HOFFIS

Jo, faktiskt så tror jag att min bild från den 20 januari i fjol kommer kunna vara ganska lik en bild man kan ta... på måndag. Den 20:e alltså. Enda skillnaden är bakgrunden till den. I fjol hade väl snön legat ett antal veckor redan, medan snön som ligger nu nyss kommit. Känns det som i alla fall.

 

I dag var en lite konstig, men helt okej dag. Lite extra trög hemma i morse, kändes det som. Väl på jobbet var det bara att dra igång med det som stod på att-göra-listan. Så det rullade på. Sådär strax före lunch kom chefen och börja svamla om verksamhetsplanen med mål och aktiviteter som jag fick skriva efter våra planeringsdagar i höstas. Jag skrev och skickade det här för cirka fyra månader sedan. Fyra månader. NU kommer han och börjar krångla om... ja, det vete fan, men sammanfattningsvis lät det som om aktiviteterna var för "långa". Alltså inte "långa", men långa, de var för beskrivande. Hm, okej. Ja, ja är ledsen, men mitt mål är för det mesta att skriva så att folk begriper vad jag menar eftersom det känns lite onödigt. Det är så jag skriver. Men jag kunde väl fundera lite på hur man skulle kunna formulera det hela lite mer... "vad-det-nu-var-för-ord-han-använde". Vi skulle prata lite om det här på måndagsmötet. Som alltså är på måndag. Javisst, tack för att jag fick det här nu. När ska jag fundera över det här, i helgen eller? Det är helg! Fyra månader har han haft på sig att säga något, FYRA!

Vad fasen liksom, jag minns väl inte allt heller...

 

Sen fick jag rycka in och hjälpa till med en telefon.

Jag vet inte varför, men folk har fått för sig att jag är bra på telefoner. Det är jag inte.

Inte egentligen.

Men i jämförelse med en del andra så är jag det.

Det beror dock inte på mina fantastiska kunskaper, utan mer för att somliga verkar ligga på ungefär samma telefonnivå som min mormor.

 

Sen då?

Jo, sen tappade jag all energi på lunchen.

Jag lyckades hitta lite av den igen, och eftermiddagen gick helt okej.

Efter jobbet fick jag sopa fram bilen, och fick som vanligt inte upp vänster bakdörr. Det innebär att jag försöker öppna dörren men inser att den sitter fast. Dock har den öppnat sig lite. Men fast sitter den. Vilket i sin tur innebär att jag måste försöka få igen den så att den är ordentligt stängd.

Och då får man helt enkelt kasta sig mot dörren.

Sen händer det att jag fortfarande glömmer bort att jag måste ha nyckel för att ta mig in i bakluckan.

Jag glömmer alltså det. Och jag har haft bilen i... wow. Jag och Olopen har känt varandra i fyra år i sommar.

Fantastiskt.

Imorgon ska vi övertala pappa att bilen vill stå i garaget och smälta en stund.