Attans...
"Hej! Är det du som bor här?"
"Ja?"
Det jag egentligen borde ha svarat var "ja, bland andra", eller möjligen "nej, jag är en spökutdrivare som är här för att driva ut djävulen och lugna husspöket som familjen brukar kalla gammelfarmor".
När jag kör in på gårsplanen ser jag fyra ungdomar. Som ser... lite malplacerade ut. Jag ägnar dom dock ingen särskild uppmärksamhet. När jag kliver ur bilen är två av dom nästan framme, och ställer ovanstående fråga.
Fram räcker dom ett papper med en inbjudan.
Great.
Jehovas vittnen.
"Hur kan du få ett nära förhållande till Gud?"
Inbjudan handlar om att jag gärna får komma och lyssna till svaret på den frågan.
Fördelarna är följande:
Alla sessioner är öppna för allmänheten.
Det är fritt inträde.
Jag får vara med under hela sammankomsten.
De tar inte upp någon kollekt.
Great. Igen.
Problemen är följande:
Jag tror inte riktigt på Gud, va.
Jag har aldrig läst Bibeln och har tillräckligt mycket annat att läsa för tillfället i form av vampyrer, varulvar, trollkarlar, mord och mänsklig romantik.
Jag vill inte ha svaret på frågan om varför jag "bör" ha en önskan att närma mig Gud.
Jag tänker inte åka hela vägen till Strängnäs, Kristianstad eller Tavastehus (i Finland) för att lyssna på något jag inte tror på.
Undrar om de känner sig lika malplacerade som de ser ut?
Som väklädda ungdomar från, ja, vad ska vi dra till med, 1978 kanske?
