Ljuskänslig
Jag är väldigt förkyld.
Sådär förkyld så att man ligger på gränsen till feber, man fryser, och tycker det är varmt, är konstant snuvig samt går runt och kisar för att det svider lite i ögonen av solljuset.
Som väldigt förkyld anser jag det vara min rätt att se dåliga filmer på tv.
Så för istället för att stoppa in en film jag redan sätt bestämde jag mig idag för att titta på Hannah Montana.
Jag vet, visst är det rysligt?
Jag har aldrig riktigt förstått vad som är grejen, men det hindrar ju inte att man försöker lista ut det.
Jag lyckades inte.
En och en halv timme efter att jag började titta och tänkte "det här kan ju inte bli bra" så stängde jag av tv:n igen med tanken "det här var inte så bra".
Jomen visst är det lite charmigt. Grejen är ju den att det finns massor av filmer med en liknande handling som är mycket bättre.
Jag har t.ex aldrig riktigt trott på att man kan förändra någon till oigenkännlighet enbart med hjälp av en peruk.
Jag anser dessutom att tekniken har kommit så pass långt att man ska kunna matcha ljudet med bilden (möjligen kan vi skylla det på Viasat...).
Det finns verkligen många filmer med en bättre "tjejen-blir-kär-och-oj-ljuger-för-pojken-som-blir-sårad-sen-gör-hon-något-fint-han-förlåter-och-så-blir-dom-ihop"-handling än i Hannah Montana. The movie.
Och denna Hannah har alltså en egen tv-serie, om jag förstått saken rätt?
Hur hände det?
Man kan ju tänka att det borde finnas bättre skådespelare?
För om det här är Hollywoods framtid...
... så får vi hoppas att tekniken i framtiden kan lösa de små problemen som kallas "dåligt skådespeleri".
Jag är rädd att jag hellre ser fem smålöjliga filmer med Hillary Duff på rad än ser Hannah Montana en gång till.
Även om jag sett dom redan.
Fröken Duff har nämligen en liten potion av något som fröken Cyrus saknar.
