Nu räcker det
Låt oss klargöra detta:
Jag uppskattar INTE att bli kallad för "frugan" eller "gumman" när jag befinner mig i sällskap med min pappa.
Det är en förolämpning.
Jag anser dessutom att det är oförskämt att bara förutsätta att två personer är ett par eller till och med gifta bara för att de befinner sig på varsin stol brevid varandra. Även om man själv tillhör någon sorts skev halvkultur där det är vanligt att 55-åringar är ihop med 26-åringar (och uppenbarligen vice versa, där mannen i 99% av fallen är den äldre) borde man kanske tänka sig för innan man säger något.
Inte bara anta att alla andra har samma skeva och lätt diffusa halvkultur.
Om man nu ska kalla det kultur. Jag vet inte riktigt hur djupt rotad denna... ja, vad vi nu ska kalla den, är.
Men det krävs ju beviserligen inte överdrivet många hjärnceller, och inte heller verkar det krävas någon typ av social begåvning eller taktkänsla.
Jo, jag vet, förhållanden med stora åldersskillnader kan funka jättebra och de kan leva lyckliga i alla sina dagar, bla bla.
Jag har inga problem med det.
Men låt för fan bli att anta en massa saker.
Och var smidig nog att be om ursäkt, eller åtminstone säga något för att gottgöra det extremt felaktiga antagandet.
Som att fråga någon som gått upp i vikt när det är dags för barnet, och personen är inte gravid.
Problemet är att jag vet exakt vad jag vill säga till dessa puckon, men jag blir så himla chockad att jag inte får fram orden.
Jag LIKNAR ju till och med min pappa.
Nästa gång smäller det.
Tredje gången gillt, eller hur?
