HOFFIS

Det här med nyårslöften.
Jag brukar inte ägna mig åt sånt, men tänkte att jag skulle försöka mig på en sisådär tre stycken.

Det är väl lagom många, eller?
Eftersom jag vill att dom ska vara genomförabara kan dom inte vara alltför svåra.
Men det är ju inte kul om de är för enkla heller...

Löfte nr 1
Läs en klassiker.
Det låter kanske inte så svårt för någon som har över 300 böcker i bokhyllan, men jag är å andra sidan inte mycket för tjocka böcker med besvärliga ord och filosofiskt svårmod.
jag tog mig inte ens igenom Liftarens Guide till Galaxen.
Jag gillar nämligen lättsamma romaner som alltid slutar lyckligt, historiska romaner om det dekadenta(?) engelska hovet, och så vampyrer så klart. Engelska deckare och thrillers.
Dessutom är ju frågan om vad som är en klassiker oundviklig.
DET om något är ju en tolkningsfråga, som jag brukar säga.
Möjligen skulle somliga kunna säga att En vampyrs bekännelser är en klassiker.
Men den har jag redan läst.
Jag överväger att ge mig på Brott och straff.
Eller kanske Svindlande höjder?
(Elginbird, har du något förslag?)
På svenska, så klart.
Jag tänker inte utmana ödet alltför mycket.

Löfte nr 2
Jag ska gå på bio fler gånger än i år.
Bör inte bli alltför svårt, eftersom jag tror att mina biobesök under 2010 kan räknas på ena (halva) handens fingrar. Tror det var två, möjligen tre, biobesök.
Och jag vet redan tre filmer som jag ska se på bio under 2011.
Så jag ska väl banne mig lyckas hitta en fjärde!

Löfte nr 3
Jag ska göra en resa.
Gotland räknas inte, jag ska utanför Sveriges gränser (en dagstur till Åland räknas inte heller...).
Detta därför att jag känner att jag skulle vilja göra en liten resa.
Och för att det var ganska länge sen jag gjorde just en liten resa.
Det var med skolan, Spanien på våren 2005.
Brittiska öarna känns lockande. London, eller Dublin kanske.
Sedan skulle jag vilja åka till Berlin.
Något ska jag väl lyckas med...

Det här är väl tre löften som borde funka, eller?

Jag vet att jag förra året skrev någon slags "årets..."-lista.
Jag tänkte inte göra det i år.
Istället tänkte jag reflektera över sådan jag kommit fram till under året.
Iakttagelser och konstateranden helt enkelt.
So here we go.

År 2010 har Hoffis kommit fram till att...

...modeskaparna (och slavarna) behöver hjälp.
Mycket ska man behöva leva med. Även om det brukar dra till det extrema, seriöst, en sparkdräkt för vuxna? Har vi inte passerat det stadiet? Typ, när man passerade 1 års ålder?
Jag menar, i mjukistyg, på stan?
Vart är världen på väg?

...bokstavskändisarna börjar bli alldeles för många.
Faktum är att det känns som om dom håller på ta över vårt avlånga land. (Antagligen andra länder också, det har jag faktiskt ingen koll på) Jag pratar alltså om de människor som lever för att... bli bekräftade. Och bara verkar kunna bli det genom att bli låtsaskändisar.
Typ Bonde söker fru. Ensam mamma söker.
Vad är det, 5% av förhållandena som håller?
Dessa serier var charmiga första säsongen. Nu är jag bara väldigt trött på dessa stentrista människor vars enda intresse verkar vara att synas så mycket som möjligt. Jag menar, skaffa ett liv!

...jag verkligen inte är så förtjust i vintern.
Visst är det fint med snö och så. Skönt att det inte bara är slask och lera.
Men det är kallt! Och ännu kallare!
(och halt...)
Vädergudarna får fan ta och styra upp våren redan i slutet av februari som kompensation för att dom stal ungefär en och en halv månad av hösten. Skärpning!

...kollektivtrafiken är skrattretande.
Jodå, visst kan jag väl kanske börja utnyttja kollektivtrafiken någon gång.
När jag har kollektivtrafik som passar.
När bussarna är lagom varma på vintern och svala på sommaren.
Och när de följer tidtabellen.
När tågtrafiken inte skapar kaos så fort löven börjar falla.
Och när de följer tidtabellen.
Överlag när den fungerar bra.
Eller åtminstone som den ska...

...Borås inte är en hit.
Förlåt, alla boråsare.
Det är absolut inget fel på er stad egentligen.
Det är bara det att jag aldrig riktigt passade in.
Aldrig riktigt trivdes.
Efter tre år hade jag, vad jag vet, inte lagt mig till med ett enda litet boråskts(?) uttryck.
Inte en antydan till dialekt, vad somliga än trodde.
Borås är en trevlig stad på våren, och säkert de andra årstiderna också.
Det är också en stad med konstiga statyer, till exempel nakna barn i parken, stora utropstecken i plast och en överdimensionerad Pinocchio.
Jag studerade där i fem terminer.
Jag känner mig fortfarande lätt frustrerad av att tänka på det, trots att jag tog min examen för... ett halvår sen.
Stadens största brist enligt mig var Högskolan.
Eller rättare sagt en institution på Högskolan...
Kanske inte rättvist, men så var det.

...jag beundrar alla som har tålamod och kreativitet nog att göra en rebus-julkalender på sin blogg.
Och dessutom göra den i vad jag tror är paint.
Jag avskyr paint.
Inget blir bra där...

...regioner inte kan samarbeta.
I alla fall inte inom ovan nämnda kollektivtrafik.
På mitt busskort från västtrafik finns ett märke som betyder att kortet ska kunna fungera även inom andra regioner i landet. På mitt busskort här hemma finns samma märke.
Funkar detta?
Givetvis inte.
Läser man det finstilta står det nämligen något kryptiskt om framtiden.
Hur långt fram i tiden ligger framtiden, undrar jag då...

...jag gillar True Blood.
Jag vet. Alla vet antagligen att jag gör det.
Men jag måste ju säga det ändå.
Jag gillade tv-serien massor.
Tills jag läste böckerna.
Då gillade jag genast dom ännu mer massor än tv-serien.
Sen insåg jag förstås att tv-serien inte var riktigt så bra som jag tyckte först...
Men den är bra.

...jag fortfarande inte sett The Dark Knight.
I know. Jag är en hemsk människa.
Anar att reaktionen hos somliga kommer påminna om den som blev när jag första året i gymnasiet meddelade att jag inte tyckte att Sagan om Ringen var en så bra bok och att jag tyckte filmen verkade lite konstig...
Men hey, det blev ju bättre, eller hur?

...bokrean gör mig sorgsen.
För någon som älskar böcker och utan problem kunde hitta ett tiotal tegelstenstjocka böcker att köpa är bokrean numera en sorglig upplevelse.
Jag hittar nämligen inga böcker.
Bokrean krymper.
Antingen till förmån för rean på internet.
Grejen är den att jag vill köpa dom liksom i affären.
Och snart är det ju bokrea igen...

Nu tog fantasin slut, bara sådär.

Så nu börjar jag fundera över genomförbara nyårslöften istället...

Jag sitter med min nya Mymlan-mugg och konstaterar att den tre dagar långa högtiden som lystrar till namnet "julen" snart är slut.
Tio timmar kvar nu.

Jag har kommit på tre nyårslöften till nyår som antaligen är möjliga att hålla.
Sedan funderar jag över hur jag ska lägga upp Hoffis årskrönika i år.
Antagligen inte riktigt på samma sätt som förra året, skulle tro att det blir mer egotrippat i år, men det återstår att se.
2010 har varit ett udda år innehållande både det ena och det andra.
Men det blir ett senare inlägg.
Jag vill ju inte gå händelserna i förväg.
Och jag inser förstås att det här var precis ett sådant inlägg jag inte själv gillar att skriva.
Det innehåller nämligen ingenting.

Sådär allmänt mer känd som julafton.
Årets dag.
För vissa.

Den där dagen när det ska vara vitt ute, lagom kallt, Tomten ska komma och man varnar för trafikkaos.

Jag tänkte för ett par månader sedan att utseendet på bloggen skulle följa årstiderna.
Den planen har som ni kan se spruckit.
Jag tror stenhårt på årstider som har en medeltemperatur som ligger över nollstrecket.
Den här årstiden med snö, tomtar och trafikkaos är inte en av dom.

God Jul!

Jag bloggar för att jag känner för det.
För att jag gillar att skriva, och möjligen för att mina vänner ska få veta vad jag går runt och funderar över.
Jag skriver för min skull, och det är helt frivilligt att läsa det.
Har jag inget vettigt att skriva så struntar jag oftast i det.

Därför är det så intressant att fundera över hur andra resonerar.
Jag följer ett fåtal bloggar.
Alla dessa vet jag vilka det är som har.
Ingen av dem är särskilt ytliga, och det handlar om sådant som intresserar mig.
(Kan handla om att bloggaren är en av mina vänner eller så bor den bara på Gotland. Yep, så lättflörtad kan jag vara ibland, men just här blev det en lyckoträff eftersom jag faktiskt gillar bloggen)

Därför blir jag så fascinerad över anledningen till att andra bloggar.
Jag tror nämligen inte att någon är så himla intresserad av att veta att jag dricker te just nu.
Eller att jag köpt en ny tröja.
Eller att jag har svårt att bestämma mig för om jag ska köpa den eller det plagget i blått eller rött.
Visst kan jag fråga.
Men jag gör det inte.
Och varför gör jag inte det?
Jo, därför att smakråd förvisso kan vara bra ibland, men jag tvingar inte på andra min osäkerhet bara för att jag inte kan bestämma mig.
Att tala om för alla att jag sitter och dricker te känns inte heller särskilt spännande.
I min värld är det här lite att skrika efter uppmärksamhet.
Väldigt ytlig sådan.
(Ja, fenomenent är antagligen ännu värre på Facebook, men det är ju något jag vägrar)

Har man verkligen inget vettigare att göra av sin tid?
Inget intressantare att diskutera?
Sträcker sig inte världen längre än till sin egen, egotrippade person?
Klart den gör!
Skulle man antagligen få till svar.

Gör då som jag, och gnäll åtminstone på snöröjningen.
Tänk på alla pensionärer som halkar runt (en blå eller röd halsduk gör varken till eller från).

Eller skänk en tanke åt världens konflikter.
Svältande befolkningar.
Vattenbristen.
Miljöförstöring.
Djurplågeri.
Vad det blir till middag.
Vad som helst.

För ärligt, läser jag en blogg och personen har lagt upp en bild på ett plagg av något slag som ännu inte införskaffats, då har jag läst den för sista gången.
Dagens outfit på andra intresserar mig inte.
Jag har nog med att välja en egen...

I julklapp önskar jag mig plogade trottoarer.
Tack på förhand.

Jo, käre Elginbird.
Jag är rysligt trött på vintern.
Den kom på tok för tidigt.
Och lite för brutalt.

Det är möjligt att jag skulle vara lite mer positivt inställd om jag kunde gå, cykla och köra bil utan att glida runt i en halvmeter snömodd. Om de ansvariga kunde få undan snön från vägar och trottoarer.

Det verkar de dock inte kunna, ty vi har ju vant oss vid att vinter + kommun + snöröjning inte precis är en framgångssaga.
Alltså vill jag ha vår.
Nu.

Äter lunch på jobbet.
Någon har bakat.
Det är en rulltårta med kakao i, fyllningen är något vitt klet.
Tar en liten bit och tänker att det här smakade ju inte så himla mycket.
Helt okej.
Jag börjar äta på den andra halvan också.

Då säger min vän och kollega Sara:
-Det här smakar ju bara smör.
Eh, va?
-Ja, den här fyllningen, det är ju bara smör.
Smör?
-Ja, möjligen smör och socker. Men det smakar smör.
Det smakar inte alls smör, säger jag.
-Jo, säger hon.
Smakar det verkligen smör? Jag tänker efter.
Jo fan, visst smakar det kanske lite smör, dolt av allt socker.

Vad är då problemet med det här?
Jo, problemet är att jag hatar smör.
Jag avskyr det och äter det aldrig.
Det är så äckligt.
Jag slänger den bit som är kvar och börjar känna mig illamående.
Riktigt illamående.
Så pass att jag mår lite illa av att tänka på det såhär i efterhand.
En del säkerligen på grund av att jag tycker det är så äckligt och vet att jag ätit det.
Men också för att jag åt en klick smör bara sådär, och det brukar jag faktiskt inte göra.
Kroppen är inte van vid smör.

Ähhh nu mår jag illa igen...

Let's face it.
Vintern kom tidigt i år och den har antagligen inga som helst planer på att ge mig sig förrän i slutet av mars, med lite tur.
Det är över tre månader dit.
Över tolv veckor.
Antagligen över 100 dagar.

Tanken var att det här skulle låta som något väldigt långt bort... men jag känner nu att det gör det inte.
Men det är det.
Förstå vad saker man skulle hinna med att göra på tre månader!

Så det är väl bara att vänta ut vintern.
Vänta på att snön smälter.
Att medeltemperaturen stiger till över 0 grader en hel vecka i sträck.
Att fåglarna börjar kvittra.
Röja undan tjocka jackor, mössor och vantar.

O, ljuva vår, kom till mig!

kör försiktigt

I klarspråk: håll dig på din jävla sida av vägen om inte nöden kräver annat.
Så här i vintertid kan det vara lite lurigt plogat och så. Vägen framstår som bredare eller smalare än vad den egentligen är.
Mittlinjen syns inte alltid.
Det ger en dock ingen som helst rätt att köra mitt på vägen.

du skall icke särskriva

Och du ska speciellt inte göra det om andra ska läsa.
Du ska under inga omständigheter göra det om du är översättare av böcker.

För den som inte begripit det.
Igår var det kallt.
För den som någon gång funderat över det.
Försök inte dela ut post på cykel utan ordentligt varma kläder.
Jag tror aldrig att jag frusit så mycket i hela mitt liv, jag var kall i flera timmar efteråt.
Hua!