sedan en misstänksam polis, en ganska trist polischef (även om det nog inte är tanken), systern som ställer till det, en kollega som verkar dum samt ytterligare en kollega som har väldigt, väldigt dålig fantasi.
Med allt detta, bra poliser och dåliga poliser, sanningar och lögner, tankar och repliker, invecklade föhållanden och känslomässiga handikapp. Vi har styckade barbiedockor i kylskåp och en äcklig inledning. En sympatisk men trist huvudperson. Vi har stcykmord, folk få skottskador, folk tar självmord. Allt detta.
HUR kan serien var så TRIST och framförallt LÅNGSAM. Hur kan det INTE HÄNDA något?
(jag vill reservera mig för eventuella felaktiga uppgifter, om något av detta jag beskrivt på något sätt ändras under de sista... 4 eller 5 avsnitten)
Botten upp!
Ett mail jag skickade fick mig att komma på det. Efter en kväll hos en kompis i sällskap med fler kompisar. Det här med överförfriskade människor. Det finns flera kategorier. Det finns de som blir griniga, och det är bara störande. Det finns de som blir väldigt lättirriterade, och det är lite obehagligt. Sedan finns det de som blir på väldigt, väldigt bra humör. Dessa kan jag stå ut med.
Problemet är att de kan vara lite luriga att prata med. Dessutom har jag kommit på att jag känner mig som en dagisfröken. Att konversera med någon som inte kan fästa blicken på en punkt och tala i hela, sammanhängade meningar gör att man själv blir övertydlig och talar långsammare. Ungefär som om personen mitt emot dig vore i runda slängar fyra år gammal. Eller något liknande. Jag har även den lilla vanan, eller ovanan, att klappa folk på axeln. Jag vet inte varför, och har inte bestämt mig för om det stör mig eller inte...
Detta kan roa mig under tiden det sker, men jag blir ganska irriterad när jag går därifrån. Jag har ju för sjutton anpassat mitt tal till någon som tappat den logik och det språkbruk man ägnat de senaste 20 åren till att bygga upp! Varför gör man detta (stannar på platsen alltså), egentligen? I huvudsak troligen för att kunna fortsätta umgås med folk. Att tala med folk som inte begriper vad jag säger om jag talar normalt, eller lite fortare än normalt, är dessutom lite roligt. Eller, det kunde ha varit, om personen nu hade råkat vara fyra år gammal.
Det bästa av allt är ju nästan att dessa personer även är fullt medvetna om att de... har högre promille i blodet än mig som får köra bil. Man upplyser sin omgivning om att man är full. Nähä? Det hade jag ju inte alls märkt. Den sluddriga talet, den ofokuserade blicken och den där tendensen att stödja väggarna avslöjar ju inte alls folk. Nej då.
Problemet är att de kan vara lite luriga att prata med. Dessutom har jag kommit på att jag känner mig som en dagisfröken. Att konversera med någon som inte kan fästa blicken på en punkt och tala i hela, sammanhängade meningar gör att man själv blir övertydlig och talar långsammare. Ungefär som om personen mitt emot dig vore i runda slängar fyra år gammal. Eller något liknande. Jag har även den lilla vanan, eller ovanan, att klappa folk på axeln. Jag vet inte varför, och har inte bestämt mig för om det stör mig eller inte...
Detta kan roa mig under tiden det sker, men jag blir ganska irriterad när jag går därifrån. Jag har ju för sjutton anpassat mitt tal till någon som tappat den logik och det språkbruk man ägnat de senaste 20 åren till att bygga upp! Varför gör man detta (stannar på platsen alltså), egentligen? I huvudsak troligen för att kunna fortsätta umgås med folk. Att tala med folk som inte begriper vad jag säger om jag talar normalt, eller lite fortare än normalt, är dessutom lite roligt. Eller, det kunde ha varit, om personen nu hade råkat vara fyra år gammal.
Det bästa av allt är ju nästan att dessa personer även är fullt medvetna om att de... har högre promille i blodet än mig som får köra bil. Man upplyser sin omgivning om att man är full. Nähä? Det hade jag ju inte alls märkt. Den sluddriga talet, den ofokuserade blicken och den där tendensen att stödja väggarna avslöjar ju inte alls folk. Nej då.
