Idag, den 10:e oktober
Dagen då alla verkar vilja prata med mig. Eller i alla fall två. Poängen med dessa två var att jag inte kände dessa två. Den första gick ikapp mig bakifrån när jag skulle gå ner på stan. Enfaldig som jag är trodde jag att han skulle passera bara. Precis som jag skulle ha gjort om jag kom ikapp någon. Precis som de flesta skulle ha gjort om de kom ikapp någon. Men inte han, oh nej.
Mannen: -Hej flickan!
Jag: -Jaa, hej....
Mannen: -Jag är trött.
Jag: -Jaaahaaa....
Mannen: -Ja. Bor du i Borås?
Jag: -Ja, jo....
Vid det här laget ansåg jag att konversationen pågått tillräckligt länge och stannade för att helt utan anledning börja rota efter telefonen i min väska. Jag vet inte riktigt vad jag hade gjort om han också hade stannat, men han fortsatte hur som helst gå. Dessvärre verkade det som om vi skulle samma väg, vilket resulterade i att jag gick betydligt långsammare än jag brukar göra...
Den andra personen satt på en parkbänk. Just det. Ett fyllo på en parkbänk, även om parkbänken i det här fallet inte fanns i en park utan vid en gångväg, som jag dessvärre måste ta mig fram på när jag är ute och promenerar. Han och de tre killarna jag mötte precis innan jag kom fram till parkbänken hälsade glatt på varandra. Okej, tänkte jag, han kanske är en helt vanlig man som sitter på en parkbänk. Eller inte.
Mannen: - Varför går du, du ska ju springa, höhö?
Jag totalignorerar.
Mannen:- Men kom, kom?
Jag: -Nej nej nej!
Slut konversation. Det räckte gott och väl. Jag brukar sällan sätta mig på parkbänkar med folk jag inte känner. Jag brukar ännu mer sällan sätta mig på parkbänkar med fyllon jag inte känner. Jag tänker aldrig gå i närheten av en parkbänk med ett fyllo om han eller hon säger åt mig att komma. Det gör jag liksom bara inte.
