HOFFIS

Tattare, enligt Wiki ett resandefolk från olika håll som förut stod utanför det svenska samhället. Dom har inget som helst med det här inlägget att göra.

Det här med dialekter och det svenska språket. Först dialekter. Det finns ganska många. De flesta är begripliga, ett fåtal är obegripliga. Vissa är fula, vissa är charmiga, vissa är konstiga. På detta har vi sen lokala små nyanser. De som flyttat runt kan vara lite svåra, om de lagt sig till med lite olika och fått en helt egen dialekt. Som född och uppvuxen i och i krokarna av Stockholm anser jag naturligtvis att jag inte har särskilt mycket dialekt. Men det har jag naturligtvis, för dom som inte är födda och uppvuxna i Stockholm. Jag tycker dock att jag pratar begripligt. Jag uttalar ord som dom ska uttalas (hoppas jag).  

Skånska är en nästan obegriplig dialekt. Den påminner för mycket om danska, och jag har lite svårt att begripa danska. Sen har de så konstiga uttal.
Runt Dalarna och Värmland, attans vad jobbigt det kan vara att lyssna på.
Man ska ju inte generealisera, men norrländska, ja det är lite... långsamt. Men (oftast) fullt begripligt.
Gotländska är så charmigt. Tycker ju jag, som gillar Gotland. Men. Det finns ju en begriplig och en lite mindre begriplig variant av den gotländska dialekten. Den mindre begripliga är svår att förstå, men jag har för mig att det funkar att läsa den. Av någon anledning

Nu befinner jag mig ju dock i Västra Götaland. Nu ska vi alltså ha lite ordkunskap.
Ord som existerar är helt okej, även om de bara verkar finnas här. Ohemult till exempel. Men.
Ni vet, något som ruttnar? Det har som bekant möglat. Det uttalas "möglat". Inte "möööglat".
Lakrits. Det där som brukar vara i godis? Det uttalas "lakrits". Inte "lackritts".
Kex. Den gamla godingen. Det uttalas "kex". Inte "tjecks". Eller nåt sånt.
Om jag tar något. Då har jag tagit. Det uttalas "tagit". Inte "tatt". Begrips? T A G I T. Okej?

Sen har vi det här med särskrivingar (som vad jag vet inte har något med dialekter att göra). Varför är sådana nödvändiga? Det ser ju faktiskt bara konstigt ut.

Dom, De, Dem. Det svenska folkets största problem. Eller nåt. Jag ska inte ge mig in i grammatik, för jag är inte precis världsbäst där. Min gode vän Sanna kanske kan rätta mig om jag säger något tokigt.
Rätt: Jag går till dem. De går till mig.
Fel: Jag går till de. Dem går till mig.
Rätt: Jag går till dom. Dom går till mig.
Sanna, har jag rätt?
Detta kan vara vansinnigt irriterande, eftersom jag anser att "dem" är en form som missbrukas en del.
Vidare har vi det här med månader. Om inte namnet på månaden står först i en mening är det liten bokstav som gäller. Januari men inte Januari. Januari men januari.
Länder och städer, stor bokstav. Sverige och Stockholm. Språk med liten bokstav. I Sverige talar man (bland annat) svenska. Inte Svenska.

För övrigt anser jag att det ska bli vår nu.