I new day will come (hela tiden, faktiskt)
Nyårsafton. Den där sista dagen på året som människor börjar planera långt, långt i förväg? Vad ska man göra? Hos vem ska man göra det? Hur ska det sluta? Vad ska hända efter tolvslaget? Vad blir skillnaden?
Absolut ingen alls. En månad tar så ofta slut. En sisådär tolv gånger om året. Den enda skillnaden mellan skiftet december-januari och, vi säger september-oktober, är ju att man måste åka på en siffra till årtalet. 2010 är det ju numera, istället för 2009. Och? Det innebär väl bara ett år närmare jordens undergång, är det något man ska fira egentligen?
Nyårsafton är längre än långfredagen. Längre än sega dagar i soffan. Helt enkelt lång. Och egentligen ganska överskattad. Nyårsafton är den dag då hela Sverige borde ringa Fröken Ur (som jag för övrigt alltid föreställt mig som en lite äldre tant). Detta för att på något vis försöka synkronisera tolvslaget, för dessa minuter befinner sig, om jag ska vara snäll, någonstans mellan 22.00 och 02.00. Det är fyra timmar. Det är ett jäkligt långt tolvslag. Ännu längre blir det eftersom det finns puckon som verkar tycka att nyår börjar runt julafton.
Skona mig från massor av raketer, och skona alla djur, vilda som tama som gömmer sig i hålor, under sängar eller flyr i panik.
Men jag tycker naturligtvis att folk ska få fira, festa, vara glada, supa och må dåligt dagen efter om dom vill det. Det är ju upp till var och en.
Personligen är jag dock lite inne på att bojkotta allt vad nyårsfirande heter nästa år. Bara för att. Vi får väl se vad jag gör om 364 dagar. Var jag är. Hur jag gör det. Vad jag gör efter tolvslaget. Kommer jag känna någon större skillnad mellan 31 december och 1 januari?
