HOFFIS

Hoppsan, det hann visst gå nästan en månad...

Det var inte riktigt meningen, men man måste känna för att skriva för att det ska fungera. Och jag har verkligen inte känt för det på sistone.

 

Jag har både hunnit ha semester och börjat jobba. Semestern kändes (så klart) alldeles för kort, men det var ju trots allt ändå den längsta jag haft. Tre veckor blev det denna sommar. Kanske testar jag på fyra veckor nästa år? Jag gillar dock att ha några semesterdagar kvar, hösten brukar ju kännas så satans lång...

Våren går alltid fortare, då den innehåller ganska mycket halvdagar, röda dagar och klämdagar. Så mycket helger.

Imorgon är det dock i min värld officiellt höst.

Det är 1 september (därför har jag nu bytt till höstgardiner, även om det ska bli 20 grader i veckan...)

 

Denna höst ska jag försöka avsluta påbörjade pysselprojekt. Jag har en kofta som ligger och väntar på att sättas ihop och få en krage. Den skulle ha varit klar vid midsommar...

Jag har tre necessärer jag ska fodra och sy fast dragkedjor i (försökte göra mig av med lite garn).

Jag tänkte sy ett pocketfodral (som faktiskt passar på en pocketbok).

 

Jag ska också få ordning på mig själv, i vanligt ordning. Ska vara duktig och träna planerade dagar och inte äta massa mackor och sedan godis på jobbet (jag stressåt godis halva sommaren). Ibland har jag lite dålig karaktär.

 

Jag har hittat på tre ord jag ska rabbla på jobbet hela hösten som ett mantra: positiv, optimistisk, engagerad. Jag inbillar mig att allt kommer kännas lättare då. Fick snabbt svar på denna lilla bekännelse på Twitter av någon som tyckte det var en strålande idé. Jag menade då att ja, jag ska försöka hålla mig till det också. Genast fick jag av denna person då höra "man blir vad man tänker". Där fick jag... Man blir vad man tänker, höstens ordspråk. Jag tänker att jag är positiv, optimistisk och engagerad, och alltså är jag det.

Plättlätt!