När dagen gryr om hösten.

Det är lite kyligt i luften, endast 7 grader denna morgon. Solen har börjat lysa från en klarblå himmel, och gräset glittrar av fukten som fortfarande finns kvar. Om några veckor kommer det kanske att vara frost som glittrar istället.

Genom bostadsområdet är det så gott som knäpptyst, och bara hundägarna har tagit sig ut.

När jag kommer upp till den lilla sjön är jag tvungen att stanna. Solen har inte riktigt tagit sig över trädtopparna, men lyser mjukt upp delar av sjön. Över sjön flyter dimman tyst. Med lite fantasi hade man kunnat se älvorna dansa!

Genom skogen lyser denna morgonsol upp gläntor och de små ängar man kan skymta bortom träden. Mossan har aldrig varit så grön, löven fallit så tyst. En liten bäck ger ifrån sig ett glatt porlande.

Fåglarna har börjat vakna. De kvittrar glatt, utan att det har hunnit bli sådär hysteriskt som det kan bli på dagen ibland. Det är fortfarande tyst, bara skogen som viskar.

Jag går på gräset vid sidan av grusspåret för att jag inte vill störa tystnaden. Jag blir förbannad av en motionär som respektlöst klampar fram. Jag byter musik i min Ipod för att fånga stämmningen bättre. I skuggan där jag går kan jag se trädtopparna som träffas av solen.

När jag kommer ut ur skogen igen flyter dimman fortfarande över den lilla sjön. Det ryker lite ur skorstenen i det lilla huset. Solen har kommit lite högre.

Det är höst. Jag älskar den här årstiden. Och den här tiden på dagen. Varför måste människan envisas med att ha sovmorgon bara för att man är ledig?


Skriv något!

Kommentera inlägget här:

Vem är du?
Kom ihåg mig?

Din e-postadress: (det är bara jag som ser den)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0