Runt, runt, runt...
Mitt i mitt odiciplinerade tentaplugg bestämde jag mig för en paus (visserligen planerad, och inte särskilt välförtjänt). Alltså gick jag ut. För att komma över vägen dit jag skulle behöver man gå i den där gång... tunneln. Bron. Alltså, en gångtunnel som går över vägen. Här mötte jag fyra pensionärer. Jag vet ju att en del äldre människor roas av att kuska runt på vägarna i buss. Eller åka på kryssningar. Dock blev jag nu ungefär lika förvånad som jag blev när jag såg en italienskregistrerad Mini Cooper i Visby i somras. Vad i hela världen gör ett gäng finska pensionärer i Borås? Hur hamnade dom där? Varför hamnade dom där?
Jag förstod dessutom plötsligt varför min mamma vägrade gå bort med min mormor till centrum när dom var här ett par dagar i somras. Förklaringe stavas p e n s i o n ä r . Det skulle väl kanske ha tagit dessa stackare ett par timmar extra att gå runt rondellen för att slippa trapporna i denna gång...bro. Men det kanske hade varit värt det? Eftersom det var stånk och stön efter hälften av trappstegen, och ett sådant flåsande efter alla trappsteg att jag trodde att den stackars tanten skulle få en hjärtattack. Och då skulle de ner igen på andra sidan. För att inte tala om att de troligen planerat att ta samma väg tillbaka.
Vi 23 års ålder ser jag med skräckblandad förtjusning framemot att kunna titulera mig "tant". Det låter så himla gulligt. Jag skulle dock gissa att det kommer dröja en... ja, 30-40 år i alla fall innan jag tänker börja (och det är en så lång tid att jag inte kan se det framför mig) . Men det blir nog trevligt. Tant. Den som säger kärring kommer åka på en smocka. Den som kläcker ur sig "fruntimmer" kan börja räkna sina dagar, ty det är ett uttryck med luddig betydelse, och ni kan börja räkna nu.
Jag kommer hitta er alla.
Vänta bara...
