HOFFIS

Det här är på något sätt tänkt att motsvara året vi flyttade ut på landet, samt min första "skolperiod", nämligen lågstadiet.

Jag började på dagis med någon form av förskoleverksamhet. Till skillnad från mitt Stockholmsdagis fanns här bara två avdelningar, Igelkotten och Ekorren. Kanske är det därför jag så ofta har taggarna utåt? Världens bästa lärare gick allmänt under namnet Stor-Stina. Här träffade jag också min bästa kompis för många år framåt, Johanna. Johanna som hade en sköldpadda av kvinnligt kön men som ändå hette Putte.

Sen var det dags att börja första klass. Samling på skolgården och det var många till synes livrädda små barn. Jag tror att det var någon som började gråta, men det var inte jag. Min allra första lärare hette Siw, och vi hade utan tvekan världens bästa hjälplärare, nämligen Marie. Jag får säkert anlending att återkomma till det.
Siw hade den lite lustiga idén att vi varje morgon skulle skaka hand och bocka/niga. Sen skulle vi ställa oss bakom våra stolar och sjunga en sång som välkomnade morgonen eller hur det nu var. Siw spelade piano. Sen spelade hon även mandolin, vilket var att föredra eftersom det hela blev lite mindre "kyrkligt" då.

Jag tror att vi var... ja, hur många var vi? Var vi åtta tjejer och... tio killar? Nej, men hallå, så många var vi väl inte... Kan någon därhemma titta efter?

Vi hade en musiklärare från himmlen (han var toppen) och en gymnastiklärare från betydligt sydligare breddgrader (hon var liksom lite mindre toppen).

Jag tror att jag fortfarande har kvar min bit av gardninen vi gjorde till klassrummet. Samt bilderna till bokstäverna I och L.

Det var ständiga konflikter mellan tjejerna i klassen (det kan ha varit i mellanstadiet i och för sig, men det får stå här ändå). Varje vecka, eller i alla fall varannan, fick vår lärare och tjejerna gå ut i kapprummet och diskutera igenom alla de problem som tydligen fanns, medan killarna satt kvar i kalssrummet och himlade med ögonen. Ibland blev någon av dom kallade som vittnen. Här vill jag även gärna poängtera att JAG mycket sällan befann mig där i kapprummet för att prata igenom småaktiga problem. Jag stod över allt sådant. Eller så var jag redan som 7-åring lite reserverad och gav blanka fan i vad dom andra höll på med...

Jag gick på fritids och därifrån minns jag speciellt två saker.
Den första saken är världens bästa fritidsledare, Boel och Ulrika.
Den andra saken är en av alla de små övernattningar med mörkerpromenader som vi hade. Sådana är ofta spännande, men just den här blev lite för spännande. Att vara runt åtta år (om jag nu var åtta, jag kan ha varit 13 också, men det gjorde det inte mindre obehagligt) ute i skogen i mörkret med några andra 8-åringar kan vara nog så spännande. Jag tror att det var den här promenaden som inleddes på kyrkogården (det kan ha varit allahelgona-helgen, jag minns inte). Det bar vidare uti skogen, och på vägen tillbaka. Vi sprang, och då menar jag sprang, över en äng/åker för att ta oss tillbaka till skolan. Upp dök 3 motocyklar (läs: mopeder) och började jaga oss! Efter kyrkogårdar och mörka skogen där våra ledare ägnat sin tid åt att skrämma slag på oss var det här inte bra. Så vi sprang. Tids nog kom vi fram till fritids och dom försvann. Vi gick ner i källaren och hängde av oss jackorna. Det var mörkt i källaren. Vad kommer in genom dörren? Jo, just det...
Än idag är jag inte riktigt förtjust i folk som kör fordon på två hjul och har hjälmar på huvudet... Och jag ogillar skarpt källare.

Det kanske kommer som en chock för en och annan, men jag hatade fotboll. Faktiskt, jag hatade fotboll.

Men det hindrade mig ju inte från att vara med på fotbollskolan ett år. Vet inte vilket år det var, men det måste helt enkelt ha varit på lågstadiet... tror jag. Eller? Pappa? Jag lärde mig inte precs spela fotboll, men det är mitt första minne av Björkövallen. En jättefin grön gräsmatta och massor av människor. Sen fick man ju en boll också. Att det inte sparkades så mycket på den är en ju en annan sak. Jag var ju där, och jag åt mina pannkakor till lunch. Just ja, sen hände det sig att jag en dag blev påhoppad bakifrån och fick en puss på kinden av en blond liten kille var identitet jag aldrig kommer avslöja för fler än vad som redan känner den. Och det är allt jag säger i den här frågan.

Jag försöker komma på vilket år vi var på västkusten, men jag tror att det hör hemma under mellanstadiet... Vilket innebär att Kreta hör hemma där också.

På tavlan i klassrummet fanns alltid en bild som Siw ritat, med texten "Låt stå!".

I andra klass började jag rida lektion på ridskola. Världens bästa häst hette Prins, och jag lider av att jag inte har någon bild på honom, han gick bort ganska tidigt. Därefter tog Madette efter som favorit, och då var jag vips tillbaka hos en häst som var helt okej men hade lite... egensinnigt humör. De lugna, stabila och godmodiga tjockisarna Loffe och Lorre funkade också. Dessa ersattes senare av dom inte fullt lika lugna, stabila och godmodiga Penny och Linus. Vem har sagt att fjordningar är lugna? Loffe kunde man rida själv om man var tio år. Hade jag satt mig på Linus när jag var tio hade han plöjt ut genom väggarna i ridhuset och försvunnit i fjärran.

Jag tyckte att skrivstil var ett roligt ämne, och jag hade pedantisk ordning i min bänk. Sen minns jag övningsböcker vi tävlade om att hinna klart med först, det fanns hela serier. Hette något i stil med Äppel, Päppel, Päron och så vidare. Kråkan och Talleqvist fanns nog med...

Och nu känner jag att det får räcka...