HOFFIS

Nu är fotbolls-VM slut för den här gången.
Massor av matcher senare.
Flera mål senare.
Vad minns man?

Sverige var inte kvalificerade.
Danmark åkte ut.
England gjorde bort sig.
Kvar hade jag bara en favorit.
Trodde jag.

Oavsett hur snygga målen är (eller inte är), så spelar det i slutändan ingen roll.

Spanien var det av mina favoriter som höll längst.
Problemet var att jag ju alltid har gillat Holland, men jag hade inte räknat med att de skulle ta sig ända till final..
Så vad gör man, när två favoriter spelar?
Jo, man sitter och ber för att matchen åtminstone ska avgöras med ett spelmål, under ordinarie matchtid.
Funkar inte det, så ber man för att det avgörs under förlägningen.
Jag avskyr straffavgöranden.
Tur att vi slapp det.

Jag har inte följt detta VM överdrivet noga.
Men det finns en sak som jag alltid kommer ihåg, alltid sitter och väntar på.
Och det är slutsignalen.
När domaren blåser, och ett lag inser att de just blivit bäst i världen.
Det är stort.
Det är då vuxna män gråter glädjetårar inför, vad var det, 700 miljoner tittare?
Det är så rörande att se.

Och jag lider med Holland. Två lag som aldrig vunnit VM möts i finalen.
Men dom hämtar sig nog. Näst bäst är ju trots allt inte fy skam det heller.

Varför känns det alltid så, att man vinner ett guld, men man vinner inte ett silver?
Man vinner även ett brons, även om silver är bättre.
Silvermedaljörer vinner aldrig ett silver.
Dom förlorar ett guld.

Så knäppt.