Vinden har blåst över
Om du inte har läst Borta med vinden men vill göra det ska du överväga att inte läsa mer nu.
Jag har i alla fall läst den nu.
Jag tyckte den var bra, betydligt bättre och mer "lättläst" än vad jag trodde att den skulle vara.
Men 1800-talet hade ju seriösa problem.
Hela boken är en orgie i tal om heder, vackra klänningar på kvinnor som till synes verkar vara dumma som spån (även om en del av dom lever upp till "bakom varje man...") och män som tävlar om unga flickors uppmärksamhet.
Den kvinnilha huvudpersonen Scarlett O'Hara är ju inte en kvinna av sin tid. Frågan är vilken tid hon är av.
Hon är en hiskeligt beräknande och otrevlig person, som lindar folk runt sitt lillfinger tills hon blir änka, och sedan änka igen, och sedan gift men "absolut inte älskar sin man".
Den manliga huvudrollen, som tog väldigt lite plats i början, är ju bokens största nöje.
Det är baler, begravningar, krig, fattigdom, rikedom, tonårsförelskelser och allt annat man kan föreställa sig. Trångsynta människor, godhjärtade människor, hårda, mjuka, egenkära, osjälviska, you name it.
Det är två personer av "samma skrot och korn" som boken handlar om. Det är bara det att den ena inte fattar det. Scarlett O'Hara tycker jag nog är en ganska jobbig typ. Och egentligen är väl inte Rhett Butler så himla mycket bättre. Men han tar plats på boksidorna. han har utstrålning och är charmig.
Genom boksidorna.
När han förhållandevis tidigt i boken blivit presenterad, försvinner han ut i perifirin (heter det va?), och existerar mest i folks tankar av olika anledningar.
Detta gör att ungefär halva boken (uppskattningsvis, jag vill inte ta i för mycket) är en evig längtan efter Rhett Butlers återkomst till handlingen.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är bra eller dåligt.
Jag läste ju hela boken (nästan, vissa sidor skummade jag bara, författaren har en tendens att beskriva saker lite för detaljerat, jag vill läsa en roman och inte en historiebok ur ett amerikaskt sydstatsperspektiv, och speciellt inte om det inte tillför handlingen något).
I efterhand kan jag kanske tycka att den var lite trög i början.
Det tog en stund för den att liksom "komma igång".
Och det är ju, egentligen, en ganska sorglig historia.
Två människor som... ja, som egentligen passar perfekt, om dom hade kunnat stå ut med varandra.
Tills döden skiljer dem åt, och så vidare.
Huruvida det blev så får man inte veta, eftersom den slutade som den gjorde.
Efter att jag läst sista ordet hade jag bara en enda fråga.
Och alldeles för många svar på den.
