Det finns jobbiga saker och så finns det jobbiga saker
Att folk man älskar blir sjuka kan få mig at börja gråta.
At folk man älskar är lyckliga kan också få mig att börja gråta.
Tanken på något sorgligt kan få mig att börja gråta.
Att uppleva något sorgligt kan definitivt få mig att börja gråta.
Att läsa om döda eller misshandlade djur kan få mig att gråta.
Att se döda eller misshandlade djur kan också få mig att gråta.
Att läsa om något som innehåller ovanstående kan få mig att gråta.
Att se en film innehållande något av ovanstående kan även det få mig att gråta.
Sedan händer det ibland att jag gråter när jag är riktigt trött.
Och jag har absolut inget emot att gråta om jag känner för det, jag tycker nämligen att det är ganska naturligt och gör människor mer mänskliga. Dessutom visar det att jag inte är riktigt så tjurskallig, inåtvänd och reserverad som somliga verkar tro.
Däremot finns det tillfällen då jag avskyr mig själv för min förmåga att börja gråta.
Och det är när jag är irriterad, frustrerad eller bara riktigt förbannad. Det är en jäkla förbannelse, eftersom folk inte begriper varför jag gråter. Nej, jag är inte ledsen. Jag är skitsur. Det är bara lite svårt att få fram att det är det jag är, en 23-åring som är tillräckligt arg för att slå sönder något. Jag vet inte hur det är med er, men gråtande människor uppfattas ju sällan som förbannade...
Men sånt är livet.
Antar jag.
