HOFFIS

Imorgon är det vardag. Igen. De har en fantastisk förmåga att återkomma. Vardagarna, alltså.

I höstas hade jag ju jobbmottot "positiv, optimistisk, engagerad". Kanske inte exakt i den ordningen, men det var de orden. Jag tycker att jag lyckades ganska bra, även om det var väldigt ansträngande mellan varven. Nu har jag hur som helst lämnat det bakom mig, och det känns... bra.

 

Återstår att hitta på något nytt. I slutet av 2014 kände jag att jag borde börja tänka "andas Hoffis, andas", men det känns som att ta flera steg tillbaka.

Just nu är jag inne på att försöka gilla läget och inte haka upp mig på småsaker som jag inte kan påverka. Så vårens motto blir väl något i stil med "släpp småsaker jag inte kan påverka". De kan få kanske en minut av ältande, sen lägger jag det bakom mig. Det låter väl bra?

Kan jag inte lägga det bakom mig så ja, då är det kanske egentligen ingen småsak?