Rosornas stad ligger på den bästa ön
...sjunger dom visst på Skansen.
Stockholm, verkligen inte! Tur att jag avskyr programmet, det skulle ju vara hyckleri av hela slanten...
Nyss hemkommen från Gotland, och mitt hjärta kommer nog aldrig att lämna den ön. Troligen är det därför som det känns så fruktansvärt sorgligt att åka därifrån varje gång. För det gör det.
Man tror att man ska vänja sig, men jag gör inte det. Det är samma sak varje år.
Det är meningen att det ska vara skönt att komma hem.
Av båten och allt jag tänker är att allt ser så trist ut. Allt är så trist.
Det är så jäkla mycket bilar.
Fula träd.
Stressade människor.
Betongbyggnader i överflöd.
Vägarbeten på Nynäsvägen som de hållt på med sedan urminnes tider... känns det som.
Möjligen finns det en och annan som envisas med att inte begripa hur mycket jag gillar Gotland.
Det handlar inte om DEN veckan, och vad man eventuellt kan göra och uppleva.
Medeltidsveckan är en bonus, jag måste ju prioritera.
Det handlar om PLATSEN.
Jag har tillbringat ungefär två månader av mitt liv på Gotland.
Det är verkligen yttepyttelite, i det stora hela.
Trots det har jag nått den punkt då jag utan vidare kan sätta mig på en stol, läsa en bok och vara nöjd med det.
Jag har lekt turist.
Jag har serr Fårö och Hoburgen. Stora Karlsö och Furillen (Furliden?).
Gjort grottäventyret i Lummelunda.
Jag uppskattar Medeltidsveckans alla föreställningar och påhitt, och har roligt under den här veckan.
Stör mig folk som kör för fort i innerstaden.
Hittar utan större problem från punkt A till punkt B.
Jag har varit där på våren, på sommaren och på vintern.
Men återigen.
Jag vill nog hävda att jag känner mig själv bäst.
Det handlar inte enbart om 7 dar per år (för övrigt en fantastisk låt!) och vad jag eventuellt hittar på då.
Jag säger det igen, det handlar om platsen.
Att befinna sig var som helst (nästan) vid kusten och bara se havet.
Se de låga träden som inte klarar att växa sig höga.
Raukar som formats av vind och vatten.
Slingrande vägar och gamla ruiner.
Ringmuren.
Så sluta nu.
Jag kommer fortsätta känna mig deprimerad tills jag åker dit igen.
Och sedan bli deprimerad igen 7 dagar senare.
Detta kommer med största sannolikhet fortsätta tills jag någon gång i livet förhoppningsvis vänder på det hela.
Från att åka till ön och sedan lämna den, till att åka från ön och sedan komma tillbaka...
