HOFFIS

Jag tänker hålla med min vän Elginbird (hur smakade teet förresten?).
Jag vill ha en vardag. Bestående av... något.

Jag är villrådig angående arbetslivet, som så många (ehh...) av oss utexaminerade Informationsspecialister.
Att säga att man lider av någon sorts arbetsidentitetskris vore nog inte alls att överdriva (med ett eller två undantag, möjligen...).

Jag går och går men kommer ingenstans.

Okej, det här blev flummigt.
Jag återkommer imorgon.
Då är det höst.

Jag måste säga att de senaste avsnitten av True Blood jag sett har varit ganska.... kladdiga.

Och den sämsta repliken måste ha varit "Silver him!".
I mean.... what?
Det kan inte vara lätt att vara vampyr, och vara så känslig för ett ämne som är så lätt att få tag på.

Jag lever i mitt så lever du i ditt.

Det är bra med goda vänner, man kan få så intressanta saker att fundera över.
Mikrokosmos.
Mikro antyder ju att det är något väldigt litet.
Kosmos antyder att det är något väldigt stort (stort i storleken "oändligt", ungefär).

Vad är då ett mikrokosmos?
Jo, det är våra liv. Eller nåt liknande.
Jag är ju onekligen en mikroskopisk detalj i universum. Men jag har också en omgivning. Mitt eget kosmos.

Jag gillar tanken på mikrokosmos. Min alldeles egna bubbla. Eller sfär (det är ju ett ganska roligt ord).
Jag kan fylla mitt kosmos med mitt liv, sådant det är.
Eller så kan jag hitta på ett innehåll.
Ett drömkosmos, där jag är bäst.
Där jag styr över årstiderna och gör vad jag vill.
Har vad jag vill. 
Där jag tillämpar min alldeles egna religion, Hoffismen (jag har inte riktlinjerna riktigt klara på den, tanken var att jag skulle jobba på det förra hösten, men att skapa en egen religon är svårare än man tror).

Det är mitt eget kungarike. Eller kanske drottningrike? Nej, det lät lite som en bikupa...
Jag tror inte att jag är så bra på det här att planera egna riken.
Drömmar fixar jag.
Men inte riken.
Jag tror Anders vet hur man gör.
Anders!
Krull, varför i hela världen läser inte Anders min blogg?

Okej, ge mig några dagar så ska vi se om jag inte kan få klart den där pläden med alla mormorsrutor som jag hållt på med i... ungefär 11 månader.
Idag syddes den sista rutan fast i de andra och kvar är "bara" kanten runt.
På grund av avsaknaden av en virknål nr 4 stannade det hela upp.
Men sen är det verkligen "bara" kanten kvar.
Min dröm om att det "bara" var ett varv kvar runt sprack också. Det lutar åt att jag måste virka runt 4 varv för att få det fint, och eftersom pläden mäter ungefär 140x195 cm så lär det ta sin lilla tid... Fyra varv runt det innebär att jag måste virka... typ 27 meter till.
Oh jösses...

Men skam den som ger sig!
Sen ska jag dock banne mig virka något mindre, typ en sjal eller en toffel...

Idag gjordes det upp planer på att ordna till lite i hallen.
Det resulterade i att jag rev ner kläder från krokarna längst in.
Just allra längst in hittade jag mitt badmintonrack!
Jomen visst serrdu, Hoffis har faktiskt spelat badminton en gång i tiden.

Men jag skulle gissa att den där racketen hängt där, utan att jag rört den, i ungefär... kan det vara runt 15 år?

Okej, jag borde försöka samla ihop mig själv och ta tag i... en massa saker.
Börja leta jobb, till exempel.

Visste ni att det bara är drygt två veckor kvar av sommaren? Det är snart september, och därmed officiellt en höstmånad. Det är ingenting jag sörjer, även om sommaren för det mesta är helt okej.
Men det är svalare ute, kan ni känna det? Friskare i luften, liksom.

Vad kommer hända i höst?
Kommer jag få ett roligt jobb?
Kommer höstfärgerna vara i längre än typ nio dagar?
Vilka vinner valet?
När kommer den första frosten?
Och så vidare...

Jag har bara varit hemma i... knappt 48 timmar? Jisses, Gotland känns väldigt avlägset. Och samtidigt oerhört nära.
Jag vill tillbaka...

...sjunger dom visst på Skansen.
Stockholm, verkligen inte! Tur att jag avskyr programmet, det skulle ju vara hyckleri av hela slanten...

Nyss hemkommen från Gotland, och mitt hjärta kommer nog aldrig att lämna den ön. Troligen är det därför som det känns så fruktansvärt sorgligt att åka därifrån varje gång. För det gör det.
Man tror att man ska vänja sig, men jag gör inte det. Det är samma sak varje år.

Det är meningen att det ska vara skönt att komma hem.
Av båten och allt jag tänker är att allt ser så trist ut. Allt är så trist.
Det är så jäkla mycket bilar.
Fula träd.
Stressade människor.
Betongbyggnader i överflöd.
Vägarbeten på Nynäsvägen som de hållt på med sedan urminnes tider... känns det som.

Möjligen finns det en och annan som envisas med att inte begripa hur mycket jag gillar Gotland.
Det handlar inte om DEN veckan, och vad man eventuellt kan göra och uppleva.
Medeltidsveckan är en bonus, jag måste ju prioritera.
Det handlar om PLATSEN.

Jag har tillbringat ungefär två månader av mitt liv på Gotland.
Det är verkligen yttepyttelite, i det stora hela.
Trots det har jag nått den punkt då jag utan vidare kan sätta mig på en stol, läsa en bok och vara nöjd med det.

Jag har lekt turist.
Jag har serr Fårö och Hoburgen. Stora Karlsö och Furillen (Furliden?).
Gjort grottäventyret i Lummelunda.
Jag uppskattar Medeltidsveckans alla föreställningar och påhitt, och har roligt under den här veckan.
Stör mig folk som kör för fort i innerstaden.
Hittar utan större problem från punkt A till punkt B.
Jag har varit där på våren, på sommaren och på vintern.

Men återigen.
Jag vill nog hävda att jag känner mig själv bäst.
Det handlar inte enbart om 7 dar per år (för övrigt en fantastisk låt!) och vad jag eventuellt hittar på då.
Jag säger det igen, det handlar om platsen.

Att befinna sig var som helst (nästan) vid kusten och bara se havet.
Se de låga träden som inte klarar att växa sig höga.
Raukar som formats av vind och vatten.
Slingrande vägar och gamla ruiner.
Ringmuren.

Så sluta nu.
Jag kommer fortsätta känna mig deprimerad tills jag åker dit igen.
Och sedan bli deprimerad igen 7 dagar senare.
Detta kommer med största sannolikhet fortsätta tills jag någon gång i livet förhoppningsvis vänder på det hela.
Från att åka till ön och sedan lämna den, till att åka från ön och sedan komma tillbaka...

Mer eller mindre.
Nu tystnar bloggen i ungefär en vecka.
Plus någon dag.

Imorgon åker jag till Gotland.

Jag ska strosa runt i Visby.
Åka längs kusten.
Upptäcka nya mysiga platser.
Skratta åt gycklare.
Se Tornerspel.
Köpa onödiga saker på marknaden.
Känna doften av brända mandlar.
Köpa te.
Ta orimligt mycket bilder.
Och njuta i största allmänhet.

Det är toppen!

Men otroligt söta.
Någonstans under garagetaket bor det en (eller möjligen flera) självmordsbenägen ekorre.
Vi har faktiskt katt.
Ekorrar gör alltså klokast i att inte befinna sig på marken om det inte är absolut nödvändigt...

Någon som har ett bra förslag på hur man viker ihop en klänning vars kjol är två meter bred?
Dvs, fyra meter i omkrets.
Det är ganska mycket tyg...

... att tiden skulle kunna gå liiite fortare.
Idag är det torsdag. Sen är det fredag.
Efter det lördag.
Och efter lördag, är det äntligen söndag.
Då åker jag till Rosornas Ö!

... haka på min vän ElginBirds påstående att ingenting med Högskolan i Borås förvånar mig. Jag tänker dock ge mig på något annat.
Nämligen mitt under studietiden favorit-hat-ämne, mitt Personliga, Akademiska, KontrakT. Även kallat PAKT.

Detta påhitt som vi tvingades harva med under alla tre år (två och ett halvt om man ska vara petig, jag kunde ju tack gode gud vara i Uppsala en termin...). Det där när inblandade... lärare och annat löst pack, skulle få oss att reflektera över vad vid lärde oss och i slutändan skapa en slutportfolio som skulle ge oss en rivstart in i vårt arbetsliv.

Jomen visst serrdu... 

God tanke, som jag sa flera gånger.
Tanken sket sig totalt, som jag sa ännu fler gånger.
Att sitta och pilla med ett CV, och en "personlig profil" av onödig omfattning kan ju ses som vettigt, för ett CV behöver man ju.
Grejen är ju den att jag sedan juni, när mina tre år var till ända, skrivit om den där personliga profilen ett antal gånger eftersom den inte... ja, jag gillar den inte, helt enkelt.

Och nu har jag börjat avsky den. Inte för att hela grejen egentligen är onödig, utan för att jag inte kan använda den.
Nio av tio jobb man söker söks via dessa förbannade jobbsajter, där du ska fylla i formulär för att skapa ditt CV. Dessa formulär bryr sig i regel om dina kontaktuppgifter, din arbetslivserfarenhet och dina utbildningar. Formuläret skiter fullständigt i detaljer om min utbildning, vad jag kan, och vilken fantastisk människa jag är i övrigt. De är oerhört opersonliga (och dessutom vet ju alla att sådana där formulär är hopplösa eftersom de aldrig innehåller passande svarsalternativ).

Därför vill jag nu tipsa Högskolan i Borås i allmänhet, BHS i synnerhet, att skrota PAKT helt och hållet och därmed även skona framtida studenter från denna förbannelse.
Jag kan inte säga det tydligare än så, men tro mig, jag har försökt. Mina låga tankar om Högskolan i Borås och vad, eller snarare vilka saker, som inte fungerar där är allmänt kända.
Utom möjligtvis för folket på BHS, som konsekvent under tre års tid vägrat att inse att de kan misslyckas med saker oavsett hur många bevis för det man lägger fram.

Givetvis finns det vettiga personer på Högskolan också.
En i alla fall.
Och hon vet givetvis vem hon är.

Jag avskyr när folk samlar på sig flera påsar, i värsta fall säckar, av burkar och flaskor som dom sedan ska panta.
Det finns fler som ska panta, och står man i mer än 5 minuter är det fan respektlöst mot andra.

Om till exempel ett alkoholfritt vin har en alkoholhalt på 0,5%, är det verkligen alkoholfritt då?