HOFFIS

Jag tycker att det börjar bli lite störande, det här med Facebook.
Jag kanske är envis och trögtänkt, men jag vill ju hemskt gärna tro att man kan leva livet och göra samma saker som alla andra utan Facebook.
Det borde gå.
Faktiskt.

Varför känns det inte så?

Jag fick nyligen svar på blodprovet jag lämnade för ett tag sedan.
Jag vet numera vad jag är allergisk mot, och vad jag inte är allergisk mot.
Samt hur mycket jag är allergisk.

Gränsen för allergi ligger på 0,3. Är värdet, eller vad man ska kalla det, över det så är man allergisk. Under det, du är inte allergisk (däremot kan du vara överkänslig).
Hur som helst. Katten har ett värde på 4,8. Vilket ju givetvis är betydligt mer än 0,3.
Alltså är jag rätt allergisk mot Tusse.

Men i jämförelse med annat är Tusse helt allergifri.

Den här däremot:



Timotej.
Hoffis helvete på jorden.
I alla fall på sommaren, när den blommar.
Ni minns att värdet inte ska vara över 0,3?

Mitt blodprov visade 38.
38!

Inte så konstigt att det kliar i ögonen...

Ha!
Grimsvötn hostar aska.
Nytt flygkaos på väg kanske?

Ungefär, tror jag.
Jag har haft åldersnoja på sistone.
Inte för att jag börjar känna mig gammal eller så, för det gör jag inte.
Jag tänker givetvis inte lika mycket på åldrande som man gjorde när man var liten.
Dagar, veckor och månader är inte lika viktiga längre. Det räcker med att fylla år en gång om året.
Frågar någon så är jag 25 år. Inte 25 år, tre månader och sju dagar. Typ.
Hoppsan, tydligen visste jag det i alla fall. Är det okej om jag skyller på att jag är bättre på att räkna idag än för 20 år sen?

Hur som helst. En viss ålders- och prestationsångest.
Jag minns inte längre vad jag gjorde på inlägg nr 100, 200, 300 och 400.
Kanske skulle jag ta och räkna ut hur många inlägg i veckan jag snittar.
men det orkar jag inte, för då måste jag även räkna ut exakt i hur många dagar/veckor jag bloggat.
Sen skulle jag antagligen få ångest över det eftersom jag läst att man måste skriva minst varannan dag eller nåt sånt för att få kalla sig "bloggare".

(Egna studier visar dock att själva innehållet i inläggen inte alltid verkar vara så viktigt...)

Hittade för ett tag sedan en "peep"-ikon i min nya telefon och övervägde att fira 500 inlägg med att börja twittra. Kom dock av mig när jag kom fram till att jag nog bör twittra varje vilsekommen tanke som dyker upp under dagen för att det ska kännas meningsfullt. Inte för att jag saknar vilsekomna tankar, utan för att jag ogillar tanken på att jag bara har ett visst antal tecken på mig att förmedla det.
Känns då bättre att spara dessa vilsekomna rackare och blogga dom vid ett senare tillfälle...

Just nu verkar det som om mitt firande av 500 kommer bestå av rabarbermuffinsbakande lite senare.
Och möjligen början på vintermössan jag ska sticka...

Detta är utan tvekan den finaste blomman i trädgården!



Tyvärr vet jag inte vad den heter, men den kommer från mormor...

Läste precis en liten artikel om den senaste "hälsofaran".
Åtminstone för kvinnor.
Nämligen leggings.

Jo, då menar man att detta oerhört mjuka och töjbara plagg "gör jobbet".
Det vill säga... hur var det nu... jo, de håller in lårmuskler, rumpa och mage och gör det jobb som musklerna annars ska göra.

Hm... va?

Rätta mig om jag har fel, men är det något som leggings inte gör, så är det att "hålla in".
Det är ju strechmaterial!

Borde inte den här "varningen" snarare rikta in sig på... åh, jag vet inte, supertajta jeans?
Om man nu väljer att tro på att visst klädesplagg påverkar dina muskler... Åt det ena eller andra hållet.

Annars bör ju resonemanget ovan om att leggings inte är bra innebära att tajta jeans utan strech och som alltså inte ger med sig är det ultimata plagget.

Undrar förresten om det här gäller vanliga tajta tröjor och musklerna på armarna...

Att sitta på Björkövallen (förlåt, Rådmans Schakt Arena) en kylig majdag med regn behöver inte nödävndigtvis vara spännande.
När laget på planen inte heller riktigt presterar på topp (ganksa långt ifrån faktiskt) är det lätt att tankarna flyger iväg.

Alltså kom jag på mig själv med att sitta och nynna och smågunga till takten av Irlands bidrag i ESC...
Så kan det gå.

Idag är en sådan dag.
Hopplöst grå och trist.
Jobbet var i och för sig okej, men inramningen var inte skoj.

Vren har åter igen tagit ett litet steg tillbaka, det var tio grader och regn.
Lite snålblåst.

Och en viss fredag med datum nr 13.
Jag vill ju inte säg att dagens tristess har med datumet att göra.
För det har det givetvis inte.
Dagen har varit lite trist, helt enkelt.
(Ja, men undantag för en fikapaus med goda vänner alltså)

Jag har ingen lust att göra någonting.
Dagen har helt enkelt saknat själva "det" som gör en dag bra.

Noterade just att jag är på väg mot blogginlägg nr 500.
Vad ska jag hitta på då tro?

Möjligen en suspekt titel då detta varken handlar om politik eller idrott.
Det handlar om en byrå.
En liten byrå jag shoppade på loppis.
Den blev ett nattduksbord, så liten var den.
Vit med schabloner.
Såhär såg den ut:



Jag tänkte dock att den skulle måla.
Och jag har lång startsträcka, det tog ett tag innan jag bestämt att den skulle vara blå.
Allt hade varit frid och fröjd om det bara funnits en blå nyans.
Men det gör det ju inte.
I färgaffären stod jag alltså och velade, och det slutade med diverse färgprover istället för en färgburk.
Hemma klurade jag, bad om smakråd och det visade sig att inga var överrens om vilken blå nyans min lilla byrå skulle passa bäst i.
Fast det är ju min byrå, och det är ju jag som ska ha den.

Alltså valde jag en blå.
Men den var inte riktigt rätt, skulle man möjligtvis kunna få den lite ljusare...?
Javisst!
En hel palett med blå färger. 
Den ena skrek "Ta mig, ta mig!".
Så det gjorde jag.
Ibland måste man gå på magkänsla.
Har jag hört.

Såhär blå och fin blev den!

Radions program avbröts, så som det görs ibland, av en trafikrapport.

Nu var det så att bilister på Kapellskärsvägen skulle se upp, eftersom fyra älgar befann sig på fel sida om vilstängslet.
Okej, så långt är vi med.

E18 Kapellskärsvägen är ju dock ett några mil lång, och för att lösa frågan om VAR älgarna befann sig, så rapporterar man att de befinner sig på följande ställe: "om man kommer från Stockholm finns de hitom Kapellskär".

Möjligen en bra bra förklaring för någon som aldrig hört talas om Kapellskär.

Det råkar ju nämligen var så att HELA Kapellskärsvägen (E 18 alltså), befinner sig "hitom" Kapellskär.
Alla mil.
Kapellskär är en hamn.  Vägen tar slut.
Hade älgarna befunnit sig "bortom" Kapellskär hade de simmat i Östersjön.

Jag har av ren envishet gått med ballerina och blommiga tygskor hela veckan.
Inomhus har det fungerat bra.
Utomhus har det däremot inte varit lika skönt.

Kalla nätter och isande vindar från norr.
Veckan som varit är inte ens i närheten av påskens bikiniväder.
Behovet av en solstol kändes plötsligt inte lika akut.