HOFFIS

I ungefär fem år har jag tänkt att jag aldrig mer ska se Melodifestivalen, eftersom jag inte tycker att det är särskilt bra. Trots det har jag alltid tittat ändå, för det är något man helt enkelt... ska göra.

 

Jag tänker mig Melodifestivalspektaklet ungefär som en buffé.

Häng med här:

 

Du står vid ena kortsidan av ett väldigt långt bord som är fullt med mat.

I andra änden finns en rätt som du verkligen tycker om, och som du verkligen vill äta.

För att ta dig dit måste du äta allt som finns mellan dig och den här rätten.

De här rätterna mellan dig och det fantastiska på andra sidan bordet är inte dina favoriter, faktiskt så är en del av dem riktigt äckliga. Men du vill till andra sidan.

Så du står ut, och trycker i dig allt äckligt för att ta dig till det fantastiska.

När du sedan äntligen kommer fram till det fantastiska, så inser du att du är både mätt och illamående, och du är inte alls sugen på den där rätten längre.

Faktiskt så kommer du fram till att du lika gärna hade klarat dig utan den, och därmed besparat dig själv illamåendet på vägen dit.

Sedan, nästa gång du står inför denna buffé, så tänker du att det kanske är annorlunda den här gången...

Hoppet är det sista som överger människan, heter det väl?

 

Ja, ungefär så. Det lät bättre i mitt huvud, men det var väl så här jag tänkte i stora drag.

 

Och ja, jag är fullt medveten om att det är frivilligt att titta.

 

Nån som var med på filmhänvisningen i rubriken?