HOFFIS

Jag for hem i fredags. Var i Stocholm hela lördagen. I Norrtälje halva söndagen och nu är det måndag och jag är tillbaka i Borås...

Min lilla tripp hem blev 20 minuter försenad. Sådant är överkomligt. Himla tur att SAS hade ett extra flygplan (eller "en maskin", som dom själva säger) när det jag skulle åka tydligen drabbats av tekniska problem. Jag har lite svårt för det där med tekniska problem. Vad innebär det liksom?
Sen satt jag brevid en himla trevlig man på vägen upp. En social begåvning och vi pratade väl om skolan, jobb, familj, Globen, dykning, resor, gymnastikuppvisningar, sjöar, sport... ja, osv. Han lyfte även ner min väska när vi landat och släppte ut mig så att jag slapp sitta och vänta. Trevliga människor det finns.

Lördag. Upp realtivt tidigt och iväg till Stockholm. Det var en konstig dag i Stockholm, för det enda jag kom hem med var en ny penna. Jag brukar ha massor av påsar efter den här helgen, men icke.
Vi (dvs jag och mor min) åkte till Globen i god tid. Strosade runt lite och tog oss sedan an den allmäna röra som brukar vara i Globen den här helgen. Vi undvek Annexet av skäl jag kommer till strax.
Bänkade oss på rad 7 en ryg timme innan Matinén skulle börja. Fick se Torneamentum stå och småprata, hörde vilken ringsignal en av dom hade, såg någon reporter av någont slag sitta upp på en av deras hästar. Det finns två sorters nybörjare tror jag. Den första sorten sitter ihopsjunken. Den andra sitter käpprätt. Den här kille var den ihopsjunkna typen. Såg även hopp- och dressyrryttarna sista-minuten-träna sina hundar i agility. Det gick... inte överdrivet bra. Men det är en annan historia.

Matinén var rolig. Vet inte om det beror på att jag föredrar olika shownummer eller om jag bara behöver växa upp. Jag tror på det första. Agilityn vanns av hoppryttarna, Torneamentum körde ett tornerspel i rasande fart. Kanske det gick lite för fort. Shettisar är inte riktigt kloka. Men dom är uppenbarligen starka.
När Matinén var slut gick vi några varv runt. Hittade en ensam Härold. Eller ja, helt ensam var han ju inte, men vi passerade en tre gånger sammanlagt, och två av dom var han rätt ensam.

Bestämde oss för att det var dags att ta oss an Annexet...

Annexet är under Stockholm Horse Show en ångestframkallande kokande häxkittel. Det är faktiskt fruktansvärt. Jag har ingen egen häst att handla saker till, och har för många år sedan passerat stadiet när det var roligt att köpa en ny hovkrats. Jag begriper inte att folk frivilligt sätter sin fot där inne. Är det värt det? Man ser inget, det är varmt, man kan knappt röra sig för det är så packat med folk som det bara kan bli. Extrapriser i all ära, men jag skulle fasen hellre betala fullt pris för att slippa mosa mig runt därinne. För att inte tala om alla stora påsar fyllda med hjälmar, stövlar, jackor och täcken som folk har med sig ut på läktaren sen. Det är hemskt. Hua! Men, kanske jag skulle tycka annorlunda om jag faktiskt hade en häst och inte bara planlöst skulle driva omkring...

Dags för Galaföreställningen. Jag måste prioritera om nästa år. Det får helt enkelt bli två Globen-dagar. Matinén på lördagen och Grand Final på söndagen. Jag fixar inte all den hoppning som är på Galan. Jag överlever en klass, men att se 17 ryttare hoppa samma bana är inte jättekul om man inte själv är väldigt förtjust i hoppning. Att sedan se ytterligare 17 ryttare hoppa, en annan, men samma bana gör det ännu segare. Men Pignon, vilken kille! Det ser så härligt ut! Och schack! Vill väl inte påstå att dom "spelade" det, men det såg häftigt ut. Sen att svart mot vitt kanske inte fick mig att tänka på schack i det här läget är ytterligare en annan historia. Det såg mer ut, bildligt, som några snubbar tagna från mörk fantasy mot Ku Klux Klan. Men, det är min iakttagelse.

Fyrspann är fantastiskt roligt att se!

Jag hann även bli halvt hjärnvättad av en svensk artist med namnet Maverick. Har aldrig hört talas om människan, men jag är ganska säker på att det finns någon missil som heter så. Ni vet, sådana här som man skjuter iväg, som hänger under flygplan. Jag fick höra honom sjunga... 4 låtar. Plus ett visst stycke ungefär 30 gånger till eftersom fanskapet spelades på jumbotronen typ hela tiden i varje paus. Och jag vet ändå inte vad han sjöng. Men han hade bruna ögon.
Tacka vet jag Patrask! Så glatt vöerreaskad jag blev!

Upptäckte att jag tagit runt 80 bilder. Har inte lagt in dom på datorn, men vad jag kan se på kameran så lär väl ungefär 75 av dom vara suddiga.

Sen blev det sömn ett par timmar innan det var dags att gå upp och åka in till Norrtälje för att äta frukost med Sanna och Camilla. Det var himla mysigt. 

Sen insåg jag att jag var jättetrött. Troligen beror det på att jag inte sovit ordentligt på ganska länge. Är det inte det ena är det något annat. Ska sluta dricka te på kvällarna och se om jag somnar bättre.

Nu är det måndag och det regnar i Borås. Hör och häpna. Jag tror Borås har en egen nationalsång. Den heter "Här kommer Petronella". Eller möjligen "Why does it always rain on me...". Hopplösa stad. Jag är så sjukt trött på den och vill att det ska bli jul fort som tusan.

 

Japp, det är min helg det. Om lite drygt två timmar ska jag ta en buss, en buss till och sedan ett flyg. Jag känner på mig att det kanske kommer bli lite skakigt, vilket nästan får mig att må illa. Jag borde nog leta reda på en sådan där tablett, för säkerhets skull... Sen ska jag hem!

Imorgon ska jag till Globen, det är dags för SIHS, vilket ska bli skoj.

Sen ska jag försöka hinna träffa mina vänner samt bara vara hemma. På måndag är det dags att åka ner till Borås igen. Gud i himmelen, jag tänker inte sätta min fot i Borås efter nästa termin. Det enda jag skulle kunna tänka mig Borås till, är något i stil med Rimbo. Något man passerar på väg någon annanstans. Borås skulle alltså vara något man passerade på väg till Göteborg. Om jag nu skulle till Göteborg. Och skulle jag det, finns det ju andra vägar att åka...

Jag ska göra en liten avstickare här mitt i redogörelsen av små och stora händelser i mitt liv. Jag känner att jag behöver en paus innan jag ger mig i kast med högstadieåren.

Därför tillägnas det här inlägget en "speciell" person, som jag av en liten fågel hörde hade tittat in här. Troligen kommer det här inlägget bara vara begripligt för den här pesonen och en till. Vad jag vet i alla fall, om inte några otippade personer kikar in på den här bloggen ibland (vilket jag betvivlar). Jag kan redan här också säga att dom här två personerna inte är Sanna och Camilla, även om dom råkar vara världens bästa, sötaste, raraste, snällaste, snyggaste, häftigaste, coolaste och underbaraste vänner. Det här är om en helt annan person.

En person som under ett par år mer eller mindre ingick i min vardag. Jag tror det hände att jag träffade honom oftare än vad jag träffade mina vänner. Jag träffade honom oftare än vad jag är i skolan nu, trots att jag ska föreställa heltidsstudent.

Han har nog sett mig arg, han har sett mig glad och han har sett mig uppgiven. Han är sett mig likgiltig, han har sett mig skratta och han har nog även sett mig gråta (förbannad-tårar, inte sådana här "jag-är-ytterst-olycklig"-tårar). Han har sett mig sittande, stående, gående och springande. Han har nog även sett mig trilla omkull.

Den här personen är oftast glad och positiv men det syns tydligt när det förändras. Dumma frågor möts med ett uppgivet kroppspråk och han himlar med ögonen.

Han är naiv och mesig på ett positivt sätt. Han vill alla väl och blir frustrerad när det inte funkar, men är lite rädd för att ta en konflikt. Eller om det kanske är resultatet av konflikten som är lite obehaglig. Kanske skulle han behöva gå en arg-kurs.

Han är tankspridd och ibland förvirrad men får nästan panik om saker inte finns där dom ska vara när han behöver dom. För att undvika situationer som dessa är det allra bästa att inte säga förvirrande saker, samt se till att han har sina saker där dom ska vara.

Jag har av honom fått orimligt mycket bensinpengar för sträckan Gräddö-Norrtälje, men hey, jag klagar inte.

Han är tidspessimist och tidsoptimist på samma gång. Han är alltid ute i god tid men planerar inte alltid den där tiden så himla bra. Han är även kass på att hålla tider. Speciellt korta sådana.
Men intentionen var ju bra.

Jag har själv flera gånger avslutat meningar åt honom när han tystnat för slutet på meningen kanske inte är så smickrande för alla andra, men vad gör det när dom andra inte är närvarande och vi har samma åsikt? Jag personligen har ju inga riktiga spärrar på det området, men det kanske är något som kommer med åldern?

Hans favoritleksak är tejp, och han tejpar väl på i stort sett allt som kommer i hans väg. Sen om det som kommer i hans väg alltid behöver tejpas, det är en annan fråga.

Han uttrycker sig inte alltid överdrivet tydligt, men det gjorde ju inte så himla mycket under just den här perioden eftersom hans "sekreterare" (som i de flesta fall var... jag) fanns till hands och kunde få ner hans tilltrasslade tankebanor på papper. Det var inte så lätt alla gånger.
Men hans intentioner var ju bra.

Jag försökte förtvivlat lära honom stava sitt smeknamn rätt, men det är ju svårt att lära gamla hundar sitta.
Har jag hört. Här var ju mina intentioner goda.

Jag tror, när jag tänker efter, aldrig jag hört honom säga mitt namn. Det vill säga det namn jag döptes till, och inte ett av det dussin som uppstod på grund av ett Knytt på gymnasiet.

Vad jag fortfarande inte förstår är vad trögstartade stridsvagnar och flygande höns har med saken att göra, men det kanske bara är min hjärna som inte har så lätt att se samband.
Intentionen var säkert bra.

Så vi avslutar det här. Jalle (Hjalle), du kan ju hojta till när du känner för att skriva dina memoarer, så löser vi det också. Ingenting är väl omöjligt om intentionerna är goda, eller?

Dom här åren är på ett ungefär tänkt att motsvara min tid på mellanstadiet...

Jag tror att det var här jag började bli förbannad när jag fick födelsedagskort av mina vänner som det stod "Happy Valentine" på. Att korten fanns att hämta gratis på H&M gjorde inte saken bättre.

Det var väl här jag kanske slutade hata fotboll och faktiskt började spela det. Vet inte riktigt hur det gick till, men det slutade ju med att jag var den av oss som började som höll på allra längst. Vi var väl aldrig särskilt bra. Men vi försökte i alla fall.

Vi gjorde små utflykter med klassen och jag minns en övernattning på Fejan. Vi skulle bo på vandrarhemmet. Det var okej, men kvällsturen bort till gamla sjukhuset var lite mindre okej. Att titta in där var som att titta in i en skräckfilm. Det var ju inte massor av blod och grejs, och jag tror att det vi såg dessutom var köket. Men gamla maskiner och grejs i rostfritt stål får fantasin att skena iväg lite när platsen liksom varit tillhåll för obotligt sjuka människor... typ. Att natten sedan var varm som i helvetet, det blev strömavbrott och årtiondets åskoväder var rakt över oss gjorde ju inte saken bättre.

Jag började sluta vara på fritids, jag tyckte det var roligare att åka hem. Dessutom måste jag vid det här laget ha skaffat min första kanin. En dvärgvädur som hette Smulan.

Vi fick en ny lärare, eftersom Siv dog. Jag har för mig att hela klassen ville ha Marie som lärare, men det var det väl någon som inte gick med på. Vi fick istället Lena, och det var väl egentligen inte särskilt populärt hos någon tror jag...

Vi säger att det var här jag åkte till Kreta. Vi fick cirkla över flygplatsen i en halv evighet innan planet fick tillstånd att landa. Det var väldigt kvavt när vi kom. Sen har jag för mig att det regnade oavbrutet i två dagar. Enligt dom vi frågade hade det inte regnat så mycket på flera år. Personalen där vi brukad äta kunde prata svenska. Någon försäljare trodde vi var tyskar. Jag badade hellre i poolen än i havet.
Jag tror jag levde på frallor med ost hela veckan, och min bror började kalla mig för Noy-Noy. Och han gör det ibland fortfarande.

I sexan var det vår tur att stå för Lucia-tåget. Jag var reserv-Lucia, och behövde som tur var aldrig hoppa in istället för Johanna. Jag tyckte det verkade så jobbigt att ha den där kronan på huvudet, och sen var det väl trevligt att hon förde Lucia-traditionen vidare, eftersom hennes syster varit lucia några år tidigare.

Det var dessutom dags för klassresa (vi ville ha med oss Marie istället för Lena på den, men våra föräldrar gick inte med på det..). Turen gick till Gotland, en plats jag älskar, men det visste jag inte då. Det var en rysligt långsam båtfärd dit. När vi kommit av båten var det första någon sa "jag vill hem till Sverige", vilket kanske inte var det mest intelligenta man kan säga. Jag tror vi var där i slutet av april, eller bärjan av maj. Det var i alla fall ganska kallt. Men visst fanns det galningar i min klass som bestämde sig för att bada... 
Vi hade massor av pengar i klasskassan, så vi hade egen buss varje dag. Vi var uppe på Fårö, och vi var i Kneipbyn. Vi cyklade runt och Visby och så vidare. Sen när vi kom hem fanns det fortfarande pengar kvar så klassen fick lite fickpengar. Eller om vi fick dom innan kanske... Vi hade hur som helst varit bra på att samla in pengar.   

Sen började ångesten över att inte längre få gå i skolan ute på det idylliska Rådmansö, utan det var dags att börja åka in till Norrtälje...

Jisses vilken ointressant period det här var. Vad gjorde jag under dom här åren? Någon som vet?

Det här är på något sätt tänkt att motsvara året vi flyttade ut på landet, samt min första "skolperiod", nämligen lågstadiet.

Jag började på dagis med någon form av förskoleverksamhet. Till skillnad från mitt Stockholmsdagis fanns här bara två avdelningar, Igelkotten och Ekorren. Kanske är det därför jag så ofta har taggarna utåt? Världens bästa lärare gick allmänt under namnet Stor-Stina. Här träffade jag också min bästa kompis för många år framåt, Johanna. Johanna som hade en sköldpadda av kvinnligt kön men som ändå hette Putte.

Sen var det dags att börja första klass. Samling på skolgården och det var många till synes livrädda små barn. Jag tror att det var någon som började gråta, men det var inte jag. Min allra första lärare hette Siw, och vi hade utan tvekan världens bästa hjälplärare, nämligen Marie. Jag får säkert anlending att återkomma till det.
Siw hade den lite lustiga idén att vi varje morgon skulle skaka hand och bocka/niga. Sen skulle vi ställa oss bakom våra stolar och sjunga en sång som välkomnade morgonen eller hur det nu var. Siw spelade piano. Sen spelade hon även mandolin, vilket var att föredra eftersom det hela blev lite mindre "kyrkligt" då.

Jag tror att vi var... ja, hur många var vi? Var vi åtta tjejer och... tio killar? Nej, men hallå, så många var vi väl inte... Kan någon därhemma titta efter?

Vi hade en musiklärare från himmlen (han var toppen) och en gymnastiklärare från betydligt sydligare breddgrader (hon var liksom lite mindre toppen).

Jag tror att jag fortfarande har kvar min bit av gardninen vi gjorde till klassrummet. Samt bilderna till bokstäverna I och L.

Det var ständiga konflikter mellan tjejerna i klassen (det kan ha varit i mellanstadiet i och för sig, men det får stå här ändå). Varje vecka, eller i alla fall varannan, fick vår lärare och tjejerna gå ut i kapprummet och diskutera igenom alla de problem som tydligen fanns, medan killarna satt kvar i kalssrummet och himlade med ögonen. Ibland blev någon av dom kallade som vittnen. Här vill jag även gärna poängtera att JAG mycket sällan befann mig där i kapprummet för att prata igenom småaktiga problem. Jag stod över allt sådant. Eller så var jag redan som 7-åring lite reserverad och gav blanka fan i vad dom andra höll på med...

Jag gick på fritids och därifrån minns jag speciellt två saker.
Den första saken är världens bästa fritidsledare, Boel och Ulrika.
Den andra saken är en av alla de små övernattningar med mörkerpromenader som vi hade. Sådana är ofta spännande, men just den här blev lite för spännande. Att vara runt åtta år (om jag nu var åtta, jag kan ha varit 13 också, men det gjorde det inte mindre obehagligt) ute i skogen i mörkret med några andra 8-åringar kan vara nog så spännande. Jag tror att det var den här promenaden som inleddes på kyrkogården (det kan ha varit allahelgona-helgen, jag minns inte). Det bar vidare uti skogen, och på vägen tillbaka. Vi sprang, och då menar jag sprang, över en äng/åker för att ta oss tillbaka till skolan. Upp dök 3 motocyklar (läs: mopeder) och började jaga oss! Efter kyrkogårdar och mörka skogen där våra ledare ägnat sin tid åt att skrämma slag på oss var det här inte bra. Så vi sprang. Tids nog kom vi fram till fritids och dom försvann. Vi gick ner i källaren och hängde av oss jackorna. Det var mörkt i källaren. Vad kommer in genom dörren? Jo, just det...
Än idag är jag inte riktigt förtjust i folk som kör fordon på två hjul och har hjälmar på huvudet... Och jag ogillar skarpt källare.

Det kanske kommer som en chock för en och annan, men jag hatade fotboll. Faktiskt, jag hatade fotboll.

Men det hindrade mig ju inte från att vara med på fotbollskolan ett år. Vet inte vilket år det var, men det måste helt enkelt ha varit på lågstadiet... tror jag. Eller? Pappa? Jag lärde mig inte precs spela fotboll, men det är mitt första minne av Björkövallen. En jättefin grön gräsmatta och massor av människor. Sen fick man ju en boll också. Att det inte sparkades så mycket på den är en ju en annan sak. Jag var ju där, och jag åt mina pannkakor till lunch. Just ja, sen hände det sig att jag en dag blev påhoppad bakifrån och fick en puss på kinden av en blond liten kille var identitet jag aldrig kommer avslöja för fler än vad som redan känner den. Och det är allt jag säger i den här frågan.

Jag försöker komma på vilket år vi var på västkusten, men jag tror att det hör hemma under mellanstadiet... Vilket innebär att Kreta hör hemma där också.

På tavlan i klassrummet fanns alltid en bild som Siw ritat, med texten "Låt stå!".

I andra klass började jag rida lektion på ridskola. Världens bästa häst hette Prins, och jag lider av att jag inte har någon bild på honom, han gick bort ganska tidigt. Därefter tog Madette efter som favorit, och då var jag vips tillbaka hos en häst som var helt okej men hade lite... egensinnigt humör. De lugna, stabila och godmodiga tjockisarna Loffe och Lorre funkade också. Dessa ersattes senare av dom inte fullt lika lugna, stabila och godmodiga Penny och Linus. Vem har sagt att fjordningar är lugna? Loffe kunde man rida själv om man var tio år. Hade jag satt mig på Linus när jag var tio hade han plöjt ut genom väggarna i ridhuset och försvunnit i fjärran.

Jag tyckte att skrivstil var ett roligt ämne, och jag hade pedantisk ordning i min bänk. Sen minns jag övningsböcker vi tävlade om att hinna klart med först, det fanns hela serier. Hette något i stil med Äppel, Päppel, Päron och så vidare. Kråkan och Talleqvist fanns nog med...

Och nu känner jag att det får räcka...

Just precis. Min lilla pappa hjälpte mig med den saknade dagisavdelningen. Moroten var det ja.

Och jag tar väl upp det innan någon annan än min pappa kommer fram till samma sak. Borgholm. Inte Bornholm, ty det är ju en liten sketen ö...

Jag glömde även nämna min bästa kompis. Hon hette Anna, och hennes syster hette Maria.

Sen var det någon som bodde i krokarna som hade en hund... en collie tror jag det var. Men den hette inte Lassie. Var det Lissie?

Just precis, här inleds historien om Hoffis. Jag kan ju inte påstå att jag minns särskilt mycket från tiden innan jag kunde gå, men jag ska försöka dra mig till minnes vad som hände under mina första 6 levnadsår... Reflektionerna dyker inte upp i någon sorts tidsmässig kronologisk ordning, det hade blivit för jobbigt att försöka fixa. 
Jag lovar att försöka göra det lite kortfattat, för jag inser ju själv att ett sådant här inlägg skulle kunna sväva ut i alla oändlighet... Men för all del, säg bara till om ni vill att jag ska utveckla något.

När jag var 6 år gammal flyttade vi ut på landet. Innan dess bodde vi i Stockholm, Hagsätra närmare bestämt.

Jag föddes den 14 februari med planerat kejsarsnitt och jag föddes därmed som Vattuman. Detta är något jag ibland ifrågasatt, det borde ju vara slump och allt sånt där. Hade jag inte fötts med kejsarsnitt hade jag faktiskt varit född i Fiskens tecken. Får några år sedan mailade jag någon sån här hokus-pokus tant och frågade om mina Vattumanska egenskaper kunde ha inslag av Fisk, eftersom jag ju skulle ha fötts där. Egentligen. Tro det eller ej men jag fick aldrig något svar...

I samband med att jag lärde mig gå hände en liten olycka. Jag antar att jag tappade balansen, och slog pannan i en kant på bokhyllan. Ni vet, sådär som små barn verkligen inte ska göra. Denna lilla händelse resulterade i en grop i min panna. Den går att se om jag rynkar pannan.

Jag försöker minnas mitt dagis. Jag tror det fanns fyra avdelningar, Tomaten, Gurkan, Rödbetan och... något mer. Jag tror min dagisfröken hette Eva, men jag är långt ifrån säkert. Kan ha varit Ulla också, eller något helt annat. På en fotografering en gång där i krokarna var jag (av någon anledning) helt förkrossad. Det enda som fick mig att tillfällit sluta gråta var när jag fick hålla i dagisfrökens nycklar. Trots att jag på bilden är väldigt ledsen är det enligt mig en av de bästa bilderna från när jag var liten. Tycker jag. Och nu menar jag liksom sådana här bilder som togs under kontrollerade former. Jag var klädd i någon vit tröja och snickarbyxor.
Sen minns jag att dagisets ytterdörr var fruktansvärt tung. Men det kan ha haft något att göra med att jag själv inte var särskilt stor.
Ungefär som att jag minns trapporna i... Bornholms fästning (?) som väldigt höga. Jag hade ju inte så långa ben...

Snickarbyxorna jag precis nämnde är förresten intressanta, för under den här perioden ville jag bara ha kjol. Jämt. Varje dag. Oavsett väder. PUNKT SLUT!

Det måste ha varit under den här perioden jag satt på en häst första gången också. Troligen var det även här jag trillade av en häst första gången. Ponnyridning är ingenting våldsamt. Om man inte som jag envisas med en galen ponny vid namn Tiger. Kanske var det här jag började gilla hästar med fixa idéer.

Innan vi flyttade ut på landet var vi ändå där på helgerna. Vet inte hur gammal jag var, men jag antar att jag fått mina (första) tänder i alla fall. Jag hade en liten rosa moppo, en liten plastmoppe med två hjul. Vi hade en liten bergknall utanför gamla garaget. Jag antar att jag välte med Moppo. Det fick förödande konsekvenser för en av mina tänder. Den slogs ut och det är därför den är sned idag. Jag har även för mig att mamma sagt att det blödde väldigt mycket...

Vi var ofta på Åland också under den här perioden. Jag har varit där hur många gånger som helst. Ibland bara med familjen, ibland med mormor och morfar, ibland med allihop, ibland med en kompis också. Jag minns att vi fiskade, besökte Geta...bergen? Getagrottorna? I Mariehamn har jag också tagit min första och enda tur i en berg-och dalbana. Och den var så liten att den knappt kan kallas det. Jag hatar karuseller.

På Åland finns för övrigt världens godaste lördagskorv (av märket Popsi), och även världens godaste chips.

Jag tror vi flyttade några gånger också. Inga längre sträckor dock, utan vi bytte väl trapphus mest...

Någonstans här togs även den bästa bilden som finns på mig. Jag tror pappa bär på mig, och jag har en vit solhatt på huvudet. En sådan där ögonblicksbild.

Och nu tog det tvärstopp i tankegångarna...

 

En av sakerna är att jag från allra första början skulle ha bloggat om min utbildning. Min väg mot examen. Det hade varit skojigt att följa sig själv liksom på ett annat sätt. Kunna gå tillbaka, spekulera framåt.

En sak är säker. En sådan blogg hade inte blivit bra reklam för Högskolan i Borås i allmänhet, och Institutionen för bibliotkes- och informationsvetenskap i synnerhet...

Jag sitter nämligen nu och försöker komma på något som fungerat problemfritt. Man tycker att det efter två år borde finnas några saker. Jag kan upplysa om att "några" på sin höjd egentligen innebär "någon". Så fort jag genomlidit de närmsta halvåret (ungefär) har jag en examen. Och det är väl ungefär den enda anledningen till att jag fortfarande befinner mig i Borås...

Nu vet jag det också. Det finns puckon på fyrhjulingar även i Borås. Enda skillnaden mot idioterna hemma är att dom idioterna som galningar på relativt öde vägar på landet.
I Borås tar dom sig fram på gatorna i bostadsområden.

Igår kombinerades delar av Idol med ett ivrigt letande efter de julkalendrar jag minns från när jag var liten.
Årets Superhjältejul kommer bojkottas eftersom jag inte är så himla förtjust i SVT:s SuperSnällaSilverSara och vad det nu är, som det visade sig handla om (jag menar kom igen, superhjältar är HÄFTIGA, men SVT är inte fullt lika häftiga...).

Åren 1992 till 1998 minns jag julkalendrarna. Eller, jag känner igen namn och/handling om jag läser om dom.
1992 är den jag minns bäst. Klasses julkalender. Om Klasse som bor i en stuga i Svenska skogens högsta gran.

1993 var det Tomtemaskinen. Det är ju Pettsson och Findus. Den boken har jag nog fortfarande i min bokhylla. För några år sedan hade jag ambitionen att läsa ett kapitel i den fram till julafton. Det rann ut i sanden. 

1994 handlade det om Håll huvet kallt. Jag minns aboslut ingenting av handlingen, men jag kommer ihåg sköldpaddan Maxon Jaxon. Fast, det kan vara så att det jag egentligen minns är från böckerna, för historien finns ju inte bara i julkalenderformat...

1995, Jul i Kapernaum. Det ringer en mängd igenkännande klockor i huvudet, men jag har faktiskt inget särsklt minne av handlingen... Men jag vet att jag gillade den.

Året efter, 1996, kom Mysteriet på Greveholm. Här snackar vi julkalender! Det här året var toppen! Har jag för mig...

1997 var det dags för Pelle Svanslös. Jag har aldrig riktigt gillat Pelle Svanslös.

1998 stannade karusellern, det var dags för När karusellerna sover. Det var den julkalender som spelades in på Liseberg. Jag har för mig att jag tyckte att den var helt okej.

Men efter det... Nej, jag vet inte. Det ringer inga klockor. Jag antar att jag mer eller mindre slutade titta på julkalendern. Kanske har det att göra med att jag bytte skola, började högstadiet och min skoldag började tidigare, så jag hann helt enkelt inte se det. Men i högstadiet är det nog ändå dags att sluta titta på julkalendern. Det vill säga, tills man fyller 20 (eller i mitt fall, 23) och börjar fundera på om det är dags att börja titta igen. ;)
Det är ju julkalendern!

 
 

En typiskt obra dag. Har jag hört sägas. Jag har haft en helt okej dag. Än så länge.

Man borde ha skrivit upp ända sedan man kunde skriva vad man råkade ut för dessa dagar. Så att man liksom har koll. Vad kan jag förvänta mig? Har jag lång rad av ohyggliga fredag den 13:e-minnen bakom mig? Jag har absolut ingen aning.

Var Judas den 13 personen vid bordet? Eller handlar det om att hela gänget, Jesus+lärjungar, var 13 stycken? Om så var fallet tycker jag nog att vi sätter lite väl mycket tilltro till hela Jesus-grejen, om han och hans lärjungar 2000 år senare fortfarande anses vara orsaken till att denna dag är otursförföljd...

Fast Jesus både korsfästes och dog ju på en fredag. Korsfästes har jag för mig att han gjorde på långfredagen, doh gjorde han väl en vecka senare, eller? Och det är en annan lustig grej. Vilken dag var egentligen långfredagen? Vilket datum? Vi firar ju den jäkla påsken i stort sett när som helst mellan början av mars och slutet av april. Han korsfästes inte "den här fredagen", utan "någon fredag". Och den fredagen blev alltså lång.

Sen är det något med en påve. Clemens... nr 5? Han lät fängsla en massa människor ur Tempelherreorden. De flesta av dessa blev torterade och mördade. Dom brändes på bål fredagen den 13:e för... 702 år sedan? 

Nu snöar det plötsligt stora flingor ute...

Eller är det en kombination av det faktum att Jesus korsfästes på en fredag, dog en annan fredag, samt detta lilla problem med att själva talet 13 sägs vara otursförföljt? Wikipedia låter meddela att man i antika trolldomsböcker hittat att talet 13 används i förbindelser och formler med syfte att kontakta underjordiska krafter. Typ. Var man säker på att dom kunde räkna där nere?
Vore det inte enklare att bara ropa på dom? Hitta rätt sjö eller hur det nu var? Både Hercules och Xena var väl ner ett par gånger har jag för mig, och det var inte så fasligt svårt.
 

<Se detta>

Jag föddes väldigt blond och tandlös, jag har spelat fotboll, jag ogillar klassisk och prisbelönt litteratur (jag kan sträcka mig till Alexandre Dumas), jag har defintivt inte sett Bob Dylan i Globen tre gånger, jag skulle kanske vilja lära mig vågsurfa, jag pluggar till Informationsspecialist (vad det nu är), jag lyssnar på folk (t.ex. min familj, mina vänner, personer på tv), jag lyssnar på rock (som varken är hård, punk, folk, acid bluesig eller glam), jag har blå ögon precis som min pappa, jag undrar fortfarande varför valbara kurser på gymnasiet alltid kändes fel, jag har läst alla tre Sagan om Ringen-böcker på ett språk flera gånger, jag kommer (troligen) aldrig att tatuera mig, jag har inget som helst minne av serien Twin Peaks, jag gillar True Blood men avskyr Dexter och tycker Vänner är en jobbig serie, jag har varit "planeringsbagare" och morliskt stöd till de som arrangerade ett lajv, jag tycker väl att James Dean kunde låtit bli att dö, jag tycker hösten är den bästa årstiden (innan det bli svinkallt), jag har aboslut inget emot konst, jag har besökt ett vattenland på Kreta, en skola i Cartagena och Mall of America utanför Minneapolis, jag har inte Into the Wild och Lords of Dogtown som favoritfilmer (eftersom jag inte sett dem), jag tycker att Brokeback Mountin ä bra men lite seg, Subcomandante Marcos i Chiapas säger mig ingenting, jag vill inte bli glasblåsare men tycker det är häftigt, jag har inte sett New York Dolls live, jag är inte ett fan av Andy Warhol och jag lägger aldrig upp bilder på bilddgaboken (eftersom jag inte har någon...)...  

<Se detta/>

( är det okej Sanna? ;) )

Christine Meltzer och Måns Zelmerlöw får man väl se som ganska logiska alternativ som programledare till Melodifestivalen.
Vem i hela världen kom på att Dolph Lundgren vore en bra grej? Jag tror det blir toppen! Även om jag inte fattar varför man tycker att det är en bra idé.

Jag har inget som helst minne av Herr Lundgren. Möjligen kan det bero på att hans storhetsår enligt Aftonbladet var 1985, och jag föddes liksom året efter. Jag minns honom inte riktigt från Rocky. Inte från Bond. Inte från någon annan film heller. Men visst fan vet jag vem Dolph Lundgren är! Han är ju kult!
Oklart varför jag tycker det, men han måste ju vara den mest kända och framgångsrika B-skådisen vårt avlånga land har (enligt mig i alla fall), och gudarna ska veta att vi har en ryslig mängd mindre bra och ganska dåliga skådespelare.

Vår 196 cm långe, blonde koloss ska kliva upp på scenen igen. I Melodifestivalen! Jösses.
Bra reklam blir det ju dock. Han spelar ju tydligen in film också. The Expenables. En film full av alla dessa skådespelare som aldrig fick några intelligenta repliker utan fick roller baserade på sin... fysik. Med vissa undantag så klart. Jag skulle kanske inte kalla Bruce Willis för en B-skådis, och jag tror bestämt att Jason Statham är med i The Italian Job. Det är ju en film jag faktiskt till och med äger. Sen har vi ju Jet Li. Och sen vet jag inte riktigt alltså... Jag ber om att få återkomma.

Lundgren, Statham, Stallone, Jet Li, Eric Roberts, Mickey Rourke, Bruce Willis och allas vår Arnold (han har ett så jäkla jobbigt efternamn så jag struntar i det). Den här filmen måste ju bara bli skitdålig.
Jag måste se den!

Det enda jag undrar är varför Van Damme inte är med i det här gänget? Borde inte han passa in perfekt? Jag fick den ljusa idén att någon kanske tyckte att han var för liten. En snabb undersökning visar dock att det inte kan vara anledningen. Han är nämligen 175 cm, och Statham och Roberts är bara 3 cm längre. Jet Li är 6 cm kortare.
Glömde dom bara bort honom? Eller syntes han inte bakom Lundgren?

Är det Wasa eller är det något pålägg? Eller någon form av filmjölk? Flingor? Reklamen går hur som helst på tv.

Jag håller strikt på mina morgonrutiner. Faktum är att jag mår dåligt om jag inte gör det. Min morgonrutin sprack ordentligt i lördags. I hus händer det att ett träd faller ner och man blir utan ström tills någon har lokaliserat det där trädet och fixat ledningen. Sånt händer. Det är störande, men bor man på landet så gör man.

Det störande med min lördagsmorgon var att strömmen försvann fem minuter efter att jag klivit upp. Jag bor i Borås. I en lägenhet. Man. Ska. Inte. Få. Strömavbrott. I. En. Lägenhet. PUNKT!
Det tyckte inte min granne heller, som ringde hyresvärden, som inte svarade. Det var ju helg. Aha, då ringer man Securitas eller vad det nu är. Det finns ju vissa saker man vill veta när strömmen försvinner. Närmare bestämt två. Det första är, när får vi tillbaka den? Den andra är, varför är den borta? Vad man egentligen inte är intresserada av att få veta, är att vi har strömavbrott. Det VET vi redan. Nämligen.

Denna bugg i min morgonrutin innbar att jag inte kunde koka vatten till mitt te. Jag kunde inte göra min smoothie. En macka och ett glas juice blev min frukost. Därmed var hela min förmiddag förstörd. Och därmed även min eftermiddag.

Sedan förstår jag mig inte på er som säger att ni måste ha en hel timme på er på morgonen, för att ni ska hinna äta frukost och duscha.
Innan jag fortsätter vill jag klargöra att jag inte är särskilt morgontrött. Däremot är jag rysligt långsam på morgonen.
En timme. Vad sjutton hinner man med på en timme? Jag skulle kunna ägna en timme bara åt min frukost. Nej, det tar inte en timme att äta den. Det är principen. Morgonstress är det värsta jag vet. 

Jag har oftast min första föreläsning kl 10. Om jag skulle gå i raskt takt skulle det ta mig ungefär 15 minuter att gå bort till Högskolan. Om jag vill vara i god tid, låt säga en kvart innan jag börjar, behöver jag gå runt 9.30. En timme. Det skulle innebära att jag gick upp runt 8.30. Rena drömmen för de flesta, skulle jag tro.
När jag kliver upp? Hm, det gör jag redan 7.30... Med lite otur (för mig) senast kl 8. Och då har jag duchat kvällen innan och det enda smink jag använder är mascara (vilket innebär ungefär 15 sekunder. Att få upp håret på huvudet tar längre tid). 

Är jag bara dum eller har jag en plan? Jodå. För det första vill jag som sagt inte stressa. Jag vill kunna sitta i pyjamas och äta frukost. Titta på nyheterna. Packa ner det som jag med största sannolikhet tog ut ur väskan kvällen innan. Bestämma vad jag ska ha på mig. Hinna gå på toa. Leta fram ett paraply (ni vet, västkustskt väder..) Dubbelkolla att lampor är släckta, spisplattor avstända, kyl och frys inte öppna samt dubbelkolla att jag låst dörren. Ja, jag är lite paranoid, ni skulle se mig de gånger jag ska åka hem...
Sedan går jag faktikst inte vid 9.30. Jag brukar gå runt 9.15. Varför då? För att jag avskyr att stressa (om jag sedan kommer iväg kl 9.15 som planerat är en helt annan historia). För att jag vill hålla mina vänner som kommer tidigare sällskap. För att jag vill sitta och prata innan vi börjar. 

Ni entimmesmännsikor, ni är inte så långsamma som ni tror. Jag vill ha det dubbla på morgonen. Jag inser ju så klart att om jag någon gång kommer börja kl 07, eller 08 för den delen, och ska pendla i en timme, måste jag kanske ompröva det intelligenta med mina morgonrutiner. Kl 07.00. Då skulle jag gå vid 06.00.
Jag är inte helt säker på att jag vill gå upp kl 04 varje vardag...
 

AIK tog hem Svenska Cupen och skrev in sig i historien. Man slog IFK hemma på Råsunda, och jag kan väl inte vara annat än lycklig.
Den svenska fotbollsäsongen är väl att betrakta som slut nu, så Sanna är lycklig. Nu slipper du det här. ;)

Var är Knytt när jag behöver henne? Jag kunde nästan höra henne säga "Andas Hoffman, andas", när jag klev in i Knallerian för att påbörja dagens jeansjakt. Att jag lyckades hitta jeans är i sig ett under, men det hör inte hit.

Mot min vilja beundrar jag den här staden jag befinner mig i. Beundrar, notera att det inte innebär att jag "tycker om den". Denna fotbollshysteri är lite charmig. I och med att det bara finns ett lag så är inte invånarna egentligen splittrade, även om det naturligtvis finns en och annan som håller på något annat lag. Dom syns dock inte så mycket. Hemmamatcher annonseras på stora tavlor, Anders Svensson och James Keane (tror att han stavar så) blänger på en från stora bilder när man är i Knalleland.

Det ä helt klart att jag borde börja läsa BT eller besöka Elfsbrogs hemsida (ve och fasa!), med syfte att ta reda på var jag INTE ska befinna mig.

Som idag. Mitt svartgula sinne sa mig redan innan jag klev in i Knallerian att här är det något som inte stämmer. Tittar lite åt höger. Försälning av allt en Elfsborgs-suporter kan tänka sig behöva. Typ. Även biljetter till NÄSTA säsong. Tydligen en bra fars dag-present. Jo, om man har en far som är Elfsborgs-suporter, visst. Hur som helst. "Det här kan jag överleva", var min tanke. Tittar rakt fram. Jag är långt ifrån tillräckligt bra koll för att känna igen Elfsborgsspelare, men jag vet när jag ser dom. Tre stycken tror jag det var. "Överlever jag det här då?". Jo, attans, dom är ju bara här, det kan ju knappast bli värre än vad det redan är. Svänger åt vänster som jag brukar göra, för att ta varvet medsols, som vanligt. Jodå, det kunde bli värre.

Där satt ju James Keane. Attans. Går fort förbi och flyr in i närmsta affär och försöker få tag på min pappa och berätta att jag mår lite dåligt. Människan går inte att få tag i. Attans igen. Hittar ett par jeans och går hela varvet, fort, bara för att se efter hur det egentligen ser ut.
Fler halsdukar och tröjor. Kostymnissar i Elfsborgshalsdukar (dom har säkert en viktig roll i föreningen, eller nåt) skakar hand med folk. Vuxna och barn, pensionärer och barnvagnar. Vilken strålande Elfsborgsdag. Just det, där i hörnet fanns ju Anders Svensson och två till (jag stör mig verkligen på att jag inte känner igen folk, jag får styra upp det till nästa säsong). Sen har vi Teddy Lucic där ja. Och Ishizaki. Hm, en målvakt också. Ja, och så förstås alla andra. Jag sprang nästan ut genom dörrarna.

Skickade ett sms till min kompis Sara och upplyste om att det fanns bra och mindre bra dagar. Mindre bra dagar är dagar när man råkar ut för sådant här. Hade jag varit förberedd hade det känts bättre. Fick ett svar som inleddes med "Snälla säg att du hade din AIK-halsduk på dig!". Hm, nej, jag hade ju inte det. När det är över fem grader ute blir den så himla varm, speciellt om man ska gå runt inomhus. Men...

Jag är ju jag. Och jag bor ju ganska nära. Ni vet vad som kommer va?

Sagt och gjort. Kalla mig dum. Kalla mig rebellisk. Eller kalla mig bara modig. Möjligen kaxig. För visst sjutton återvände jag till min lägenhet och bytte min ljusblå tunna sjal mot en betydligt tjcokare AIK-halsduk. Jag hade bestämt mig för att ta ett varv till därinne. Trots att jag egentligen inte hade något ärende dit.

Utan denna i Borås sällsynta halsduk är jag ganska anonym. Med den på mig är jag, för andra, någon helt annan. Jag gick det varvet motsols. Ska man demonstrera så ska man göra det ordentligt.

Jag hann knappt in genom dörrarna förrän jag noterade att den första personen hade upptäckt vad jag hade runt halsen. Jag gick ett varv inne på Glitter (utanför satt bland andra en viss Teddy Lucic). Jag svär på att jag hörde en liten kille på tolv år säga "kräk". Eller möjligen var det "AIK-kräk". Men det är ju av mindre betydelse, eftersom det visar att halsduken verkar ha effekt (även om det där är ganska ohyffsat, jag kan inte hjälpa att jag inte är född i Borås, och jag kallar inte andra för "kräk", även om jag kan rynka lite på näsan ibland. Men det gör jag ju med glimten i ögat). Ner för trapporna. Är ganska säker på att Anders Svensson såg den. Vem det nu var som satt längst ut till vänster, såg den garanterat. Förbi alla halsdukar, James Keane och ut genom entrén. Mission Completed och gladast var min Sara tror jag, som fick den första rapporten. 

Det finns vissa känslor som automatiskt ska komma när man är AIK:are. Vi ska till exempel starkt ogilla IFK Göteborg. Jag hatar inte IFK. Jag har ingen anledning att hata så många människor jag inte känner. Det är väl hatet (eller okej, dessa "väldigt starka känslor") som gör att folk får denna knäppa längtan efter att slå på varanda, och det finns väl ingen som tycker att just dne delen av sporten är den bästa.
Jag har heller inget som helst emot Elfsborg. Det är bara det att jag inte är fotbollsneutral, min halsduk här i Borås är svart och gul. Inte gul och svart.
Därför, för att det här inte ska utvecklas till någon moralpredikan, vill jag bara säga en sak till.

Jag lyfter på hatten för Borås stad. Jag lyfter den för charmen och "folkligheten". Att hela föreningen verkar befinna sig i Knallerian för att sälja halsdukar, tröjor och biljetter till nästa säsong. För att spelarna sitter där, svarar på frågor, skriver autografer och ställer upp på bild. Även om detta bara är PR. Det har faktiskt ingen betydelse. Dessutom tror jag att dom tycker det är ganska roligt. Grattis till tredje-placeringen. 

Rackarns, nu är det inte ens tre timmar kvar till cupinalen. Jag börjar bli så där nervös igen. Precis som förra helgen...  

(ber om ursäkt för eventuella stavfel och/eller konstiga formuleringar, jag orkar inte läsa igenom det eller ta reda på om jag stavat Keanes namn rätt...)

Hoffis i Trollskogen har absolut ingenting att göra med det här lilla inlägget, men visst var det en bra titel?

Program som Idol (och CL-fotbollen) är intressanta. De är inte bara intressant på grund av det som själva programmethandlar om, utan det är den där utfyllnaden. Intervjuer och tillbakablickar. Det dyker upp så himla lustiga låtar på de mest oväntade ställen.
Minns någon filmen The Beach? Klart ni gör det, och eftersom ni gör det minns ni även att All Saints hade en låt med där. Den (minus texten, som det ofta blir) dök upp i ett litet mellansnack i Idol. Sedan tror jag det var Leona Lewis. Så här brukar det vara. Det är musik. Jag antar att det sitter någon och bestämmer vilken musik man ska lägga på vilken plats.

Men hur i hela världen kom Jason Bourne in i det hela? Ganska precis i början, jag svär på att truddelutten var från en av Borune-filmerna. Måste jag chansa skulle jag gissa på den första filmen. Det lustiga är att det inte är något speciellt med truddelutten, den var, tror jag, inte från vare sig början eller slutet av filmen. Eller? Hur som helst, vem kom på att just DEN skulle vara där?

Dessutom, jag har sagt det förut och jag säger det igen. Pirates-musik i CL-sändningarna. Vems idé var det? Där kan vi snacka om kreativitet... Tror jag.

Ja, reklam förekommer naturligtvis även på platt-tv.

Bästa reklamen just nu är lätt Lady Easy clean väggfärg. Just det, reklam för målarfärg, som är lätt att torka av. Varför den är så bra? Troligtivis för att den använder en fantastisk låt av A-ha och även använder sig av samma låts, på den tiden, "nytänkande" video. Just det. En gubbe kommer ut ur väggen och tar med sig kvinnan in i... ja, väggen. På riktigt är det en seriefigur som tar med sig kvinnan in i serien vilket är mycket bättre och mycket charmigare, men på riktigt är det ju inte heller en reklamfilm för väggfärg.

Sämsta reklamen just nu är, om man bortser från alla vanliga hopplösa dubbade Toffefee-aktiga reklamfilmer, utan tvekan Audis, eller om det är WWs, nya reklam för sin bil som drar så himla lite bensin. Det är nog WW förresten, Passat... Hur som helst. Dom ska tanka och pappa ska fylla bensintanken med en matsked. Han ser naturligtvis blåst ut och säger "en sked för.... en sked för.... en sked för...". Och så vidare. På tyska. Det är inte ens roligt. Alternativen man har är att fylla tanken med en matsked, så mycket man behöver. Du kommer inte långt på 2 dl. Att hiva in 60 liter bensin med en matsked skulle ta sin lilla tid.

Det reklam jag funderar över är Dressman. Köp ditt beala för datt. Jättebra. Men måste man spela reklamen i slow motion? För inte GÅR väl männen i reklamen sådär långsamt på riktigt? Visst ser dom glada ut, visst det är billigt, men jag vill inte köpa kläder som gör att jag rör mig långsammare...

Den reklam jag saknar är CocaCola. Är det jul snart?