HOFFIS

Min fötter och mina skor är inte överrens för tillfället. Igår när jag skulle sova hade jag så förbannat ont i fotlederna, och därmed även knäna, att det inte gick att sova. Satan, liksom, vad hade jag gjort? Jo, tydligen tyckte inte mina fötter att det var en bra grej att traska runt på stan ett par timmar med mina favoritstövlar. Något jag tycker är ganska märkligt då jag haft dessa ganska länge och har hunnit gå in dom mer än väl, och jag har använt dem hela dagar utan problem. Skulle jag chansa handlar det om att fötterna tyckte att sulan inte var tillräckligt stötdämpande. Att få ondare i fötterna av dessa mina väl använda favoritstövlar med en nästintill obefintlig klack än av mina pumps med 7 cm klack, är inte normalt.

Därför såg jag fram emot min morgonpromenad med mina supersköna joggingskor. Skor jag jag använt nästan varje dag de senaste 4 veckorna. Även dessa har jag mer än väl hunit gå in. Vad händer? Jo, jag får ett skavsår! Ett väldigt litet visserligen, men likväl ett skavsår. Jaha, och? tänker ni nu. Och den kan man ju göra. Grejen är följande. Hoffis får INTE skavsår. Inte av några skor. Någonsin. Inte av sneakers, inte joggingskor, inte fotbollsskor, inte sandaler, inte fotbollsskor. Hoffis får INTE skavsår, punkt. Likt förbannat fick jag ett skavsår imorse.
Det är ett jäkla påhitt.
Orka! 

När man vaknar till en gråmulen dag med en lätt blåst, regn och vetskapen om att man ska göra en tenta som säkerligen kommer gå mindre är det lätt att känna sig lite deprimerad. Men. Här kommer en grej som har lyst upp hela min dag trots att den där tentan visade sig vara ungefär så hemsk och luddig som jag trodde att den skulle vara.

Det är en bra dag när AIK vinner. Dagen efter en AIK-vinst har jag en superdag, speciellt om man samtidigt tänker på att boråsarnas kära Elfsborg åkte på storstryk med 5-0 borta mot Malmö. Min lycka är total, och vi snackar skadeglädje när den är som bäst. Detta innebär att Elfsborg med lite tur är borta ur striden om Lennart Johanssons pokal, även om 4 poäng kanske inte direkt är att betrakta som "avsågat". AIK har en poäng till godo på Göteborg där uppe i toppen. Som AIK:are bör jag ju inte säga att jag vill att Göteborg ska vinna Allsvenskan. Det säger jag inte att jag vill heller. Jag vill så klart att AIK vinner. Men om det nu skulle sluta på ett tråkigt sätt och AIK slutar två, så ser jag hellre att Gbg vinner än att Elfsborg gör det. Detta av den enkla anledningen att JAG inte befinner mig i Göteborg, utan i Borås. Hamnar inte guldet i Solna så ska det banne mig inte hamna i Borås heller.

Ännu roligare är det att veta att AIK inte bara vann igår i Allsvenskan, utan dom vann i hockeyn också.
Och i innebandyn. Om dagen är bra blir dagen efter ännu bättre.
Amen. 

För några år sedan var jag i Spanien, på något som skulle kunna kallas "språkresa". Vi var där, vi läste spanska allihop, vi hade en lärare med och vi bodde hos spanjorer. Där upphörde allt vettigt. Men det var inte det ovettiga i allmänhet jag skulle ta upp här, utan det faktum att vi var på bio en av kvällarna. Alla som sett The Ring, den amerikanska versionen, har säkerligen uppfattningen att den är rysligt mycket sämre än orginalet. Vet ni vad som gör den ännu sämre? Jo, det är att se den dubbad till spanska. Trots detta förtjänar den en Oscar, alla kategorier, i jämförelse med "Kommisarien och havet" som tv4 håller på att visa om söndagskvällarna.  

Jag vet att jag tog upp det hemska med denna filmatisering av Mari Jungstedts böcker förra veckan, jag tror rubriken var något med slakt, och jag trodde ärligt inte att det kunde bli värre.
Det kunde det.

Jag undrar om alla tyska produktioner ser ut såhär? Hur orkar dom med att dubba alla sina filmer? Hur orkar dom se det? Jag lider av att se det. Och vad har dom egentligen gjort för att hitta alla människor? Vi har en drös dubbade tyskar. En textad danska. Igår hade vi en norrman. Sedan har vi ett gäng svenskar. Jag vet inte vad man gjort, men även dessa svenskar ser dubbade ut, trots att dom talar... svenska.

Det finns många dåliga filmer, men jag lider av att man gjort såhär med en bok. Med flera böcker. Jag har ju läst böckerna. Någon av dom har jag läst två gånger. Och jag känner inte igen handlingen.
För att tala om geografin. "Midsommarfirande i Almedalen". Jaha ja, scenerna var vad jag kunde se filmade i fel ände av stan... Och "vi går och plockar blommor". Det kanske är en tolkningsfråga, men ingen öppning i Visbys ringmur leder rätt ut i skogen. Visby är liksom större än innanför ringmuren.

Ja, jag bor ju i en studentlägenhet. Med betoning på lägenhet. Det är inte så att hela korriderar umgås, även om vissa dörrar är öppna ibland. Det är korridoren i sig som är lite spännande. Det står nämligen ALLTID saker i den.
Just nu går följande att hitta:

3 cyklar
1 hög med vad jag tror är en matta och ett par skor
En spelgel i tre delar
En del av en dammsugare
En dammsugare
Ett par joggingskor
Två lack sidobord från Ikea i färgen svart
En påse grillkol
Tändvätska
En en golvlampa av medelstorlek
En skrivare
En isärplockad soffa
Har jag glömt nåt?

Vad gör allt det här utanför folkets lägheter? Jag menar, okej om man tillfälligt ställer det utanför dörren, för att det ska flyttas, slängas eller något annat. Men bara liksom... ställa det där? Varför då? Cyklarna, lampan, spegeln och dammsugaren har stått där i stort sen sedan jag flyttade in.
Det var i januari. För ungefär 8 månader sedan.
Vad är problemet?

Mitt i mitt odiciplinerade tentaplugg bestämde jag mig för en paus (visserligen planerad, och inte särskilt välförtjänt). Alltså gick jag ut. För att komma över vägen dit jag skulle behöver man gå i den där gång... tunneln. Bron. Alltså, en gångtunnel som går över vägen. Här mötte jag fyra pensionärer. Jag vet ju att en del äldre människor roas av att kuska runt på vägarna i buss. Eller åka på kryssningar. Dock blev jag nu ungefär lika förvånad som jag blev när jag såg en italienskregistrerad Mini Cooper i Visby i somras. Vad i hela världen gör ett gäng finska pensionärer i Borås? Hur hamnade dom där? Varför hamnade dom där?

Jag förstod dessutom plötsligt varför min mamma vägrade gå bort med min mormor till centrum när dom var här ett par dagar i somras. Förklaringe stavas p e n s i o n ä r . Det skulle väl kanske ha tagit dessa stackare ett par timmar extra att gå runt rondellen för att slippa trapporna i denna gång...bro. Men det kanske hade varit värt det? Eftersom det var stånk och stön efter hälften av trappstegen, och ett sådant flåsande efter alla trappsteg att jag trodde att den stackars tanten skulle få en hjärtattack. Och då skulle de ner igen på andra sidan. För att inte tala om att de troligen planerat att ta samma väg tillbaka.

Vi 23 års ålder ser jag med skräckblandad förtjusning framemot att kunna titulera mig "tant". Det låter så himla gulligt. Jag skulle dock gissa att det kommer dröja en... ja, 30-40 år i alla fall innan jag tänker börja (och det är en så lång tid att jag inte kan se det framför mig) . Men det blir nog trevligt. Tant. Den som säger kärring kommer åka på en smocka. Den som kläcker ur sig "fruntimmer" kan börja räkna sina dagar, ty det är ett uttryck med luddig betydelse, och ni kan börja räkna nu.
Jag kommer hitta er alla.
Vänta bara...

I brist på annat blev det Disneydags när det var dags för middag. Först ut var Bumbi-björnarna och avsnittet "Oraklet". Det första vi möts av är Hubbe som smyger runt i köket mitt i natten för att han här hungrig. Han hittar en banan, är nöjd över att ingen vaknat och öppnar dörren till skafferiet. Ut väller hela bumbi-hushållets alla katruller, stekpannor och så vidare. Dom andra vaknar. Bannar honom för att han är tjock. Han måste banta. Knapparna lossnar från tröjan och han fastnar i stolen.
Herregud liksom, tur att man inte tänkte på sådant här när man var liten!

Vidare ska den onde Torulf (var det så han hette?) fråga oraklet hur han ska göra för att kunna lägga beslag på kung Valdemars slott/borg. Ja, det är ju en himla bra fråga. Mycket fantasifullt av översättarna att hitta på dessa namn. Vi har den där Hubbe och övriga bumbisar, vi har "den stora bumbi-boken", magiskt dryck (bumbibärs-saft?) osv. Sen har vi Riddare Erik, den onde Torulf och Kung Valdemar. Jag känner att påhittigheten angående namn gav med sig där i slutet. Jag antar att dessa ska föreställa människor, vilket kanske kan ursäkta det.
Men varför ser Torulf ut som Fantomen? 

Det är lite kyligt i luften, endast 7 grader denna morgon. Solen har börjat lysa från en klarblå himmel, och gräset glittrar av fukten som fortfarande finns kvar. Om några veckor kommer det kanske att vara frost som glittrar istället.

Genom bostadsområdet är det så gott som knäpptyst, och bara hundägarna har tagit sig ut.

När jag kommer upp till den lilla sjön är jag tvungen att stanna. Solen har inte riktigt tagit sig över trädtopparna, men lyser mjukt upp delar av sjön. Över sjön flyter dimman tyst. Med lite fantasi hade man kunnat se älvorna dansa!

Genom skogen lyser denna morgonsol upp gläntor och de små ängar man kan skymta bortom träden. Mossan har aldrig varit så grön, löven fallit så tyst. En liten bäck ger ifrån sig ett glatt porlande.

Fåglarna har börjat vakna. De kvittrar glatt, utan att det har hunnit bli sådär hysteriskt som det kan bli på dagen ibland. Det är fortfarande tyst, bara skogen som viskar.

Jag går på gräset vid sidan av grusspåret för att jag inte vill störa tystnaden. Jag blir förbannad av en motionär som respektlöst klampar fram. Jag byter musik i min Ipod för att fånga stämmningen bättre. I skuggan där jag går kan jag se trädtopparna som träffas av solen.

När jag kommer ut ur skogen igen flyter dimman fortfarande över den lilla sjön. Det ryker lite ur skorstenen i det lilla huset. Solen har kommit lite högre.

Det är höst. Jag älskar den här årstiden. Och den här tiden på dagen. Varför måste människan envisas med att ha sovmorgon bara för att man är ledig?

Eftersom jag inte verkar vara kapabel att studera för tillfället och heller kan bestämma mig för om jag ska blogga om katten eller det där om kantarellen, så tar jag och berättar om Lummelundagrottan istället.

Lummelunda är en plats som alla borde besöka och uppleva om man någon gång hamnar på Gotland. Och nu syftar jag inte på det här med att kliva in, titta upp i taket, konstatera att det är kallt, lyssna på guiden med alla andra turister och sedan gå därifrån. Nej nej. Man måste ju göra Grottäventyret!

Ja. Jag tror att det tog i runda slängar 3 timmar där nere i mörkret. Jag var där med min pappa 2005. Det är verkligen en upplevelse. Till att börja med måste man var minst 1.60 lång eller hur det nu var. Annars kommer man dels drunkna i stövlar och den overall man måste ha på sig. Gör man inte det så kommer man ändå bli rätt blöt, eftersom grottan innehåller vatten, som ganska ofta når ganska långt upp över midjan.

Första sträckan började där turistvarianten slutar. Ner i en ytterst vinglig liten jolle, för att sedan krångla sig ur den 2 minuter senare och bli strandsatt på en liten hal sten i vattnet. Nu är det mörkt. Riktigt mörkt. Sedan över till en anna sten. Med oss var ett antal personer och två guider (alltså, vilse i lummelundagrottan skulle man ju kunna drömma mardrömmar om...), varav den ena en tjej. Om man bortser från henne, så var jag den enda tjejen. Aldrig har jag väl hört "damerna först" så många gånger på så kort tid!

Att kravla runt i detta hala, blöta, fuktiga och stundtals lertäcka berg är en väldigt speciellt känsla. En ficklampa är en väldigt liten ljuspunkt när det är så väldigt mörkt. Man fick göra sig en egen lite lerfigur på ett ställe. Kruxet var att man skulle krypa in en liten gång. Fine. Det knöliga var att ta sig ut igen. Men att ta sig fram var i allmänhet nästan ännu svårare. En av anledningarna var så klart att det inte var så högt i tak på alla ställen. I övrigt vet väl alla på ett ungefär hur smidig man känner sig i gummistövlar och en overall (typ en sådan som fiskare brukar ha). När halva tiden gått satt vi oss och tog paus. Vi bjöds på små chokladkakor att mumsa på i det kompakta mörkret.

Sedan var det dags att bekanta sig med känslan att blint lita på någon, bara för att du inte har nåt val. Föreställ er följande: Du står i en väldigt mörk grotta. Då står med vatten nästan upp till bröstet. Du har inte den minsta chans att se dina fötter, och därför inte heller vad som finns framför dig. Då säger guiden: "Här framme är det ett hål, ta bara ett stort steg rakt fram". Jaha. Vi ska alltså ta ett stort steg rakt ut i tomma intet? Vad är ett stort steg? Min pappa har troligen ett större stort steg än vad jag har. Du har ingenting att hålla i dig i. Hålet finns där. Det är ju inte så att det inte vore möjligt att simma där om man skulle råka trampa ner i hålet. Men det skulle vara himla jobbigt att ta sig vidare med en vattenfylld overall.

Nästa steg blev att kravla sig upp på en ca 50 bred liten avsats, så att man hamnade ovanför vattenytan. Till vänster var det bara svart vatten. Sedan, högst upp på denna lilla avsats, skulle man vända på sig, och liksom, "svinga sig över" (i samma veva hamnade man i vattnet igen), till andra sidan, ta tag i kanten där, och liksom få in kroppen under andra sidan, för det var där man skulle placera fötterna. Plättlätt. Det vill säga, om man har tillräckligt långa armar för att kunna ta tag i andra sidan. Det var vid den här punkten som de två lite yngre killar som var med blev aningens blöta. 

Och sådär fortsatte det. Sätt fötterna där, det finns ett hål här, där borta kan man inte komma längre, och så vidare.
Allt som allt var det jätteroligt, och man fick så klart ett diplom efteråt.

Alltså, alla som inte gjort det här, åk dit! Ner i grottan! (Med undantag för er som är: typ under 160 cm, inte kan simma, har anlag för klaustrofobi, ogillar mörker, inte besitter ett visst mått av smidighet, eller bara är allmänt fega.)

Fast jag hörde att dom ställde in en del i år, det hade nämligen regnat på ön, och grottan va liiiite för vattenfylld för att man skulle kunna genomföra denna långa grottpromenad...

Just precis. Vi tar Wikipedia till hjälp. Vad är skillnaden mellan ironi, sarkasm och cynism?

Om ironi står följande (bortsett från ordets grekiska ursprung): "Ironi är en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas". Som exempel tar man upp att man säger "Vilket fantastiskt väder!" när det egentligen är pissväder ute.

Sarkasm: Var svårt att citera, men i det stora hela går det ut på att man yttrar något på ett skenbart humoristiskt sätt med ett överdrivet, sarkastiskt tonfall med avsikt att håna den eller det man syftar på. Nationalencyklopedin (blev det där rätt?) menar att det är ett "yttrande som innehåller skarpt ironisk eller hånfull kritik", och i en mer allmän betraktelse kan man då kalla det för en extra "bitsk och nedvärderande form av kritik".

Cynism: har flera betydelser, den populäraste sägs vara "en närmast känslokall livsåskådning". Det lät ju himla deprimerande så vi tar en annan variant, som innebär att man ser människan och/eller samhället som det är utan att påverkas av normer och sånt. Ordet, eller ja, ordets betydelse kanske, härstammar från den kyniska skolan i antikens Grekland, och tanken var inte att man skulle vara känslokall utan det handlade om oberoende och självbehärskning.

Och så var det med det. Var passar jag in i det här då? Rent spontant skulle jag nog vilja påstå att jag lever på ironi. Sarkasmer kommer ju med jämna mellanrum, men jag skulle inte säga att jag är nedvärdernade. Det verkar ha mycket med tonfallet att göra. Är jag cynisk då? Jo, lite då och då. Inte cynisk som i känslokall, men jag gillar oberonde. Det händer att jag har en rent fantastisk självbehärskning. Ibland är den mindre bra. Alltså, när min cynism brister blir jag sarkastisk. Ett ironiskt tillstånd lever jag nog i för jämnan.

Tack Andrea för idén till det här inlägget! Jag gillar kommentarer, jag kan göra inlägg av dom! (ja, jag vet Sanna, jag ska ta upp det där med kantarellen en annan gång, jag lovar.)

Jag firar idag, för idag, just nu, gör jag inlägg nr 100 här! Detta ska firas med lite sanningar.
För några månader sedan läste jag i blogg, vars.... "skribent", läst i en annan blogg, att alla seriösa bloggare måste ha ett 7 sanningar-inlägg. Kanske det här med "seriös" är en överdrift, men jag har ju en blogg och jag skriver ju beviserligen i den. Inlägg nr 100 firas alltså med 7 sanningar. Om mig. Med största sannolikhet har ni som läser det här koll på de flesta av dom, men kanske kommer det något nytt.

7 sanningar om Hoffis (utan någon sorts "inbördes ordning"):

1. Jag tycker att björnar och spindlar är ytterst obehagliga.
Jag skulle inte kalla det för en fobi, inte i fallet björn i alla fall. När jag var liten var jag livrädd för dom. Trodde att dom skulle låsa upp dörren, gå upp för trapporna, öppna dörren till mitt rum och... ja, jag vet inte, äta upp mig. Och då kryllar det inte precis av björnar på Rådmansö. Och om det gjorde det så skulle dessa troligen inte bete sig sådär.
Angående spindlar... jag kan hantera små spindlar. Jag kan hantera "pappa-långben"-spindlar. Jag tror att jag skulle kunna hantera en vilsen, lurvig spindel modell större (främst med tanke på att den måste hör hemma någonstans, och det är inte hos mig, och dessutom skulle det vara fullt rimligt att... ringa någon, om det skulle inträffa). Vad jag inte kan hantera är spindlar av modell "husspindel". Dom är mörka, hårda, äckliga, har långa ben (som alltså inte är som benen på en "pappa-långben"-spindel") och spinger fort. Nämnde jag att dom var äckliga? Dessa får mig att backa. 1 meter bort är inte att betrakta som ett säkert avstånd. Dessa tar man livet av med hjälp av A) en flugsmälla, eller B) en dammsugare. Allt annat innebär att man kommer för nära. Och det här gäller dom flesta spindlar av "husspindel"-storlek.

2. Jag vill skriva en bok.
Det vill jag faktiskt. Jag tror jag skulle tycka att det var roligt. Jag gillar att skriva. Problemet är att jag helt verkar sakna den sorts fantasi som behövs för detta. Det är ett problem asså...

3. Jag ogillar höjder och att vara under markhöjd.
Med vissa undantag. Jag har inga problem med 10 meter, uppe på ett tak eller nåt. Jag har inga problem med 10000 meter, t.ex. i ett flygplan. Den kritiska höjden är där emellan. Typ på en balkong på sjätte våningen och så.
Jag ogillar även tunnelbanor. Det är ett bra sätt att ta sig fram, men det är mörkt, skakigt, instängt och konstig luft med vädligt mycket ovanför mitt huvud. Vad jag däremot gillar är att krypa runt i Lummelundagrottorna. Jag kan berätta om det en annan gång om ni vill.

4. Jag vill klippa mig kort.
Ganska fånig sak, men jag vill fan klippa av mitt hår. Jag erkänner även glatt att jag är för feg för att göra det. Jag gillar nämligen att ha långt hår också och misstänker att jag i svaga stunder skulle gråta för att jag klippt av det. Dessa båda viljor är onekligen ett problem som är svårt att hitta en lösning på.

5. Jag anser mig vara ganska punktlig och stör mig på folk som inte är det.
Ex 1: Säger man "kl 19" är det klockan 19 som gäller. Det innebär någonstans mellan 18.55 och 19.15.
Ex 2: "Runt kl 19" ger lite större frihet, och då gäller att infinna sig mellan 18.45 och 19.15
Blir man tidigare, och framför allt senare, så ringer man INNAN sagt klockslag för att meddela detta.
Det här är inte förhandlingsbart. Det här borde finnas definierat någonstans. Det värsta jag vet är "kom efter kl 19". Jag avskyr att få sådana direktiv, men det innebär i så fall att man (eller jag i alla fall) är där senast en halvtimme efter den tiden. I krisfall senast kl 20.

6. Jag är kräsen med mat. Sägs det.
Jag tycker ju inte det. Jag anser det vara fullt rimligt att hålla sig till den mat man vet att man tycker om. Jag avskyr när folk försöker övertyga mig om att jag inte kan veta om jag inte smakat. Jag har testat det en gång i lågstadiet och fick men för livet. 10 år senare klarade jag fortfarande inte av att gå in i matsalen när samma rätt serverades, och jag skulle inte gör det idag heller. Jag har ingen önskan att "lära mig" äta svamp, för jag tycker inte att det luktar särskilt gott. Det kan funka i såser, men inte annars. Jag har heller ingen önskan att börja äta sushi, för jag har ingen anledning att äta rå fisk. Har vi verkligen inte kommit längre, liksom?
Men nej, jag undviker helst pizza också. Men jag kan faktisk äta en om det krisar.

7. Jag är en typisk tjej när det kommer till shopping. Nästan.
Ja, för det mesta. Det här innebär att jag älskar att köpa skor och väskor, för inte kan man väl få för många? Däremot är det så att jag i det närmaste hatar att köpa jeans. Det är verkligen dötrist. Och jag har ingen som helst förklaring till varför. Jag menar, shopping är ju shopping, eller?

Ja, det där var väl 7 sanningar om mig. Jag tackar och förbannar den person som kom på den här idén. Fler än sju sanningar skulle vara svårt att komma på, samtidigt som jag känner att dom här sju var både en och två för många...

Men nu kom jag på en till bara för det. Mina föräldrar hittade mig under en kantarell i skogen när jag var liten. Det visste ni inte. Men det är sant.

Det betyder dock inte att den slaktade versionen av det hela är bra.

Idol bedriver låtslakt, både i sina uttagningar och faktiskt senare i programmen också, under fredagarna. Eller om det möjligen är deltagarna i sig som står för slaktandet, och inte själva "Idol".
Annars finns det så klart en uppsjö covers på låtar som i grunden är bra. Till och med riktigt bra. Sedan är det någon som bestämmer sig för att göra en egen tolkning av det hela och det blir ett fullständigt vedervärdigt resultat.

Men om det har med film att göra? En film som baseras på en film, det kan säkerligen bli slakt även där, men jag kommer inte på något exempel. Vad som däremot finns exempel på är bokslakt. Då menar jag inte böcker som baseras på böcker. Nej, det är filmer/filmatiseringar som görs på böcker. Filmen slaktar böckerna. Det kan dock vara så att man behöver läsa boken för att förstå att det är den värsta sortens slakt man kan komma på...

Ta filmerna om Arn till exempel. Helt okej filmer. Om man inte läst böckerna. Har man läst böckerna är filmerna... inte riktigt okej. Det är helt enkelt inte okej att plocka ut hela delar som har betydelse för handlingen. Då får man ju liksom gå runt problemet.

Harry Potter är ett annat exempel. Inte riktigt lika illa (Sverige har inte alltid så mycket att säga till om ute i stora vida filmvärlden), men lite grann. Efter mycket om och men läste jag böckerna. Jag gillade dom. Jag tittade på filmerna. Två var okej. Sen vet jag inte vad som hände. Skådespelarna slaktar helt på egen hand, eftersom dom plötsligt blivit väldigt dåliga. Eller så var dom det hela tiden, men dom kom undan med det för att det fortfarande var ganska gulligt. Men man måste ju prestera också. Det gäller väl alla inblandade?

Igår började "Kommisarien och havet" på tv4. Detta blir fyra filmer, som baseras på Mari Jungstedts böcker. jag har läst böckerna. Dom är bra, lite kluriga men ändå lättlästa. Och lättsmälta. Och dom utspelas på Gotland, vilket ju är positivt. Problemet är väl att filmerna är en tysk produktion. Det var från början tänkt att filmerna inte skulle visas i Sverige, så vi har alltså följande dilemma: Tyskarna har inget emot att man dubbar.
JAG har väligt mycket emot att man dubbar. Som det var nu hade man skådespelare som pratade svenska, danska och tyska. Med varandra. Svenskarna pratade svenska, för oss utan text och utan dubbning. Det danska var textat. Det tyska var dubbat. Vaffö gör man på dette vis? Inte nog med att man missade en massa från boken, man hade även av oförklarlig anledning bytt namn på huvudpersonen. Varför då? 
Har det tyska produktionsteamet läst böckerna? Var översättningen så kass att allt blev fel? Och var det inte väldigt jobbigt för skådespelarna att spela mot varandra när man inte pratar samma språk?

Det återstår 3 filmer. Jag kommer att lida. Jag kommer slita mitt hår, slå ut med händerna och sucka över eländet. Men visst kommer jag se dom.

Botmedlet mot allt man tycker är slaktat är att se, lyssna eller läsa den ursprungliga versionen. Eller åtminstone den verison man gillar och jämför allt med.  

Till att börja med måste man anmäla sig på nätet minst 5 dagar i förväg. Här var första problemet. Vi hade nämligen ingen tenta att anmäla oss till. Andra problemet dök upp på samma ställe. Vår tenta fanns med två gånger. Vi avr anmälda till den ena, men inte till den andra. Vi var alltså både anmälda och oanmälda till en och samma tenta. Mycket intelligent. 

På plats ska man var senast 15 minuter innan tentan börjar. Sedan får man inte komma in. Kommer man för sent får man vänta i 30 minuter efter det att tentan startat innan man får komma in. Varför är det då så? Jo, våra supersöta tanter som var tentavakter sa att det berodde på att så många bli störda av att det är spring. Alltså. Spring innan tentan börjar? Störs man av det? Jag skulle vilja påstå att det är mycket mer störande att det där "springet" inträffar 30 minuter in i tentan. Då har man ju liksom kommit igång?

Tentamenslokalen får man lämna först efter att 40 minuter har gått. Efter ungefär 25 minuter var jag klar med min tenta. Efter ungefär 30 minuter började jag se mig omkring. Okej, Linn är också klar. Och Andrea. Och Caroline. Och tjejen längst fram till höger. Och han snett framför mig. Frida också tror jag. Jag satte mig och läste de två A4 med tentamensinformation som fanns på insidan av omslaget. 

Efter exakt 40 minuter reste sig första personen. Två sekunder senare reste sig... ja, två tredjedelar av alla som satt därinne. 

Då undrar jag varför man inte släpper in folk när dom kommer, innan tentan börjar. När dom ändå är där, och vi bara sitter och VÄNTAR. Och varför ska man sitta i 40 minuter? Tentan hade 4 frågor. Maxpoäng var 6. Hur lång tid kan det ta? Vi hade för sjutton 2 och en halv timme på oss! Om man kan frågorna så tar det kanske 20 minuter, om du inte behöver fundera alls. Kan du inte svaret på någon fråga har du ändå gett upp efter en timme. Och även om du gett upp efter en timme och bestämmer dig för att hitta på svar, så tar det max 20 minuter. Då har du fortfarande... ja, typ en timme kvar. 

Liksom, varför?  

Det finns faktiskt SM i Tornerspel, och denna tävling går under namnet "Rikstorneringen". Eller, för dom mer insatta, kort sagt "Riks". Mina favoriter var inte med i år. Det är okej. Jag vet ju ändå att dom skulle ha vunnit. Det är ju en liten trevlig tradition som dom skaffat sig.

Därför roas jag lite av SRS:s hemsida. (SRS=Svenska Riddarsällskaps Samarbetsgrupp. Jodå, det finns en sådan också). I en liten förvirrad text om årets tävling som gick av stapeln i helgen har man, tror jag, blandat in lite från förra året. Dessutom menar man att kampen om medaljerna var ovanligt jämn. Jaha, och det skulle vara förvånande? Det är inte så att jag inte beundrar de personer som håller på med det här. Vanliga människor med vanliga jobb. Men ett SM utan Tornementum måste ju vara som... jag vet inte, hockey-VM utan Canada? Allsvenskan utan IFK, Malmö, AIK och DIF? Golfen utan Tiger Woods? Alltså, under förutsättningen att det utan dessa inte fanns något motsvarande. Som en tävling utan laget alla vill slå.

Visst är jag partisk i frågan. Det är omöjligt att inte vara det. Men jag har faktiskt tagit mig så långt att jag är kapabel att kritisera mina favoriter om det är befogat. Att kritiken sen mest består av huvudskakningar än så länge, det är ju en helt annan sak...

Tyvärr, får man väl säga. Det här gäller mer än att soluppgångar kan vara solnedgångar. Det gäller även vägar, stigar och andra ställen där landskapet inte ser ut som en platt savann med enstaka grästuvor. 
Om jag kunde skulle jag snurra jordklotet så att jag enbart behövde ta mig fram på raksträckor och i backar som inte lutar uppåt. Jag har hittat motionsspåren uppe vid Kypesjön. Inte visste jag att jag saknade skogen så mycket, men det är himla trevligt där. Om man bortser från alla backar. Dom är verkligen störtjobbiga. För att inte tala om vägen dit. Upp, upp, upp. Sen är man så trött i benen att man stapplar fram, när man väl ska ner, ner, ner igen.

Och Kypesjön är en annan sak vi borde diskutera. Definitionen av "sjö" behöver nog ses över. Vänern är en sjö. Vättern är en sjö. Fan, Infjärden är en sjö. Långsjön är en sjö. Kypesjön är lika lite sjö som Hultasjön. Vi snckar pölar här. Min granne hemma har grävt stora hål i marken, som är vattenfyllda. Jag tror att dessa går under benämningen "damm". Jag tror banne mig att dom är större än dessa pölar.
Herregud, det är som att jämföra Viskan eller Norrtäljeån med Amazonasfloden.

Okej, inte riktigt så stor skillnad kanske. Men nästan. Det bästa av allt är att folk fiskar i dessa pölar. Undrar vad man får för fisk?

Jag skriver med höger hand. Jag trivs rätt bra med det, och har ingen önskan att vara vänsterhänt istället. Däremot skulle det vara skoj att vara tvåhänt. Att kunna skriva lika bra med båda händerna. Det vore väl himla praktiskt, eller hur?

Jag vet ju att dom som skriver med vänster hand ibland har lite svårt att få till det hela, eftersom dom ibland drar med handen över texten. Människor som skriver med höger hand har ju pennan... sist, så att säga.

Jag tvivlar starkt på att lärare skulle gå med på det, men borde inte vänsterhänta även få skriva åt andra hållet, spegelvänt? Skriva från höger till vänster, med spegelvända bokstäver (åtminstone när det gäller egna anteckningar och sånt, som ingen annan än man själv ska läsa...)? Jag provade, och jag tror att det är avsevärt mycket enklare att lära sig skriva spegelvänt än att börja skriva med en ny hand. Och då drar jag alltså som högerhänt handen över texten när jag skriver (om jag skriver spegelvänt alltså). Alltså borde en vänsterhänt fixa det bättre, det här med att skriva från höger till vänster. Eller?

Finns det forskning på det här? Någon som vet?

Får jag presentera min omdöpta sköldpadda. Från början döpt till Paddel, av mina vänner kallad Paddla (antar att "Paddel" inte ansågs feminimnt nog.). I somras fick jag för mig att hon förtjänade ett värdigare namn. Ett riktigt namn. Dessutom hoppas, eller hoppades, jag att folk ska/skulle sluta säga "han" och "honom" om min sköldpadda av kvinnligt kön.

Vad gör då Boel med sin tid? Jo, ganska ofta plaskar hon runt i sitt akvarium. Hon gillar att sola, gärna utomhus. Och äta. När hon inte plaskar runt i sitt akvarium gillar hon att
A) Gå runt, runt runt i huset. Gärna över saker, såsom fötter, kattens matskålar eller katten själv.
B) Att pressa sig in där hon egentligen inte får plats, vilket skulle kunna ses som en beundransvärd egenskap eftersom sköldpaddor i regel inte är särskilt... formbara. Där ligger hon sedan tills det är dags att plumsa ner i akvariet, och vi måste försöka hitta den försvunna Boel som gömt sig.
C) Gå runt utomhus, när vädret tillåter. Det är inte så att man bör lämna henne ensam i två minuter, för då är hon med största sannolikhet försvunnen. Inte så smidig, men snabbare än man tror. Det blir så himla jobbigt om hon försvinner in under verandan. Är hon inomhus men dörren till verandan öppen, då kommer hon springande, i den mån sköldpaddor nu springer. Sedan dunsar hon ner fr trappstegen, ser sig omkring, och börjar sedan gå. Riktningen spelar inte så stor roll. Jag menar, tar det stopp så tar det ju stopp, eller hur?

Hur gammal hon är? Det skulle jag kunna räkna ut, om jag kunde komma på när vilket år jag köpte henne. Det gör jag dessvärre inte, men hon var i alla fall mycket mindre då än vad hon är nu.

Där har vi anledningen till att man ska undvika Annelundsparken mitt på dagen. Inte för att jag personligen hade något emot idrotten i skolan. Jag tycker att det var roligt. Med ett undantag, nämligen alla de lektioner som gick ut på att springa så fort som möjligt, så långt som möjligt, på kortast möjliga tid. Jag avskydde just den biten. Och det här verkar vara precis det dom ägnar sig åt.
Samtidigt är det roligt att se dem. Man kan liksom dra vissa slutsatser. Ungdomarna i Borås verkar inte riktigt vara på det klara med att det är nästan 20 grader ute fortfarande. Att springa så fort man kan så långt som möjligt på kortast möjliga tid gör att man blir varm. Långbyxor, hörrni. Långbyxor! Och eventuellt linne. Själv har jag shorts så länge som möjligt, men det är en annan historia. Det finns en kategori ungdomar (vad gammal jag känner mig när jag skriver "ungdomar") som sticker ut. Dessa har nämligen shorts. Och t-shirt. Möjligen en långärmad tröja. Dessa har även ett annat "schvung" i steget. Nämligen en del killar, med fotbollsstrumpor som gemensam nämnare. Dessa har fattat det här med att springa. Undrar vad det beror på?

Förresten så luktar det svagt av brända mandlar i datasal A608. Varför luktar det svagt av brända mandlar i datasal A608? Att det luktar bränt är en sak, med 20 datorer som står och surrar hela dagarna, men mandlar? Det är med största sannolikhet fel på mitt luktsinne. Det skulle förklara varför jag tyckte att mitt te luktade knäckebröd igår kväll...

Anna Odell, är det så hon heter? Studenten från Konstfack som fejkade ett psykbryt för att visa hur illa ställt det är med vården? Det blev ju som bekant rättegång och allt.

Men är det konst? Jag tycker ju inte det. Konst ligger visserligen i betraktarens ögon. Det är en konst att cykla, att gå i höga klackar, att laga mat, målningar, och så vidare, och så vidare. Var fanns konsten i hennes fejk? Heregud, klotter nere på tunnelbanan är mer konst än det där. Det var inte smart. Det var inte snyggt. Det var inte vackert. Det var inte snällt. Faktum är att jag tycker inte att det var någonting, annat än sjukt. Att hon fick det godkänt som "projekt" är ännu konstigare. Alla eventuella fördomar man kan ha om "konstnärer" har nu slagit in och även börjat rinna över kanten på tunnan där vi samlar dem.

För allvarligt talat, nog måste det väl ha funnits något vettigare sätt att ta upp som "konst"? Vad har man gjort under terminerna på Konstfack? Övat sig i skådespel? Tränat på lögner?
Dålig stil, det tycker jag faktiskt att det är.
Ja, det tycker jag!