Vädergudarna är sjuka
Borås har inget friskt väder. Det är ljust av solen ute. Jag kan faktiskt se lite blå himmel. Och det vräker ner regn. Varför? Det blåser, det är sol, det regnar, det är moln, det blåser, det är sol. Borås kan på en dag ha det väder som i resten av landet är utspritt på tre veckor. Det är inte normalt.
Men jag vill ha höst. Riktigt höst. Höst där det är lagom temperatur ute för att kunna ha en jacka utan att dö av värmeslag. För kallt för att ha ballerina på föttern, men lagom för stövlar. För varmt för långkalsonge, men gärna strumpbyxor. Inga tjocka halsdukar, men en sjal vore mysigt.
Ja, och så ett paraply förstås. En Boråsbos (konstigt ord) bästa vän.
Hissa flaggan!
Eller, ta först en titt på vilken flagga du hissar. Från mitt fönster ser jag just nu Italiens flagga hissad. Varför då? Jo, för att boråsarnas älsklingar just nu spelar mot Lazio ett stenkast ifrån där jag sitter. Jag öppnade precis fönstret, jag tyckte att jag hörde mörkliga ljud. Faktum är att det är en, förhoppningsvis full, arena som gör en massa oväsen. Om man nu ska kalla det oväsen. Jag har ju inget emot läktarljud, och det oavsett var dessa läktare befinner sig. Det finns en vis risk för att jag sagt det här förut, men det är något spciellt med läktare. Med arenor. Det är en plats man med största sannolikhet alltid besöker frivilligt. Vilket i sin tur innebär att man ser fram emot att vara där. Oavsett anledning.
Det är när man precis ska gå in. Precis innan man kommer ut på läktaren, när hela arenan växer fram framför ögonen. En plats för tusentals människor att samlas på. En plats där man vill vara, för att man vill det och för att andra är det. Andra människor med samma intresse, samma förhoppningar.
Fotboll är enklast att relatera till. Det är något särskilt att vara med, att vara en del av det. Jag tror faktiskt att det skulle vara något särskilt, även för den som är helt ointresserad av fotboll. Bäst känsla få man i en klack, men bra dagar, med bra publik, dras alla med. Även familjerna och VIP-personer långsidorna (om det nu är där dom sitter). Enstaka personer och gruppvis. Att retas med bänkgrannen eller bli retad av densamme tycker jag hör till.
Därför sitter jag nu med mitt fönster öppet och lyssnar på vad jag förutsätter är Elfsborgsklacken (tror inte att det finns överdrivet många italienare på plats nämligen). Inte för att jag håller på varken det ena eller det andra laget, utan för att jag gillar ljuden från läktaren. Och jag lär väl höra om det blir mål... och om publikens önskningar möjligen inte stämmer helt överrens med vad som egentligen händer ner på gräsmattan. Eller ja, i det här fallet, plastmattan.
Det är när man precis ska gå in. Precis innan man kommer ut på läktaren, när hela arenan växer fram framför ögonen. En plats för tusentals människor att samlas på. En plats där man vill vara, för att man vill det och för att andra är det. Andra människor med samma intresse, samma förhoppningar.
Fotboll är enklast att relatera till. Det är något särskilt att vara med, att vara en del av det. Jag tror faktiskt att det skulle vara något särskilt, även för den som är helt ointresserad av fotboll. Bäst känsla få man i en klack, men bra dagar, med bra publik, dras alla med. Även familjerna och VIP-personer långsidorna (om det nu är där dom sitter). Enstaka personer och gruppvis. Att retas med bänkgrannen eller bli retad av densamme tycker jag hör till.
Därför sitter jag nu med mitt fönster öppet och lyssnar på vad jag förutsätter är Elfsborgsklacken (tror inte att det finns överdrivet många italienare på plats nämligen). Inte för att jag håller på varken det ena eller det andra laget, utan för att jag gillar ljuden från läktaren. Och jag lär väl höra om det blir mål... och om publikens önskningar möjligen inte stämmer helt överrens med vad som egentligen händer ner på gräsmattan. Eller ja, i det här fallet, plastmattan.
Hoppsan
Jag tror jag är något på spåren. Dagens "det är mer än bra att dyka upp"-övningsföreläsning bestod av att skapa en... hm, tror det var en XML? Följt av en DTD. Att länka ihop dessa blir morgondagens problem. Men det var inte det som var grejen. Jag är inte särksilt intresserad av sånt här, har aldrig varit. Men min hjärna verkar mot min vilja på något sätt tycka om det här. Ja måste ju erkänna att det finns en viss logik i det hela. Det gäller bara att hitta den, och att förstå den. Det är där jag är något på spåren. Det jag inte fattade idag var, tror jag, av den sort jag inte kunde fatta, eftersom jag inte vet något om det här ämnet. En halvluddig instruktion blev dessutom lite mindre luddig av en närvarande "föreläsare" med en viss pedagogisk talang (jag har ju upptäck att dessa är ganska sällsynta). Alltså ser jag fram emot imorgon.
Jag kapitulerar i frågan om ämnets "rolighet". Jag ger upp och erkänner att det här kan bli roligt. Om min hjärna hänger med, plus att vår kursbok är begriplig, något jag inte skulle satsa pengar på. För det här ändamålet kan jag även gå med på att sällan använda Notepad/Anteckningar (eller vad man nu vill kalla det) är "det bästa som finns".
Jag måste nog ta en promenad.
<nickname>Hoffis<nickname/>
Och så var det med det.
Jag kapitulerar i frågan om ämnets "rolighet". Jag ger upp och erkänner att det här kan bli roligt. Om min hjärna hänger med, plus att vår kursbok är begriplig, något jag inte skulle satsa pengar på. För det här ändamålet kan jag även gå med på att sällan använda Notepad/Anteckningar (eller vad man nu vill kalla det) är "det bästa som finns".
Jag måste nog ta en promenad.
<nickname>Hoffis<nickname/>
Och så var det med det.
Kan någon köpa den, snälla?
Jag borde förstås säga någonting om denna den första dagen i skolan för terminen. Och för läsåret. Första dagen är dock ganska överskattad, det roligaste var att det anses vara "mer än bra att dyka upp" på (frivilliga) förelänsingar och övningar. Samt att XSL är jätteroligt... Jaha, det återstår att se.
Nu kommer lite som säkerligen inte roar mina mer eler mindre totalt ointresserade vänner, men iaf. På vägen mellan mig och högskolan finns en butik. Butiken har skyltfönster. I skyltfönstret står en tavla (dvs ett fotografi med en ram). Tavlan föreställer Elfsborgs fotbollslag, anno 2006. Japp, det året dom vann Allsvenskan. Det är nu 3 år sedan. Jag vet inte om den stått där sen 2006, men den har i alla fall stått där sen januari 2009. Man vill ha 125 kr för den. En, enligt mig, oerhörd summa för ett tre år gammal fotografi. Ett fotografi som desutom börjar tappa färgen. Dock, om jag, rent hypotetiskt, skulle vara inbiten, eller i alla fall lite, Elfsborgsupporter, så skulle inte summan av 125 svenska kronor vara så oerhörd. Faktum är att jag troligen skulle knalla in och köpa den, enbart för att jag skulle vilja slippa se den stå där och blekna, detta minne från fornstora dar (okej, dom leder Allsvenskan just nu, men vi bortser från det, okej?). Men det kan jag naturligtvis inte göra. Det skulle ju, indirekt, innebära att stötta Elfsborg (även om dom inte får några pengar för det). Det är känslan det handlar om. Jag kan ju inte köpa något... Elfsborgigt. Lika lite som jag skulle köpa något... Djurgårdigt. Jag vill enbart ha AIKiga saker, så att jag kan fortsätta demonstrera mitt Elfsborgsmotstånd (som tyvärr inte alltid framgår med den tydlighet jag vill, eftersom det rent färgmässigt finns vissa likheter). Jag har faktiskt bara en halsduk här nere i Borås, och den kan jag knappt använda eftersom det aldrig bli tilräckligt kallt här. (Hm, jag har et nyckelband också, men det syns ju inte så bra...)
Därför vill jag nu vädja till de boråsare som eventuellt läser det här. Möjligen vilsna Elfsborgare (en guligan kanke?) som av någon mystiskt anlending hittat hit. Kan någon köpa den där tavlan? Snälla?
Nu kommer lite som säkerligen inte roar mina mer eler mindre totalt ointresserade vänner, men iaf. På vägen mellan mig och högskolan finns en butik. Butiken har skyltfönster. I skyltfönstret står en tavla (dvs ett fotografi med en ram). Tavlan föreställer Elfsborgs fotbollslag, anno 2006. Japp, det året dom vann Allsvenskan. Det är nu 3 år sedan. Jag vet inte om den stått där sen 2006, men den har i alla fall stått där sen januari 2009. Man vill ha 125 kr för den. En, enligt mig, oerhörd summa för ett tre år gammal fotografi. Ett fotografi som desutom börjar tappa färgen. Dock, om jag, rent hypotetiskt, skulle vara inbiten, eller i alla fall lite, Elfsborgsupporter, så skulle inte summan av 125 svenska kronor vara så oerhörd. Faktum är att jag troligen skulle knalla in och köpa den, enbart för att jag skulle vilja slippa se den stå där och blekna, detta minne från fornstora dar (okej, dom leder Allsvenskan just nu, men vi bortser från det, okej?). Men det kan jag naturligtvis inte göra. Det skulle ju, indirekt, innebära att stötta Elfsborg (även om dom inte får några pengar för det). Det är känslan det handlar om. Jag kan ju inte köpa något... Elfsborgigt. Lika lite som jag skulle köpa något... Djurgårdigt. Jag vill enbart ha AIKiga saker, så att jag kan fortsätta demonstrera mitt Elfsborgsmotstånd (som tyvärr inte alltid framgår med den tydlighet jag vill, eftersom det rent färgmässigt finns vissa likheter). Jag har faktiskt bara en halsduk här nere i Borås, och den kan jag knappt använda eftersom det aldrig bli tilräckligt kallt här. (Hm, jag har et nyckelband också, men det syns ju inte så bra...)
Därför vill jag nu vädja till de boråsare som eventuellt läser det här. Möjligen vilsna Elfsborgare (en guligan kanke?) som av någon mystiskt anlending hittat hit. Kan någon köpa den där tavlan? Snälla?
Happ
Jaha, jag har nu varit ensam i ganska exakt 55 minuter och jag känner mig rysligt övergiven. "Gå ut" tänker ni nu. Nej, det tänker jag inte göra. Jag känner inte för det. Jag är deprimerad. Och för att tänka på annat ska jag lägga fram följande tankegång för någon att svara på.
Jag läste i Aftonbladet förra veckan, det var ett test med alkoholfria viner (i den mån det nu kan kallas vin). Dessa viner köps på Systembolaget. Första frågan blir, går dessa "viner" att köpa någon annanstans? Får man köpa det på systemet om man inte har åldern inne? Måste man visa leg för att köpa alkoholfritt vin på Systembolaget? Det låter jättekonstigt i mina öron, men det finns ju en åldersgräns på Systemet. Så hur funkar det där? Jag har aldrig handlat på systemet, så jag vet inte. Någon som gör?
Jag läste i Aftonbladet förra veckan, det var ett test med alkoholfria viner (i den mån det nu kan kallas vin). Dessa viner köps på Systembolaget. Första frågan blir, går dessa "viner" att köpa någon annanstans? Får man köpa det på systemet om man inte har åldern inne? Måste man visa leg för att köpa alkoholfritt vin på Systembolaget? Det låter jättekonstigt i mina öron, men det finns ju en åldersgräns på Systemet. Så hur funkar det där? Jag har aldrig handlat på systemet, så jag vet inte. Någon som gör?
På vägen
Det hör inte till det roligaste som finns, det här att sitta i en bil i 6 timmar. Men ibland så måste man. Sträckan Norrtälje-Borås har sina ljusa stunder.
Att passera Stockholm är ju inte så roligt, men det är alltid kul att åka förbi IKEA i Kungens kurva. Nästa "roliga" bit kommer först vid Linköping, där man kan titta på flygplanen (som jag har sett tillräckligt många gånger för att nästan missa).
Överlägset bäst är sträckan Ödeshög-Jönköping, eftersom det är fin utsikt. Jag föredrar visserligen havet, men Vättern med Visingsö duger helt klart.
Sämst på sträckan är skylten som finns strax innan man kommer till Borås. Den upplyser om följande:
"Rångedalabron 440 m". Vem fan bryr sig?
Att passera Stockholm är ju inte så roligt, men det är alltid kul att åka förbi IKEA i Kungens kurva. Nästa "roliga" bit kommer först vid Linköping, där man kan titta på flygplanen (som jag har sett tillräckligt många gånger för att nästan missa).
Överlägset bäst är sträckan Ödeshög-Jönköping, eftersom det är fin utsikt. Jag föredrar visserligen havet, men Vättern med Visingsö duger helt klart.
Sämst på sträckan är skylten som finns strax innan man kommer till Borås. Den upplyser om följande:
"Rångedalabron 440 m". Vem fan bryr sig?
Varför så många?
Dom hänger överallt. I varje bil. Och jag tycker att det är helt okej.
Jag pratar om luktgranar. Eller andra "väldoftande" tillbehör man kan ha i bilen. En bil som endast luktar bil kan ju lukta lite konstigt. En luktgran är bra. Dom luktar gott. Oftast. Men.
När den inte längre luktar, och man skaffar sig en ny, varför slänger man inte ut den gamla? Vad är poängen med att ha 2o stycken hängande i backspegeln? Det är fult, och måste ju skymma sikten?
Luktgranar måste banne mig vara en av de mest anonyma samlarobjekt som finns. Folk erkänner gärna att dom samlar på kapsyler, frimärken eller tavlor av August Strindberg. Men luktgranar? Inte ett ljud...
Jag pratar om luktgranar. Eller andra "väldoftande" tillbehör man kan ha i bilen. En bil som endast luktar bil kan ju lukta lite konstigt. En luktgran är bra. Dom luktar gott. Oftast. Men.
När den inte längre luktar, och man skaffar sig en ny, varför slänger man inte ut den gamla? Vad är poängen med att ha 2o stycken hängande i backspegeln? Det är fult, och måste ju skymma sikten?
Luktgranar måste banne mig vara en av de mest anonyma samlarobjekt som finns. Folk erkänner gärna att dom samlar på kapsyler, frimärken eller tavlor av August Strindberg. Men luktgranar? Inte ett ljud...
Vit, svart, blå, röd. Spelar det någon roll?
Läste precis ett test i en tidning. Den handlade om socialt beroende, dvs man kan inte låta bli att twittra eller uppdatera sin Facbook fler gånger om dagen, oavsett var man befinner sig. En av testfrågorna handlade om att man ibland försökte ta "en vit dag", men oftats misslyckades. Vadå en vit dag? Finns det alltså folk som inte kan låta bli att sitta med Facebook på semestern? På stranden? I stugan? På fjälltoppen? Det är ju sinnessjukt. Och livsfarligt. Inte bara att det finns människor som LEVER på det här sättet, utan även att folk anser det motiverat att ta "en vit dag" från sin Facebook. Förbannad vare tekniken.
Vit är en färglös färg enligt somliga. Den får symbolisera lugn och harmoni och så vidare. Men vad sjutton är folks dagar annars? Röda? Lila? Gula? Gröna? Rosa med blå prickar? Kom igen nu.
Vita veckor har jag hört förut, främst i sammanhang där det handlar om att man ska undvika alkoholintag under ett antal dagar. I min värld är det illa ställt, eller möjligen bara snobbigt, att säga att man ska "ha en vit vecka". Dricker man verkligen så mycket att det är motiverat? Varför inte bara erkänna för sig själv "jag borde dra ner på det här" istället för att tvinga sig själv att låta bli att dricka i en vecka, inbilla sig att man är duktig, och sedan fortsätta som vanligt? Vad är poängen, mer än att man sparar in lite pengar? Det måste ju helt enkelt vara bättre att försöka inse att man kanske borde dra ner på något, alkohol eller Facebook, lite mer permanent. Eller? Har det verkligen hjälp dig att sitta hemma en dag och tvingat dig själv att låta bli att logga in på Facebook? Har det hjälpt dig att inte dricka vin till middagen i en vecka? Har du fått ut något av det är det ju toppen, men det kanske är smartare att ta lite åt gången? Bara vin till middagen tre dagar i veckan? Bara logga in på Facebook morgon och kväll?
Do this och gör din värld färgglad, så som du vill ha den. Gör den inte vit, tänk på hur snön kan förblinda. Gör den blå, grön, gul, röd, lila, randig. Eller prickig.
Vit är en färglös färg enligt somliga. Den får symbolisera lugn och harmoni och så vidare. Men vad sjutton är folks dagar annars? Röda? Lila? Gula? Gröna? Rosa med blå prickar? Kom igen nu.
Vita veckor har jag hört förut, främst i sammanhang där det handlar om att man ska undvika alkoholintag under ett antal dagar. I min värld är det illa ställt, eller möjligen bara snobbigt, att säga att man ska "ha en vit vecka". Dricker man verkligen så mycket att det är motiverat? Varför inte bara erkänna för sig själv "jag borde dra ner på det här" istället för att tvinga sig själv att låta bli att dricka i en vecka, inbilla sig att man är duktig, och sedan fortsätta som vanligt? Vad är poängen, mer än att man sparar in lite pengar? Det måste ju helt enkelt vara bättre att försöka inse att man kanske borde dra ner på något, alkohol eller Facebook, lite mer permanent. Eller? Har det verkligen hjälp dig att sitta hemma en dag och tvingat dig själv att låta bli att logga in på Facebook? Har det hjälpt dig att inte dricka vin till middagen i en vecka? Har du fått ut något av det är det ju toppen, men det kanske är smartare att ta lite åt gången? Bara vin till middagen tre dagar i veckan? Bara logga in på Facebook morgon och kväll?
Do this och gör din värld färgglad, så som du vill ha den. Gör den inte vit, tänk på hur snön kan förblinda. Gör den blå, grön, gul, röd, lila, randig. Eller prickig.
Det är så mycket man borde göra
För det första borde jag verkligen ta fram en kartong och börja packa ner saker i. På lördag bär det av ner till Borås, staden där det alltid regnar eller blåser. Men jag har en bra känsla i kroppen.
Men missförstå inte det där. Det är inte en känsla som säger "Jippie, Borås!". Det är känslan som kommer varje höst, efter sommaren, när det börjar igen (och som vanligtvis försvinner ungefär två veckor in på terminen). Jag känner mig laddad att börja plugga, laddad att börja lära mig saker (eh), redo att ta mig an nya aggressioner mot sådant jag inte kommer hålla med om. Jag vill sitta och klura på obegripliga saker och skriva i mina block. Få panik över knäppa inlämningsuppgifter. Ha ångest när dom är inlämnade. Känna lättnad när dom är godkända.
Jag vill ta tag i det här nu. Jag har bara två terminer kvar innan jag har en examen. Vägen dit har varit och är fortfarande minst sagt krokig. Återstår att se vad man kan göra sen. Först ska man överleva dessa två terminer. Först ut är massa bokstavskombinationer. Programmeringsspråk. Det kommer visa sig vara rätt enkelt och logiskt. Eller så kommer det visa sig vara helt obegripligt. Jag hoppas personligen på det förstnämnda, främst på grund av att jag är lite trött på obegripliga saker. Jag gillar det här med att förstå. Alltså ska det gå. Hoppas jag...
"I think of myself as a doom person. I'm a worrier. But I like the idea of being an optimist. Maybe I'm the kind of optimist who deep down knows it's not going to work."
För Adam
Kan man sörja någon man aldrig lärt känna? Klart man kan. Jag kan det. Det händer oss hela tiden i film och i böcker. Hur man sörjer är nog däremot något väldigt individuellt. Samt hur mycket man sörjer, hur nära man har till känslorna. Jag har på den här punkten väldigt nära, så länge jag på något vis tycker att jag borde. Hur jag nu bestämmer det, jag kan ju inte bestämma mig för att låta bli.
En hel värld sörjde när Michael Jackson dog. Jag kände ingenting alls. Inte det minsta upprörd blev jag, och det beror troligen på att jag egentligen aldrig varit särskilt förtjust i just den artisten. Men känslor tar oanade vägar. I början av året blev jag av någon anlending orimligt upprörd när Liam Neesons fru dog. han är i och för sig en bra skådespelare, men jag hade ingen aning om vem hans fru var och just nu kan jag bara komma på en film han varit med i, och Star Wars är ju ganska svårt att missa. Kanske blir jag mer upprörd över tanken på hur ledsna anhäriga måste vara.
Även djur har speciella platser i våra hjärtan. Älskade husdjur som somnar in sörjs av personer i alla åldrar. Är det ett "offentligt djur", eller vad man nu ska kalla det, så blir det många sörjande.
Vem var då Adam?
En hel hästvärld var i sorg när sagohästen Milton för många år sedan försvann iväg för att springa på de evigt gröna ängarna. En mycket mindre hästvärld sörjer hästen Adam, men med samma ihärdighet. Jag träffade aldrig hästen Adam, men har sett honom ett par gånger om året sedan flera år tillbaka. Adam var en av de bästa. En häst som inte gick att missa. En häst med en fantastisk utstrålning som tillsammans med sin husse var bland det bästa man kunde se på ett tornerspel. För Adam var, bland annat, just det. En häst för tornerspelen. En häst med en ryttare där vem som helst kan se år av vänskap och träning. En häst med nästan synliga tankar. Mindre smidiga avramlingar av ryttare och man nästan kunde se hur han tänkte "men, vad GÖR du husse?!". Kanske är det därför jag är så väldigt ledsen just nu. Adam var mer än en häst för tornerspel. Mer än en publikfavorit, på egen hand och med Lyckans Riddare. Han var säkerligen även en vän och bästa kompis till en person jag på avstånd följt från läktaren. En ständigt leende person som gör allt för sin publik. Därför är jag upprörd. För att någon jag inte känner men på sätt och vis lite känner, sörjer. Det gör mig ledsen, men jag hoppas att man kommer kunna ta sig vidare med alla lyckliga minnen av denna fantastiska häst. Ingen i den här hästvärlden jag gillar så mycket kommer nog glömma den här hästen. Inte jag heller.
En hel värld sörjde när Michael Jackson dog. Jag kände ingenting alls. Inte det minsta upprörd blev jag, och det beror troligen på att jag egentligen aldrig varit särskilt förtjust i just den artisten. Men känslor tar oanade vägar. I början av året blev jag av någon anlending orimligt upprörd när Liam Neesons fru dog. han är i och för sig en bra skådespelare, men jag hade ingen aning om vem hans fru var och just nu kan jag bara komma på en film han varit med i, och Star Wars är ju ganska svårt att missa. Kanske blir jag mer upprörd över tanken på hur ledsna anhäriga måste vara.
Även djur har speciella platser i våra hjärtan. Älskade husdjur som somnar in sörjs av personer i alla åldrar. Är det ett "offentligt djur", eller vad man nu ska kalla det, så blir det många sörjande.
Vem var då Adam?
En hel hästvärld var i sorg när sagohästen Milton för många år sedan försvann iväg för att springa på de evigt gröna ängarna. En mycket mindre hästvärld sörjer hästen Adam, men med samma ihärdighet. Jag träffade aldrig hästen Adam, men har sett honom ett par gånger om året sedan flera år tillbaka. Adam var en av de bästa. En häst som inte gick att missa. En häst med en fantastisk utstrålning som tillsammans med sin husse var bland det bästa man kunde se på ett tornerspel. För Adam var, bland annat, just det. En häst för tornerspelen. En häst med en ryttare där vem som helst kan se år av vänskap och träning. En häst med nästan synliga tankar. Mindre smidiga avramlingar av ryttare och man nästan kunde se hur han tänkte "men, vad GÖR du husse?!". Kanske är det därför jag är så väldigt ledsen just nu. Adam var mer än en häst för tornerspel. Mer än en publikfavorit, på egen hand och med Lyckans Riddare. Han var säkerligen även en vän och bästa kompis till en person jag på avstånd följt från läktaren. En ständigt leende person som gör allt för sin publik. Därför är jag upprörd. För att någon jag inte känner men på sätt och vis lite känner, sörjer. Det gör mig ledsen, men jag hoppas att man kommer kunna ta sig vidare med alla lyckliga minnen av denna fantastiska häst. Ingen i den här hästvärlden jag gillar så mycket kommer nog glömma den här hästen. Inte jag heller.
Ge mig Gotland!
Jag hade tänkt berätta om vad jag gjort den senaste veckan. Vad jag har sett, vad jag har hört, vad jag har upplevt. Det skulle kunna bli en kort text och det skulle kunna bli en rysligt lång text. Jag har dock ingen som helst lust, för jag känner mig lätt deprimerad.
Jag tror inte att budskapet riktigt har gått fram till alla. För mig är Gotland mer än 7 dagar om året, mer än en Medeltidsvecka. Denna vecka 32 bidrar naturligtvis till att jag tycker att Gotland är så fantastiskt, men det handlar egentligen inte om det. Om det bara gjorde det skulle det inte vara så jobbigt att åka därifrån. Veckan är ju slut. Dom flesta tycker att det är skönt att komma hem. Hem till sin egen säng, hem till familj och vänner, hem till sitt liv.
Jag skulle gladeligen tillbringa 365 dagar om året på Gotland. För det handlar inte om marknadsstånd i överflöd, gycklare av varierande kvalité, tornerspel, kanderade äpplen med tillhörande getingar samt lukten av brända mandlar. Det handlar om min plats på jorden. Jag vill vakna och veta att jag befinner mig precis där jag vill vara. Jag vill vara där jag när som helst kan ta en promenad i Visbys gränder. När som helst sitta och titta ut över havet. Ta en tur upp till Fårö eller ner till den stackars Hoburgsgubben som folk inte kan lämna ifred.
Jag bryr mig inte om ifall marknadsstånden inte finns nere vid Gotlandsänget. Att läktarna vid Strandgärdet är borta. Att spåren efter de här sju dagarna är utplånade. Platserna finns fortfarande kvar. Minnena finns kvar. Hela ön finns kvar.
Jag vill ha den här ön. Jag gillar den här ön. Jag gillar folket och den gotländska dialekten, jag gillar kalkstenshusen och alla andra hus. Jag gillar att kunna lukta på téer inne på Kränku och att man inte saltar vägarna på vintern. Jag gillar alla lövträd som får fantastiska färger på hösten och jag gillar barrträden som på många platser bara är hälften så höga som på fastlandet. Jag tycker om tanken på en stekande sommarhetta och tanken på en ordentlig höststorm med massor av vind och massor av regn. Jag har inga problem med tanken på årstiderna och den troligen ganska kraftigt svängande befolkningsmängden.
Jag tycker inte att det är "skönt att vara hemma". Jag känner mig mer hemma på Gotland än vad jag gör hemma, även om jag där inte har något hem.
Om några veckor kommer känslan av saknad ha lagt sig, men för att plåga mig själv och för att stå ut med saknaden har jag alltid något från Gotland i närheten som kan få mig på bra humör.
7 dagar om året är jag väldigt lycklig. Små irritationsmoment stör inte lika mycket som de skulle kunna göra, för irriterad kan man bli överallt. Tidpunkten för dessa dagar spelar alltså egentligen ingen roll, men livet är fullt av prioriteringar. Jag väljer ju de 7 dagar som jag inte skulle klara mig utan. De 7 dagar jag helt enkelt vill uppleva. När dessa 7 dagar är slut vill jag också att livet ska återgå till det normala, precis som många andra. Jag kan även tycka att det vore skönt.
Problemet är att jag vill att det här "normala" ska vara på Gotland.
Min plats på jorden.
På rosornas Ö.
Jag tror inte att budskapet riktigt har gått fram till alla. För mig är Gotland mer än 7 dagar om året, mer än en Medeltidsvecka. Denna vecka 32 bidrar naturligtvis till att jag tycker att Gotland är så fantastiskt, men det handlar egentligen inte om det. Om det bara gjorde det skulle det inte vara så jobbigt att åka därifrån. Veckan är ju slut. Dom flesta tycker att det är skönt att komma hem. Hem till sin egen säng, hem till familj och vänner, hem till sitt liv.
Jag skulle gladeligen tillbringa 365 dagar om året på Gotland. För det handlar inte om marknadsstånd i överflöd, gycklare av varierande kvalité, tornerspel, kanderade äpplen med tillhörande getingar samt lukten av brända mandlar. Det handlar om min plats på jorden. Jag vill vakna och veta att jag befinner mig precis där jag vill vara. Jag vill vara där jag när som helst kan ta en promenad i Visbys gränder. När som helst sitta och titta ut över havet. Ta en tur upp till Fårö eller ner till den stackars Hoburgsgubben som folk inte kan lämna ifred.
Jag bryr mig inte om ifall marknadsstånden inte finns nere vid Gotlandsänget. Att läktarna vid Strandgärdet är borta. Att spåren efter de här sju dagarna är utplånade. Platserna finns fortfarande kvar. Minnena finns kvar. Hela ön finns kvar.
Jag vill ha den här ön. Jag gillar den här ön. Jag gillar folket och den gotländska dialekten, jag gillar kalkstenshusen och alla andra hus. Jag gillar att kunna lukta på téer inne på Kränku och att man inte saltar vägarna på vintern. Jag gillar alla lövträd som får fantastiska färger på hösten och jag gillar barrträden som på många platser bara är hälften så höga som på fastlandet. Jag tycker om tanken på en stekande sommarhetta och tanken på en ordentlig höststorm med massor av vind och massor av regn. Jag har inga problem med tanken på årstiderna och den troligen ganska kraftigt svängande befolkningsmängden.
Jag tycker inte att det är "skönt att vara hemma". Jag känner mig mer hemma på Gotland än vad jag gör hemma, även om jag där inte har något hem.
Om några veckor kommer känslan av saknad ha lagt sig, men för att plåga mig själv och för att stå ut med saknaden har jag alltid något från Gotland i närheten som kan få mig på bra humör.
7 dagar om året är jag väldigt lycklig. Små irritationsmoment stör inte lika mycket som de skulle kunna göra, för irriterad kan man bli överallt. Tidpunkten för dessa dagar spelar alltså egentligen ingen roll, men livet är fullt av prioriteringar. Jag väljer ju de 7 dagar som jag inte skulle klara mig utan. De 7 dagar jag helt enkelt vill uppleva. När dessa 7 dagar är slut vill jag också att livet ska återgå till det normala, precis som många andra. Jag kan även tycka att det vore skönt.
Problemet är att jag vill att det här "normala" ska vara på Gotland.
Min plats på jorden.
På rosornas Ö.
Lite av varje, såhär dagen före
Imorgon åker jag ju till Gotland. Där kommer jag förhoppningsis vara internetlös, så några blogginlägg kommer det inte att bli, och inte heller några mail (inte för att det kommer märkas, för 99% av de som brukar få mail kommer också att vara internetlösa). Alltså bör några saker sägas, för att jag och andra ska klara sig hela veckan. Fram till måndag v 33 faktiskt.
Det första är tydligen att fortsätta lite på mitt tidigare "Om Donken"-inlägg. Jag hade kommit på en massa saker, men har tillfällig minnesförlust så jag har glömt det mesta, så det kanske blir en del tre... Men lite minns jag (förhoppningsvis inte samma som jag tog upp förra gången).
1. Sopor. Det finns... fler än tio olika ställen i och runt resturangen att slänga sopor i. På marken utanför dörren och den stora parkeringen räknas inte bland dessa "fler än tio". Parkeringen är visserligen mycket större och därmed enklare att träffa, men snälla, släng ett jävla skräp i soporna! Slänger ni ut allt annat skräp genom fönstret också eller? Jag trodde det var en förlegad metod som försvann efter medeltiden, men tydligen inte.
2. Gurkan. Skärp er nu, gäster. Det tar tid för er och det stör köket. Hamburgaren smakar inte gurka om man petar bort den själv. Jo, det är sant. Den gör inte det. JAG petar nämligen själv bort gurkan från hamburgaren innan jag äter den. Och inte fan smakar hamburgaren gurka.
3. McDonalds och dess gäster använder sig, vad jag vet, av kössystem i kassan. Det innebär att i de kassor där det står en ur personalen, samt eventuellt en kö, DEN kassa är öppen. Inte kassan bredvid. Detta oavsett om det inte står "stängd" på den. Ser du någon där? Skulle du ställa dig i en egen kö i en vanlig affär och vänta på att det kommer nån, bara för att du inte ser någon blinkande "Nästa kassa tack!"-skylt? Nej, jag trodde väl det. Gör inte det på McDonalds heller.
4. Golvet. Jag struntar om ifall det ligger en liten saltpåse på golvet, eller en lite pappersbit, ett salladsblad. Men kartonger, servetter, Happy Meal, nuggets och halväta hamburgare kan man banne mig plocka upp efter sig.
5. Samma sak gäller era brickor. Det är inte meningen att vi ska springa runt och plocka undan efter er. Gör ni så hemma, det är upp till er. Det är ju i slutändan ni som blir lidande. Det är ert hem. Men nu är ni inte hemma. Alltså, ta undan er bricka när ni går. Vi snackar McDonalds här, vi bär inte ut maten åt på silverfat iklädda vitt förkläde. Ni får bära brickan själv. Alltså bör man vara kapabel att ta undan den också. Faktum är ett det till och med borde vara enklare.
6. Vet inte om jag nämnde det tidigare. En eventuell grillorder, hosta fram det så fort som möjligt. Speciellt om det gäller kyckling eller fisk. Det är nämligen så att när man trycker på knappen på kassan så får köket veta det. Dom börjar med din kyckling eller fisk direkt, om det finns färdigt. Om du en minut och menyer senare säger "just det, jag ville ha McChicken utan sus" eller nåt annat dumt, så är din McChicken redan klar, vilket innebär att det måste göras en ny, vilket innebär att det finns en för mycket. Slöseri med kyckling, alltså. Eller fisk. Eller vad detnu var.
7. Tala t y d l i g t. Är man inte själv så är det ganska livet på Donken. Du är inte ensam. Det är kylar, frysar, pipande fritöser, mekaniska röster och rop och skrammel. Det duger inte att viska. Och se inte så förbannat dryg eller irriterad ut om man ber er att upprepa. Vi frågar inte en gång till för att vi tycker det är roligt, utan för att vi inte hör vad ni säger. Det är för er skull, för att ni ska få rätt saker.
8. Den enda skillnaden mellan en hamburgare och en cheeseburgare är att cheeseburgaren har en ostskiva. En hamburgare med endast ost och ketchup innebär alltså en cheeseburgare med endast ketchup. Okej?
9. Säg inte att du vill ha en "chicken". Det tolkas oftast som McChicken, även om det är nuggets du vill ha. I övrigt, se punkt sju ovan.
10. Vill du ha en McBean eller en grillorder får du oftast vänta. Det är bara att gilla läget.
Och nu känner jag att det räcker för den här gången...
Så vi går vidare till nästa punkt. Ballonger. Folk som fyller år. Man ser det utefter vägarna ibland, folk som fyller år. Alltid är det ballonger. Det spelar ingen roll om det är Ida 3 år eller Barbro, 80 år. Det är alltid ballonger. Det slår aldrig fel.
Compact packing, finns det något som heter så? Det borde det, så jag hoppas det. Jag anser mig vara grym på det, även om det naturligtvis är upp till var och en. Med största sannolikhet lever jag i en lögn i den här frågan, men det har ingen betydelse. Jag BORDE vara bra på att packa vi det här laget, alltså ÄR jag bra på att packa. Mysteriet uppstår när väskan ändå är proppfull och jag fortfarande vill ha med några saker till. Saker jag troligen inte kommer använda, men det finns en liten chans. Jag minns min klassresa till Gotland, och diverse små utflykter med fritids och scouterna. Jag packade ner dubbelt så många strumpor som jag skulle komma att behöva. Men jag menar, det är väl bra att kunna låna ut om någon skulle behöva... eller? Inte särskilt smart kanske, men vad sjutton, strumpor är ju bra att ha med! (vilket påminner mig om att jag måste pressa ner det i min väska också... hm...) Ungefär samma situation uppstår när jag åker fram och tillbaks till Borås. Jag har fortfarande kläder hemma så att det räcker. Ändå släpar jag med mig kläder. Också. Varför? Det måste ju helt enkelt vara onödigt? Eller? Jag menar, tänkt om jag skulle vilja ha den där tröjan någon dag...
Så vad ska jag hinna med på Gotland? Jo, jag ska i vanlig ordning se Hans och Hans inviga själva veckan. Möjligen hinner jag susa förbi och kika på vilka som är "parlamentärer", det återstår att se. Sedan är det Atterdags intåg, brandskattning och jungfruns lilla rättegång. Ack, om hon bara hållit sig bakom stängda dörrar. Begriper inte hur hon tänkte, för Valdemar Atterdag framstår ju inte på något sätt som en särskilt charmig person. Men jag antar att är man kung så är man.
Sedan är det så klart ett antal tornerspel, ett antal gycklare samt otaliga varv nere på marknaden. Jag vill ha en flagga i år. Måtte han ha sina flaggor i år... Sedan ska det bli en vända till Fårö, samt troligen även till Hoburgen. Möjligen den östra sidan, för den har inte fått så många besök. Man måste ju utnyttja ön på bredden. Fördelen och det trevliga med Gotland gentemot Öland är att man kan ju köra bil på bredden också. En vis man sa det en gång. Jag håller, av speciella skäl, naturligtvis med utan protester. Oh! Sen är det ju Eldshowen. Det blir toppen, men en lång dag i Nordergravar. Kan bli mysigt dock, om man tror på Aftonbladets väderprognos (vilken man kanske inte skulle satsa pengar på, men hoppas kan man ju alltid). Sedan ska man vara lite ambitiös också, återstår att se om man kommer iväg på någon liten stadsvandring. Kruttornet ska få ett besök också.
Och det var väl ungefär det hela just nu. Återkommer med rapport v 33. Kanske att jag då orkar lista ut hur jag lägger in en bild eller två. Det får bli om jag orkar. Men en sammanfattning ska jag nog fixa!
Det första är tydligen att fortsätta lite på mitt tidigare "Om Donken"-inlägg. Jag hade kommit på en massa saker, men har tillfällig minnesförlust så jag har glömt det mesta, så det kanske blir en del tre... Men lite minns jag (förhoppningsvis inte samma som jag tog upp förra gången).
1. Sopor. Det finns... fler än tio olika ställen i och runt resturangen att slänga sopor i. På marken utanför dörren och den stora parkeringen räknas inte bland dessa "fler än tio". Parkeringen är visserligen mycket större och därmed enklare att träffa, men snälla, släng ett jävla skräp i soporna! Slänger ni ut allt annat skräp genom fönstret också eller? Jag trodde det var en förlegad metod som försvann efter medeltiden, men tydligen inte.
2. Gurkan. Skärp er nu, gäster. Det tar tid för er och det stör köket. Hamburgaren smakar inte gurka om man petar bort den själv. Jo, det är sant. Den gör inte det. JAG petar nämligen själv bort gurkan från hamburgaren innan jag äter den. Och inte fan smakar hamburgaren gurka.
3. McDonalds och dess gäster använder sig, vad jag vet, av kössystem i kassan. Det innebär att i de kassor där det står en ur personalen, samt eventuellt en kö, DEN kassa är öppen. Inte kassan bredvid. Detta oavsett om det inte står "stängd" på den. Ser du någon där? Skulle du ställa dig i en egen kö i en vanlig affär och vänta på att det kommer nån, bara för att du inte ser någon blinkande "Nästa kassa tack!"-skylt? Nej, jag trodde väl det. Gör inte det på McDonalds heller.
4. Golvet. Jag struntar om ifall det ligger en liten saltpåse på golvet, eller en lite pappersbit, ett salladsblad. Men kartonger, servetter, Happy Meal, nuggets och halväta hamburgare kan man banne mig plocka upp efter sig.
5. Samma sak gäller era brickor. Det är inte meningen att vi ska springa runt och plocka undan efter er. Gör ni så hemma, det är upp till er. Det är ju i slutändan ni som blir lidande. Det är ert hem. Men nu är ni inte hemma. Alltså, ta undan er bricka när ni går. Vi snackar McDonalds här, vi bär inte ut maten åt på silverfat iklädda vitt förkläde. Ni får bära brickan själv. Alltså bör man vara kapabel att ta undan den också. Faktum är ett det till och med borde vara enklare.
6. Vet inte om jag nämnde det tidigare. En eventuell grillorder, hosta fram det så fort som möjligt. Speciellt om det gäller kyckling eller fisk. Det är nämligen så att när man trycker på knappen på kassan så får köket veta det. Dom börjar med din kyckling eller fisk direkt, om det finns färdigt. Om du en minut och menyer senare säger "just det, jag ville ha McChicken utan sus" eller nåt annat dumt, så är din McChicken redan klar, vilket innebär att det måste göras en ny, vilket innebär att det finns en för mycket. Slöseri med kyckling, alltså. Eller fisk. Eller vad detnu var.
7. Tala t y d l i g t. Är man inte själv så är det ganska livet på Donken. Du är inte ensam. Det är kylar, frysar, pipande fritöser, mekaniska röster och rop och skrammel. Det duger inte att viska. Och se inte så förbannat dryg eller irriterad ut om man ber er att upprepa. Vi frågar inte en gång till för att vi tycker det är roligt, utan för att vi inte hör vad ni säger. Det är för er skull, för att ni ska få rätt saker.
8. Den enda skillnaden mellan en hamburgare och en cheeseburgare är att cheeseburgaren har en ostskiva. En hamburgare med endast ost och ketchup innebär alltså en cheeseburgare med endast ketchup. Okej?
9. Säg inte att du vill ha en "chicken". Det tolkas oftast som McChicken, även om det är nuggets du vill ha. I övrigt, se punkt sju ovan.
10. Vill du ha en McBean eller en grillorder får du oftast vänta. Det är bara att gilla läget.
Och nu känner jag att det räcker för den här gången...
Så vi går vidare till nästa punkt. Ballonger. Folk som fyller år. Man ser det utefter vägarna ibland, folk som fyller år. Alltid är det ballonger. Det spelar ingen roll om det är Ida 3 år eller Barbro, 80 år. Det är alltid ballonger. Det slår aldrig fel.
Compact packing, finns det något som heter så? Det borde det, så jag hoppas det. Jag anser mig vara grym på det, även om det naturligtvis är upp till var och en. Med största sannolikhet lever jag i en lögn i den här frågan, men det har ingen betydelse. Jag BORDE vara bra på att packa vi det här laget, alltså ÄR jag bra på att packa. Mysteriet uppstår när väskan ändå är proppfull och jag fortfarande vill ha med några saker till. Saker jag troligen inte kommer använda, men det finns en liten chans. Jag minns min klassresa till Gotland, och diverse små utflykter med fritids och scouterna. Jag packade ner dubbelt så många strumpor som jag skulle komma att behöva. Men jag menar, det är väl bra att kunna låna ut om någon skulle behöva... eller? Inte särskilt smart kanske, men vad sjutton, strumpor är ju bra att ha med! (vilket påminner mig om att jag måste pressa ner det i min väska också... hm...) Ungefär samma situation uppstår när jag åker fram och tillbaks till Borås. Jag har fortfarande kläder hemma så att det räcker. Ändå släpar jag med mig kläder. Också. Varför? Det måste ju helt enkelt vara onödigt? Eller? Jag menar, tänkt om jag skulle vilja ha den där tröjan någon dag...
Så vad ska jag hinna med på Gotland? Jo, jag ska i vanlig ordning se Hans och Hans inviga själva veckan. Möjligen hinner jag susa förbi och kika på vilka som är "parlamentärer", det återstår att se. Sedan är det Atterdags intåg, brandskattning och jungfruns lilla rättegång. Ack, om hon bara hållit sig bakom stängda dörrar. Begriper inte hur hon tänkte, för Valdemar Atterdag framstår ju inte på något sätt som en särskilt charmig person. Men jag antar att är man kung så är man.
Sedan är det så klart ett antal tornerspel, ett antal gycklare samt otaliga varv nere på marknaden. Jag vill ha en flagga i år. Måtte han ha sina flaggor i år... Sedan ska det bli en vända till Fårö, samt troligen även till Hoburgen. Möjligen den östra sidan, för den har inte fått så många besök. Man måste ju utnyttja ön på bredden. Fördelen och det trevliga med Gotland gentemot Öland är att man kan ju köra bil på bredden också. En vis man sa det en gång. Jag håller, av speciella skäl, naturligtvis med utan protester. Oh! Sen är det ju Eldshowen. Det blir toppen, men en lång dag i Nordergravar. Kan bli mysigt dock, om man tror på Aftonbladets väderprognos (vilken man kanske inte skulle satsa pengar på, men hoppas kan man ju alltid). Sedan ska man vara lite ambitiös också, återstår att se om man kommer iväg på någon liten stadsvandring. Kruttornet ska få ett besök också.
Och det var väl ungefär det hela just nu. Återkommer med rapport v 33. Kanske att jag då orkar lista ut hur jag lägger in en bild eller två. Det får bli om jag orkar. Men en sammanfattning ska jag nog fixa!
