HOFFIS

Av alla mina knäppa kursböcker jag hade under mina tre studieår var det här utan tvekan den sämsta och mest hatade, och den har nu mött sitt öde.



Jag har fler böcker jag inte gillar, men dom är inte hatade, bara mer eller mindre dåliga.
Liftarens guide till Galaxen och The knowing organization, till exempel.
Och jag är emot att bränna böcker.
Det här var ett speciellt fall...

Jag avskyr... vad är det, Tele2-reklamen? Den med fåret.
Jag tycker han är så obehaglig.

ComHems ena reklam, den med katten, är däremot fantastisk!

Det blir mångatrapphus på en dag.
Det är en alldeles speciell känsla att springa ner för en trapp och fram till ytterdörren.
De få stegen som leder fram hinner man se framför sig hur man flyger ut.
Om det inte vore för det faktum att du glömt att dörren öppnas inåt och inte utåt...

Det här är faktiskt Uppland och inte nordligaste Norrland.
Det är faktiskt oktober och inte mitten av januari.
Någon behöver ta ett allvarligt snack med vädergudarna.
Vad fan hände?

Det pep i min bil igår.
Ett dubbelpip.
Hela tiden, men en intervall på ganska exakt 45 sekunder.
Det var mycket irriterande.
Dels för att det pep, och även på grund av att jag inte visste varför.
Inga lampor lös.
Vad sjutton?

Att bilen var avstängd (heter det så?) och ingen nyckel satt i spelade ingen roll.
"Stäng av radion", sa pappa när jag ringde och frågade.
Inte fan hjälpte det.
Alltså bestämde jag helt enkelt att byta bil med min far på eftermiddagen.
(det enklaste sättet att få honom att fixa något är nämligen att han själv får uppleva det)

När jag alltså plockar ut mina grejer ur bilen hittar jag orsaken till pipandet.
På golvet i baksätet ligger den bärbara telefonen.
Den hade legat där sen kvällen innan när bilen stod i garaget.
I runda slängar handlar det om 20 timmar kanske?
Pipandet handlade alltså om att den bärbara telefonen talade om att den ville ladda.
Och att den var väldigt långt hemifrån...

Jag brukar roa mig med att läsa horoskop.
Med läsa menar jag just läsa.
Sen glömmer jag bort vad det stod, och det är nog lika bra det.
Jag brukar nämligen ganska ofta komma fram till att det inte stämmer (eller snarare, inte kommer stämma), vilket gör mig till undantaget som bekräftar regeln.
Undrar hur många undantagen är?

Måhända är det kanske inte vad man borde lägga pengar på.
Men det är väl klart som sjutton att jag ska köpa en telefon när jag ser en jag vill ha!
Sen att den köptes på loppis för 15 kr är ju en annan sak... Den fungerar ju till och med.
Sen att den fick min pappa att börja skratta och säga att "den där kommer inte funka" (men det gjorde den) är ju en annan sak...



Notera gärna att den är RÖD!
(och alltså inte fulbeige)
Och ja, den ska givetvis stå på min fantastiska hallmöbel som införskaffades i början av sommaren.
Lite jobbig att slå, eller snarare snurra, mobilnummer på bara...
Hoffis är ändå nöjd!

Sitter och funderar på varför hembakade, frysta, kanelbullar är gott.
Och frysta korvbröd.
Det är också gott.
Av någon anledning.

Jag är ganska säker på att det inte är tillåtet att köra golfbil på E18 (okej, det var ingen golfbil, den var lite större och gick lite fortare, men i övrigt såg den ut precis som en golfbil).

Jag är helt säker på att det inte är tillåtet att köra mot trafiken på en avfart.

Det börjar bli kyligt nu.
Få saker slår dock en riktig höstpromenad.
Idag bar det av mot Rådmanby brygga.


Några båtar ligger fortfarande i...


... och kanske, kanske blir det en tur till. Norrtäljeviken tar slut tids nog, sen är det raka spåret ut i Östersjön!


Någon badare har glömt sin handduk...


... och sin lilla, lilla grill.


Ensam boj...


... och midsommarblomster!
I oktober!
Den brukar ju i vanliga fall blomma... ja, den brukar ha blommat klart veckan innan midsommar. Och det var snart fyra månader sedan.

Igår såg jag filmen Shutter Island.
En bra film, vilket är ovanligt för filmer som hyllats...
Men lite konstig var den också (som brukligt är för filmer som hyllats).

Det är något väldigt otäckt med sjukhus (vare sig det är mentalsjukhus eller "vanliga") som har några år på nacken...

När jag gick i... lågstadiet (möjligen början på mellanstadiet), var jag med klassen på en övernattning ute på ön Fejan.
Det är en ö som det förvisso inte är något fel på, men attans, man har så bra fantasi när man är liten...

Ön användes från början som karantän för kolerasmittade. Detta hände i slutet av 1800-talet då sjukhuset byggdes.
Grejen var den att när jag var där, så stod sjukhuset kvar. Det gör det i och för sig fortfarande, men man kanske har gjort något vettigt av det nu.
Vi var aldrig in, eller jag var det i alla fall inte, men det räckte att kika in genom fönstren.
det drog ihop sig mot oväder, det mullrade och himlen blev grå.
Den stora tegelbyggnaden hyste på nedre botten ett kök (tror jag).
Kanske inte så obehagligt men framåt skymmningen, med oväder på gång och lite för mycket fantasi, så finns det ju trevligare saker man kan göra än att... låta fantasin skena iväg.
Det är något creepy med allt rostfritt stål, som till synes stått orört i minst 50 år.
Det enda jag minns från när jag kikade in är långa bänkar och köttkvarnar.
Antagligen har det där med köttkvarnar tillkommit senare. Fantasi kan ju göra sånt.
Jag lämnade (utsidan) av byggnaden ganska omgående och återvände till vandrarhemmet.
Vandrahemmet som för övrigt också var, eller är, ett gammal sjukhus...

På natten brakade det loss ovanför våra huvuden.
Det var vansinnigt varmt i rummen, och det var ett så ruskigt oväder att jag inte upplevt något liknande förrän i år, faktiskt.
Det här med att räkna sekunder mellan blixt och åska var stundtals ingen idé, för det hann man inte.
Ingen sov.
Dessutom har jag för mig att det var stopp i toaletterna...

Vad jag i efterhand vet är att inga kolerasjuka zombies rörde sig i området.
Men nog kan fantasi, även om den skapar saker i efterhand, vara spännande ibland... 

Jag ogillar känslan av att läsa ut en bok och plötsligt inse att jag inte har någon annan bok på lager som ligger och väntar på att bli läst...

Precis så är det.
Jag har idag varit på höstmarknad.
I Rimbo.
Den enda gången sen jag slutade spela fotboll för massor av år sedan som Rimbo är Rimbo och inte enbart något man "passerar på väg till Uppsala".
Det var, självklart, blåsigt och regn.
Det var massor av strumpor, massor av väskor, och massor av kokosbollar.
Så förutsägbart.
Men ganska trevligt, om man bortser från vädret.



En annan sak som är typisk marknad är indianer.
Med tillbehör.
Alla dessa vedervärdiga drömfångare med pärlor, fluff och konstiga pappbilder.
Jag själv är stolt ägare till en äkta drömfångare, gjord av äkta nordamerikanska indianer.
(Jo, jag är säker på att den är äkta, tack kära moster)



Väl hemma igen kändes det väldigt ruggigt, och höstens första brasa var ett faktum!

Fan i helvete vad det blåser!

Vind i all ära, det kan ju vara lite mysigt.
Men när man håller på blåser omkull...
När man måste parera för att bilen håller på blåsa av vägen...
Då blåser det för mycket.

Det är dessutom ingen höjdare att cykla när det blåser, typ, storm.
Det är en ännu mindre höjdare att försöka cykla postcykel (som från början är tung och lite lurig) när det blåser, typ, storm.

Speciellt inte i motvind...

Enligt uppgift ska min mentala notering angående "Överväg Spanien 2014" ändras till "Överväg Brasilien 2014".

Tyvärr känner jag mig inte alls lika pigg på att åka till Brasilien som till Spanien...
Kanske jag kan få åka till Spanien också?

Överväg att åka till Barcelona år 2014.
Check!

Filmrecensenterna måste ju lära sig prioritera.

Ta "Avatar-stjärnan" Zoe Saldana, till exempel.
Alltså vadå, hon har varit med i andra filmer också.
Så när man skriver om en film hon är med i (som inte är Avatar) finns det bättre alternativ än att återkoppla till den.
Förvisso är det säkerligen en massa människor som sett Avatar.
Men hon var ju tre meter lång och smurfblå i den filmen.

Det finns andra filmer hon är betydligt mer lik sig själv i.
Första Pirates-filmen, till exempel.
Där ser hon mer ut som sig själv.
Och den filmen är dessutom bättre...

Svarta och bruna, röda och blå.
Gula, gröna, silver och guld.

Jag har sett fotbollsskor i de felsta färger.
Idag har jag även sett ett par lila... med vad jag tror var rosa Nike-märken.

Jag visste väl att fotbollsspelare hade en feminin sida.

Rattmuffen alltså.
Det gick visst med lite råstyrka.
Dock är jag tveksam till om jag kommer få av den sen igen...

Jag gillar smycken. Jag är ju tjej, liksom.
Vad jag inte gillar är billiga smycken. Smycken som min pappa antagligen skulle kategorisera som "krimskrams".

Inte för att de på något sätt är fula eller så (även om dom kan vara det, men det kan dyra också vara), utan för att kvalitén är hopplös.

Jag gillar silverringar och sånt, men ibland vill man ha något roligare. Alltså har det hänt att jag köpt krimskrams.
Det slutar såhär:



Det har alltså gått sönder.
Visst, det är sånt som händer, kan man tänka.
Grejen med just det här paret örhängen är dock att jag aldrig använt dom.
Det har gått sönder av att ligga i mitt smyckeskrin.

Vad Hoffis tycker om sånt kan hon inte yttra här.

Här går man och skaffar en rattmuff, och så passar den inte!
Jag kör en Polo, liksom, ratten kan inte bli så mycket mindre...

Vegeterian?
Nope.
Nej, vegan är det...
Njet, inte det heller.
Ny... nykterian!
Okej, det börjar brännas.

Faktum är att jag tycker att det är ett ganska bra ord, eftersom jag inte gillar ordet "nykterist". Det låter så förbannat tråkigt. Alltså tackar jag personen som yttrade ordet "nykterian". Tydligen påverkar inte alkoholen kreativiteten alla gånger.

Men hur är det egentligen annars? Jag får så ofta frågan om hur det är att umgås med fulla människor.
Jo, det är oftast helt okej. Ett tag.
Det är enklare att umgås om jag känner människorna, eftersom jag då vet hur dom funkar och hur dom blir. Och dom vet (och minns) förhoppningsvis hur jag funkar.
Det är lite lurigare med människor man inte känner så bra, eftersom fulla människor inte är fulla på samma sätt. Somliga blir glada, somliga blir väldigt högljudda, andra blir arga och några blir väl lite av alltihop.
Jag sitter ofta på en kant och lyssnar. Antagligen kan jag upplevas som lite trist, men egentligen har jag ingen önskan, eller något behov, av att göra mig hörd. Dels för att det jag säger inte alltid går in (det är lite ovant att tala till 10-åringar, och den inställningen behövs ibland), och dels för att det helt enkelt är besvärligt att försöka överrösta alla andra.
Detta gör att jag börjar gå runt.

Det är inte så att jag har tråkigt. Jag vet bara inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Lite besvärad kan jag känna mig.

För nej, jag har ju aldrig varit full.
Och ja, man kan faktiskt ha roligt och trevligt ändå (något som de flesta kan hålla med om, men kanske inte när de är just fulla).
Och jag kan ju helt enkelt inte förneka att jag antagligen trivs bättre hemma med en kopp té i soffan, eller med ett glas cola och lite chips framför tv:n. Själv eller med någon eller några jag tycker om.
Men andra får givetvis göra vad dom tycker är roligast.
Det är faktiskt helt okej med mig.

Vad jag dricker när alla andra dricker öl och vin och sprit?
Ja, det beror faktiskt helt på tillfället, platsen och sällskapet.

Skål!