HOFFIS

Det tycker jag just nu i alla fall. Jag håller på att tvinga mig igenom första säsongen av tv-serien Dexter. Det finns en viss risk för att folket där hemma kanske kommer slå mig för att jag tänker såga den här serien, men det törs dom nog inte...

Dexter alltså. En polis som håller på med att analysera blod och blodstänk eller nåt. Någon form av brottsplatsutredning. Denne Dexter är även seriemördare. Han mördar folk som "förtjänar det". Han känner heller inga känslor utan låtsas eller undviker de situation som behövs. När han mördar plastar han in ett helt rum, klär av offren nakna, tejpar/plastar fast dom i ett bord och börjar sedan såga isär dem när de fortfarande är vid liv. Väldigt mysigt.
Polisen jagar en anna serimördare, som styckar sina offer, efter att först ha tömt dom på blod. (Har man inte sett serien men vill se den, sluta läs här).
Denna man tror man sig ha gripit ett antal gånger. Alla har varit fel, till Dexters stora lycka eftersom han anser sin "broder" vara smartare än så och vill leka katt och råtta.
Dexters syster är även hon polis, men ganska misslyckad. Hon har fått lite beröm eftersom den smartare brodern hintar om både det ena och det andra i mordutredningar eftersom han vet hur mördaren tänker. Nu har såklart systern fått ihop det med den riktiga mördaren som ironiskt nog tillverkar proteser. Tänka sig. Dexter i sin tur har bestämt sig för att gå i terapi då han anser att terapeuten är skyldig till 3 självmord. Han upptäcker dock en del om sig själv och bestämmer sig plötsligt för att ha sex med sin mesiga, grå, känslomässigt skadade och ganska trista flickvän (troligen vald pga av just dom egenskaperna). Första gången mot dörren, kan man tänka sig. Han hann inte mer än komma in. 
Vi har sedan en misstänksam polis, en ganska trist polischef (även om det nog inte är tanken), systern som ställer till det, en kollega som verkar dum samt ytterligare en kollega som har väldigt, väldigt dålig fantasi. 

Med allt detta, bra poliser och dåliga poliser, sanningar och lögner, tankar och repliker, invecklade föhållanden och känslomässiga handikapp. Vi har styckade barbiedockor i kylskåp och en äcklig inledning. En sympatisk men trist huvudperson. Vi har stcykmord, folk få skottskador, folk tar självmord. Allt detta. 
HUR kan serien var  så TRIST och framförallt LÅNGSAM. Hur kan det INTE HÄNDA något?

(jag vill reservera mig för eventuella felaktiga uppgifter, om något av detta jag beskrivt på något sätt ändras under de sista... 4 eller 5 avsnitten)