HOFFIS

Jag gillar dimma. Om jag inte måste köra bil i det. Men dimma är mysigt, och imorse såg jag knappt ut genom fönstret. Problemet med dimman just nu är att det inte är mysigt att vara utomhus.

Dimma när det är mer än 2 grader, är toppen. Dimma när det är mindre än 2 grader är inte lika mycket toppen. Men fåglarna kvittrar. Kanske är våren på väg i alla fall? 

Jag kommer behöva skaffa mig ett par gummistövlar...

Jag vaknade kl 7 imorse. Helt utan hjälp av väckarklocka. Dock sa jag till mig själv; "Hoffis, du ska inte gå upp kl 7 när du är ledig och inte behöver gå upp kl 7". Så det gjorde jag inte. Jag lyckades sova en timme och till och gick upp strax efter kl 08.
Innan jag gick upp hörde jag det.
Ljudet.
Det där ljudet som är så förknippat med Borås.

Det regnar. Inte mycket, men visst regnar det. Det är just nu 3 plusgrader och det smälter på taken. Och detta är naturligtvis en bidragande orsak till att det regnar även i trapphuset, men det är en annan sak.
Poängen är att det är plusgrader. Snö och is smälter.
Med tanke på mängden snö och is lär det väl dröja innan det är borta. Men, det har ju i alla fall börjat.
Och det är ju positivt.

Keiko dog av lunginflammation i slutet av 2003. Men han var åtminstone ute i havet. Jag tror väl att han är den späckhuggare som haft det mest innehållsrika livet av dom alla. Och jag blir fortfarande gråtfärdig av att tänka på hans liv.

Nu har en tränare på Seaworld i Orlando, Florida, dött. Det är alla överrens om. Sen går uppgifterna isär. Det första jag läste var att hon skulle klappa späckhuggaren Tilikum på huvudet, varpå han tog tag i hennes arm. Som människa har man inte så mycket att sätta emot en val på fem ton. En annan version är att Tilikum hoppade upp, tog tag i midjan på kvinnan och drog ner henne under vattnet där han kraftigt skakade henne. Typ.

Orsaken kommer vi aldrig få reda på. Var han uttråkad? Vet inte. Var han arg? Vet inte. Har han psykiska problem? Vet inte. Spelar det någon roll vilket problem han har? Nej. Är det fel att ha djur på 5 ton i ett akvarium? Ja.

Visst har jag varit på djurparker. Jag kan till och med uppskatta det. Men hela tiden finns "det-här-är-fel"-tanken där. Jag tycker det är bra att det finns platser som kan ta hand om djur som kanske skadas och inte överlever på egen hand. Jag tycker inte att man bara kan släppa ut djur som är födda i fångenskap. Men jag tycker inte heller att man ska fånga in djur som inte är födda i fångenskap. Frågan är ju om ägget eller hönan kom först.

Men är vi människor verkligen i behov av att se späckhuggare leka med röda bollar? Är vi i behov av att se delfiner hoppa genom ringar? Speglar en stirrande elefant på för liten yta verkligen hur elefanten är som djur? 
Nej, det tycker jag inte. Om jag tycker att man ska föda upp dom i fångenkap? Absolut inte. Låt bli att skaffa fler. Låt djuren vara djur.

Keiko engagerade en hel värld och fick en chans som väldigt få akvarielevande 5-tons djur får. Om det slutade lyckligt? Tja, det beror ju lite på hur man ser på saken. Han lärde sig jaga fisk. Han fick sin frihet. Han fick sitt hav. Men han drogs ändå lite till människan, även om norrmännen inte hade så mycket emot det. Han träffade kompisar, om jag inte minns helt fel. Han dog i lunginflammation. Men han dog fri.
Och jag gråter igen.

Sverige missar fotbolls-VM men ska ändå ha uppehåll. Det innebär att Allsvenskan startar väldigt tidigt i år. Den drar igång 13-14 mars. Vad är det, tre veckor?

Det känns väldigt avlägset.

Allvarligt talat, jag bryr mig inte om ifall självaste Fantomen var med på invigningen av de nya lokalerna i Olles gamla företag.
Nu ska det bli bojkott av hela slanten!
Idioter...

Empiri: En pojke i en liten bil med en pojke i passagerarsätet ska köra ut från en liten parkering. Pojken kommer ingenstans eftersom det bara slirar. Pojken backar lite och tar sats. Pojken lämnar den lilla parkeringen. Pojken gasar för mycket med den lilla bilen, så pojke och bil slirar på vägen och genom en rondell.

Slutsats: Pojkar är pojkar?

Det är kallt. Det är vitt. Det kommer bli stora mängder vatten. Det är visserligen februari i en vecka till.
Det var -17 när jag gick upp.
Mitt hår är elektriskt. Mina kläder är elektriska. Huden är torr.

Jag vill se solen smälta bort snö, att isen ska smälta till vatten och droppa ner från taken. Jag vill att snödroppar krokusar och tussilago ska titta fram, och jag vill höra fåglarna kvittra.
Jag vill att solen ska värma och att det ska gå att sitta utomhus utan att frysa fast. Jag vill slippa gå runt i raggsockor och jag är trött på att ha iskalla händer. 

För bövelen, hit med våren!

Jag måste ju erkänna att jag blev lite besviken imorse, även om jag är trött på snön.
Men har man i en veckas tid varnat för stora mängder snö, stormbyar, problem i trafiken, inställda tåg, klass 2-varningar, allmänt snökos och dessutom uppmanat folk att stanna hemma, ja, då är väl det minsta man kan begära att det snöar på morgonen!

Nu gjorde det ju det, men det var ju inte precis snökaos. Flingorna dalade vackert ner utanför fönstret. Det verkade inte blåsa särskilt mycket. Ingen satt fast i snön utanför.

Det enda som vittnade om snökaos var obefintliga trottoarer och en labyrint av snödrivor i Knalleland, men det är ju inget ovanligt. Samt den driva som låg utanför ytterdörrarna, tydligen har inte fastighetsskötaren jobbat idag...
Men nu. Nu verkar det ta sig.
Det har börjat snöa lite mer.
Det börjar komma igång.
Jag ska ju inte hem den här helgen, så kom snökaos, kom!

SB 12, ni vet det där man ska skölja munnen med? Deras nya reklam.
Jag har alltid gillat troll. Den här reklamen innehåller vad jag tror är tandtroll. Kunde ha varit ganska gulligt.
Men det rödhåriga trollet, är han inte otäckt lik Chucky, den onda dockan??

Om det någon gång under våren kommer börja likna ett psykbryt här så beror det på en klasskompis som inte läser min blogg (vad jag vet) men som trodde att jag svär över Högskolan i Borås. Det gör jag ju inte. Jag har medvetet undvikit det eftersom jag känner mig själv ganska bra, och det hela skulle liksom kunna gå till överdrift. Lalala... Jag ska försöka undvika det i framtiden också, men här kommer en sak.

Imorgon börjar en ny kurs. Den ska pågå från och med 18 februari till och med 17 mars.
Under denna period på ungefär fyra veckor har vi om jag räknat rätt 33 schemalagda timmar.
Av dessa kommer åtta timmar bestå av föreläsningar.
25 av dessa timmar ska vara seminarium.
Vi har fyra föreläsningstillfällen.
Vi ska ha sex seminarier.
Är det här verkligen en normal fördelning?

Dagens Sportbladet var på 28 sidor, framsida och baksida inräknat. Två av dessa var helsidor reklam. EN sida var om Champions League. 19 sidor var om OS. Resten var lite trav och sånt.

Resten av sportvärlden stannar inte upp bara för att det är OS. OS är stort. Men vad skulle Sportbladet ha innehållit om det inte var OS? Det ser ju ut som om det inte skulle ha blivit något Sportbladet...

Jag drabbas av det med jämna mellanrum. Ganska ofta faktiskt, vilket är lite synd eftersom jag gillar att skriva och gärna skulle skriva mer (som inte på något vis relateras till studier, för då är det inte fullt lika roligt att skriva).
Eftersom det hur som helst är fantasibrist jag har så gör jag Sanna lycklig och kommer med lite sanningar om mig själv.

1. Jag ställer väckarklockan. Varje dag.
Ja, faktiskt. Det spelar ingen roll om jag ska gå upp kl 6 eller kl 10. Jag ställer klockan. Om jag tänker "sovmorgon" ställer jag den på 10. Jag vaknar nämligen med största sannolikhet före det klockslaget. Möjligen är det då lite onödigt att ställa den över huvudtaget, men jag ställer den ändå. Jag vet faktiskt inte varför.

2. Jag ogillar småkryp.
Jag vet att jag skrev förut att jag inte gillar spindlar. Och det gör jag inte. Men jag har kommit på att jag inte gillar småkryp överlag, av olika orsaker. Skalbaggar är äckliga. Myror är vedervärdiga (jag har nästan myrfobi, det finns förklarliga skäl till det). Fästingar är äckliga. Myggor är jobbiga. Flugor är irriterande. Larver är äckliga (dom som ser lurviga ut kan jag stå ut med). Getingar är obehagliga. Bin gillar jag inte men de är inte lika hemska som getingar. Humlor däremot går bra. Vanliga maskar går bra. Fjärilar går bra. Gräsoppor och sådana där stora gröna saker går inte bra.

3. Jag är en smyckessnobb.
Inte på så sätt att jag bara vill använda äkta guld och diamanter. Men jag köper ibland smycket på Åhlens, Ur&Penn, H&M och så vidare. Men jag använder det ytterst sällan. Jag vill ha lite udda smycken. Dom ska se lite gamla ut. Eller så ska dom iaf inte skrika "massproducerade!". Kalevala är fina, och Pilgrim, och Pandora. Och sånt som riktiga guldsmeder håller på med, även om man sällan handlar av dom på grund av priset.

4. Jag har klockan på höger arm.
Jag har noterat att vissa tycker att det är jättekonstigt att ha klockan på höger arm. För jag är ju högerhänt. Och då ska man tydligen ha klockan på vänster arm. Varför då?

5. Jag har gaffeln i höger hand.
Jo, det är sant. Jag har aldrig riktigt gillat att ha gaffeln i vänster hand och ingen har tjatat på mig om att jag borde lära mig. Att äta med gaffeln i vänster hand känns nästan lika avigt som att försöka skriva med vänster hand. Det blir konstigt.

6. Jag är lite paranoid när jag ska gå och lägga mig eller lämna lägenheten.
Vi skulle väl nästan kunna kolla det tvångstankar. Jag måste kolla att lamporna är släkta. Sladden urdragen. Plattorna avstängda. Kyl och frys är stängda. Toalocket nerfällt. Dörren låst. Allt det måste jag kolla. Oftast minst två gånger. Människan har så knäppa idéer.

Mja, det var väl allt jag kunde komma på för tillfället.

För övrigt anser jag att det ska bli vår.

Vad ska man säga? Jag trivs bättre på landet än i storstan. Faktum är att jag nog triv bättre på landet än i mellanstor stad också.

Jag ser hellre det här när jag tittar ut på morgonen än parkeringen bakom Länsförsäkringar...

Så här är läget just nu och för en stund sedan:

Jag gick på eget bevåg upp okristligt tidigt för att åka till Arlanda. Jag bangade tåg pga av sjukdom, centralen samt att prisskillnaden inte var särskilt stor.

Det var sanslöst mycket folk på Arlanda, Terminal 4. Jag såg till att inte ha en pryttel på mig som kunde pipa. Det gjorde det inte heller. Istället var tjejen i kontrollen kinkig och sa att det var en "burk" i min väska. Något jag inte begrep. Det var en av tre saker: Mitt resesmyckeskrin, ett fat eller en tvål. Pennor och virknålar och garnnystan går bra, men inte ett litet smyckeskrin som alltid gått bra förut. Alltid är det något. Killen kände jag för övrigt igen. Det är sjukt, jag börjar känna igen dom som jobbar i säkerhtskontrollen på Arlanda.

Frukosten på flyget är faktiskt väldigt god.

Jag begriper inte varför inte nissarna som kör bussarna befinner sig i bussen. Varför kommer dom alltid ut när det är fem minuter kvar? Det är faktiskt minusgrader ute!

Det är mulet i Borås. Tada!

Man kan gå på trottoarena. Det finns ingen snö på dom. I alla fall inte nere på stan. I och runt Knalleland är det fortfarande vinterlandskap med drivor och snömodd. Enda skillnaden som sket sedan jag åkte för två veckor sedan är att snön numera har blivit så här äcklig och smutsig och ful. 

Det är lika kallt som vanligt i min lägenhet.

Jag har ingen lust att fixa med min slutrapport.

Allt är med andra ord som vanligt i denna lögnaktiga stad.

Aldrig trodde jag väl att Orsa spelmän kunde vara bland det bästa Melodifestivalen kunde skaka fram. En lagom trallvänlig sak. En sångare med lite röst, eller möjligen en sångerska, och det kunde ha varit riktigt bra!

Det finns dom som tycker att jag är tjurskallig och har dåligt tålamod. Det finns dom som tycker att jag är reserverad. Det dom som tycker att jag borde "öppna upp" mer.
Jag är av en annan åsikt.
Samma personer säger nämligen att jag är en varm och generös. 

Tjurskallig i min värld innebär att man är gnällig, envis och allmänt tjurig. Jag är inte gnällig, envis och allmänt tjurig. Däremot har jag lätt att störa mig på småsaker, så som folk som retas, eller felstavade rubriker i tidningen. Jag blir ofta förbannad när folk inte gör vad dom säger att dom ska göra. Jag blir irriterad när folk antyder saker. Jag kan även bli arg när folk låter dryga och "viktiga", men kan ha överseende med det om jag vet att det inte var menat så.
Jag tycker att jag ganska ofta har ett beundransvärt tålamod. Det jag oftast är förbannad på är min institution på högskolan. Och det är fullt motiverat. Bortsett från det är jag väldigt sällan förbannad. Vilket ju bör tyda på att jag är ganska bra på att behärska mig. Ja, jag är lite cynisk. Ja, jag kan fälla lite spydiga kommentarer. Det är att säga vad jag tycker. Det är så jag funkar.

Att vara reserverad betyder, i min värld, att man är lite tillbakadragen och inte säger så mycket. Jag skulle vilja påstå att jag ganska ofta ha en jäkla massa saker att säga. Jag tycker dock att det är onödigt att dela med mig av det om jag vet att ingen kommer lyssna. Jag har heller inget behov av att kasta mig in i diskussioner om saker som jag inte är intresserad av eller inte vet något om. Dom som har förstått det här känner mig, och vet att det inte kommer förändras särskilt mycket. Jag hoppar inte upp och ner som en gummiboll eller se ut som en solstråle hela dagarna. Jag ÄR inte lycklig som en gummiboll hela dagarna. Det är ingen.
Jag har inget behov av att "öppna upp". Mina känslor är mina egna. Inte hela världens. Om jag vill hålla dom för mig själv är det mitt problem, inte alla andras. Jag är inte en person som vill delge omvärlden varende tanke som rör sig i huvudet. Varför skulle jag? Men det betyder inte att jag är känslokall eller inte kan bli ledsen.

Jag ÄR varm och generös. Mot dom som förtjänat det. Varför skulle jag vara det mot några andra? Att vara trevlig är en annan sak. Det kan man vara ändå. Jag är trevlig. Ingen har vad jag vet beskrivit mig som otrevlig. Det bör väl innebära att jag inte är överdrivet reserverad? I den bästa av världar skulle jag ha massor av tid och pengar att strö över nära och kära. Inte i form av pengar naturligtvis, utan på andra vis. Små kreativa presenter och egenhändigt skapade saker. Eller gå förbi något och tänka "det där är en typiskt Sanna-grunka". Fast det gör jag ju redan. Ser Sanna-grunkor. Men jag köper dom inte. Än. Hälsa på så fort det finns en stund över. Hjälpa till med något om det behövs.

Förresten har jag alltid föredragit hösten, eller sensommaren. När det är för kallt för att sola och bada, men innan det börjar bli riktigt kyligt, när en extra tröja under jackan räcker. Hösten, när solen lyser på träden som skimrar i orange, rött och gult. Det är det bästa som finns.

Jag mailar en lärare och frågar hur lång redovisning vi ska ha på seminariet på onsdag. Får till svar att det vet han inte. Och att jag får höra med kursansvarig, hon har bättre koll.
Det råkar vara så att jag för tillfället vägrar ha kontakt med kursansvarig. 

Min kompis mailar kursansvarig. Kursansvarig säger att det finns information på PingPong. Det finns ingen sådan information på PingpPong. Hon säger även att redovisningen ska vara kortare än rapporten. Min rapport är drygt 14 sidor. Innebär det att vi ska göra en redovisning på tio sidor?
Hur lång tid tar det att redovisa tio sidor? 
Beror det inte lite på innehållet?
Vad rapporten handlar om?
Hur fort man pratar?  

Jag vet precis vad jag borde. Jag borde utan vidare eftertanke radera föregående inlägg. Jag gick upp kl 08.00 ungefär, och var tvungen att går hela vägen fram till termometern för att kontrollera att jag inte såg i syne. Minus 18 grader. MINUS 18 GRADER! Det är inte okej.
Nu tror jag i och för sig att det "bara" är runt minus tio för tillfället, men det är också ganska kallt.
Varför måste sol på vintern innebära iskyla?
Varför har vintern varit så lång, den kom ju redan i december! (Visserligen är december en vintermånad, men det brukar faktiskt inte vara så himla kallt).

Den globala uppvärmingen är en myt. Jag vet ju att polarisarna smälter (i alla fall den norra), men den globala uppvärmingen borde ju drabba fler platser på planeten. Sverige, till exempel.  

Jag tror att snön kommer ligga kvar hela februari och en del av mars. Jag är rysligt trött på snön, men även om det snöade senast inatt och det är minusgrader ute, så känns det varmare.

Jag tror att våren är på väg. Det känns i luften. Snön börjar bli tung. Det som faller lägger sig lätt. Det är varmt. Eller alltså, det är minusgrader. Men det känns ändå lite varmare än vad det gjorde för några veckor sedan. Är det konstigt?

Februari är en vintermånad. Det känns som om vi haft vinter i en hel evighet.
Det har vi naturligtvis inte, men snön kom ju förhållandevis tidigt i år. Och den har legat sen dess. Det är lite ovanligt.

Ett vårtecken mitt i alla snö är reklamen på tv. Nu har kossorna kommit.
Ett nytt meddelande från Bregottfabriken: MU

Minnesanteckning: Krull vill ha en musketör när hon blir stor.

Det här inlägget har gett mig ångest. Jag bloggar normalt mer när jag är i Borås än hemma, men nu har jag medvetet  undvikit det ett par dagar (trots att jag alltså är hemma, och trits att jag ibland kommit på både en och två och tre saker som jag kanske borde bloggat om). Enbart på grund av det här inlägget.

Det här är nämligen mitt 200:ade inlägg. Jag har för mig att jag lovade Sanna att komma med fler sanningar när jag skrivit 100 till. Nu har ju det. Och jag har funderat febrilt på vilka sanningar jag ska avslöja den här gången.
Funderandet har inte gått så bra. Det blir inga fler. Just nu. Dom kanske kommer en i taget, lite då och då.

Syftet med det här inlägget var alltså bara att skriva det här jäkla nr 200. Så att jag i lugn och ro kan fortsätta med det inte fullt lika ångestframkallande nr 201.
När jag känner för det.

Det finns böcker man vill läsa. Det finns böcker man inte vill läsa.
Det finns böcker man borde läsa. Det finns böcker man inte borde läsa.
Det finns böcker man vill läsa men inte borde läsa, och det finns böcker man borde läsa men inte vill läsa.

Just nu läser jag en bok jag vill läsa, men inte borde läsa. Varför gör jag det? Jo, för att jag vill läsa den för att jag borde läsa den. Ett säkert tecken på att jag skulle ha undvikit den är att jag inte öppnat den på flera dagar. Jag har inte läst ett ord, utan bläddrar och läser i gamla tidingar istället.

Oftast vet man efter en eller några sidor om man kommer gilla boken eller inte. Tar den mer än en vecka att läsa är det oftast en jobbig bok. Om jag läst flera sidor och sedan undviker den, borde jag ha trängt undan tanken på att läsa den, för nu ligger "David Copperfield", av Charles Dickens, bara och väntar på att jag ska få tillräckligt med inspiration för att fortsätta där jag slutade (vilket var sida 27 av typ 740).

Idag är en mycket bättre pluggdag, även om jag har paus just nu. Fokus idag ligger på att producera text. Detta eftersom jag efter frukost lyckades ta mig igenom det jag igår insåg att jag borde läsa innan jag började. Alltså är det text, text, text. Skriva massor av text. Det är i sig inte så svårt, bara man vet vad man ska skriva. Problemet ligger istället i att jag samtidigt som jag skriver funderar över strukturen och själva utformningen. Under vilken rubrik ska saker ligga? Vad ska jag ha för rubriker? Hur ska jag dela upp det hela? Hur ska jag tänkte?

Just nu har jag, i vanlig ordning, inga som helst problem med att svamla och analysera. Det svåra är, i vanlig ordning, att koppla det till "relevant litteratur". På ett bra sätt. Jag vill ha en stabil, fint tvinnad, röd (eventuellt blå, eftersom alla rubriker är blå) tråd genom alltihop. Just nu är den inte så himla väl tvinnad, den är lite trasslig, och dessutom tror jag att den är lite melerad. Och det är inget positivt, även om melerade trådar kan vara väldigt fina.

Vad som däremot är positivt är att jag har till den 16:e på mig att få klart det hela (även om min egen deadline är den 12:e). Det innebär att det här borde kunna gå som en dans på rosor, under förutsättningen att jag inte kör fast och flitens lampa slocknar. Fast å andra sidan, om det skulle hända antar jag att det bara är att byta lampa, eller? 

Tänk att en planerad pluggdag om inte helt så i alla fall till hälften kan gå åt skogen på grund av småsaker. Här har vi suttit i Borås, i skolan, i stort sett varje dag och varit jätteduktiga. Sen återstår bara att skriva skriva skriva, och jag åker hem. Planen går ut på att jag ska gå upp klockan åtta, äta frukost, och sedan komma igång. Jag vet att det är genomförbart, om det inte händer något oförutsett. 

Utanför min dörr ligger katten. Han är ju så himla söt och go. Vi går nerför trapporna. Katten Tusse stannar mitt i trappen och stirrar ut genom förnstret. Vill gå ut. Går ut. Kommer in igen. Äter, vill gå ut igen. Väl ute går han med raska steg iväg. (och "raska steg" är inget katten Tusse ägnar sig åt i vanliga fall) Bäst att man sätter på sig lite mer kläder och går ut och kollar läget. Kan ju vara en inkräktare på tomten. Så jag går ut till katten. Katten blir modigare. Tillsammans patrullerar vi området (dvs, bort till garaget, bilarna, förrådet, verandan). Svansen är väldigt fluffig. Han vässar klorna lite. Inga inkrätare syns till, så han går på toa istället. Sen far han med en himla fart mot ytterdörren. Där sätter han sig och väntar på att jag ska öppna. In och upp i trappan, där fläkten blåser varmluft.
Allt är lungt (tills vidare).
Och min pluggdag har hamnat helt snett.

Idag är jag sådär stel i axlar och rygg som man bara kan bli genom att bara sitta och ibland släpa på en otymplig väska. Det tog i runda slängar 7 timmar att ta sig hem med tåg igår. Jag har verklig full förståelse för om folk åker tåg. Om dom börjar på punkt A och ska ta sig till punkt B, och bort till punkt F, eller nåt sådant. För det är ju inte så att man kliver på tåget och vips är man hemma. Nej nej. igår såg det ut ungefär såhär: Buss - tåg - tåg - tunnelbana - buss - buss - hemma. Då måste man ju konstatera att även om det är helt okej att åka tåg, så är jag inte hemma i Stockholm. Buss - buss - flyg - bil är väldigt mycket enklare. Visserligen är det inte vansinnigt roligt att sitta och hänga på lilla Landvetter, men i jämförelse med att vänta på nästa tåg i Herrljunga så är Landvetter helt fantastiskt.

Igår begrep jag äntligen också varför alla människor tycker att folk i allmänhet och folk i Stockholm i synnerhet stressar så mycket. Jag har aldrig riktigt upplevt den där "stressen" som folk talar om, folk som inte är ifrån en storstad. Jag föredrar alla gånger mindre städer, men som sagt, jag tycker att hela den här stress-diskussionen varit lite överdriven. Men jag vet inte, jag är ju född i Stockholm, det kanske sitter i generna på något sätt?
Hur som helst. Stockholm Central strax efter kl fyra en måndag (och troligen alla andra dagar också). Det är inte en plats att stanna och småprata på. Det är inte en plats börja rota i en väska. Det är inte en plats att försöka hitta någon på (trots mobiltelefoner). Det är inte en plats med ett fungerande högtalarsystem (eller alltså, det funkar, det är det som dom kommunicerar som dom skulle behöva fixa till). Det är för allt i världen inte en plats som man till exempel skulle vilja tappa bort ett barn på.

När jag flög hem i slutet av november förra året sa mannen bredvid mig på planet att han gillade flygplatser, att det var spännande med alla människor som är på väg någonstans. Det tycker jag också. Grejen är den att folk på Centralen i Stockholm också är på väg någonstans. Att jämföra är dock inte möjligt, det skulle bli som att jämföra klimatet på Grönland med Saharaöknen.
Det skulle liksom bli fel, av olika anledningar.    
Slutsatsen blir alltså att jodå, jag har full förståelse för att stockholmare sådär allmänt anses vara stressade människor...

Jag går upp. Pysslar runt lite. Sätter på nyhesmorgon och äter frukost.
Idag ska jag ut och åka tåg, förhoppningsvis går det problemfritt. Eller, jag lär ju inte ha några problem. Det är värre med tågen.

Om tre timmar sitter jag på tåg nr 1. Om ca 4.5 timmar sitter jag på tåg nr 2. Där har vi problemet. Nyheterna gav mig det glada beskedet att all tågtrafik står still eftersom det är stopp mellan Linköping och Norrköping. Ett tåg har krockat med... var det en plogbil?

Undrar om dom får ordning på det tills jag ska passera. Jag orkar bara inte med ersättningsbussar och grejs. Jag åker tåg för att åka tåg. Dessutom vill dom ju att man åker tåg. Det är miljövänligt. Synd bara att det även verkar vara det opålitligaste färdmedlet av dom alla...