Nu ska vi trassla ut skillnaden...
Just precis. Vi tar Wikipedia till hjälp. Vad är skillnaden mellan ironi, sarkasm och cynism?
Om ironi står följande (bortsett från ordets grekiska ursprung): "Ironi är en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas". Som exempel tar man upp att man säger "Vilket fantastiskt väder!" när det egentligen är pissväder ute.
Sarkasm: Var svårt att citera, men i det stora hela går det ut på att man yttrar något på ett skenbart humoristiskt sätt med ett överdrivet, sarkastiskt tonfall med avsikt att håna den eller det man syftar på. Nationalencyklopedin (blev det där rätt?) menar att det är ett "yttrande som innehåller skarpt ironisk eller hånfull kritik", och i en mer allmän betraktelse kan man då kalla det för en extra "bitsk och nedvärderande form av kritik".
Cynism: har flera betydelser, den populäraste sägs vara "en närmast känslokall livsåskådning". Det lät ju himla deprimerande så vi tar en annan variant, som innebär att man ser människan och/eller samhället som det är utan att påverkas av normer och sånt. Ordet, eller ja, ordets betydelse kanske, härstammar från den kyniska skolan i antikens Grekland, och tanken var inte att man skulle vara känslokall utan det handlade om oberoende och självbehärskning.
Och så var det med det. Var passar jag in i det här då? Rent spontant skulle jag nog vilja påstå att jag lever på ironi. Sarkasmer kommer ju med jämna mellanrum, men jag skulle inte säga att jag är nedvärdernade. Det verkar ha mycket med tonfallet att göra. Är jag cynisk då? Jo, lite då och då. Inte cynisk som i känslokall, men jag gillar oberonde. Det händer att jag har en rent fantastisk självbehärskning. Ibland är den mindre bra. Alltså, när min cynism brister blir jag sarkastisk. Ett ironiskt tillstånd lever jag nog i för jämnan.
Tack Andrea för idén till det här inlägget! Jag gillar kommentarer, jag kan göra inlägg av dom! (ja, jag vet Sanna, jag ska ta upp det där med kantarellen en annan gång, jag lovar.)
