Fönstret mot förvirring
Så är det. Joharifönstret. En faslig massa definitioner finns det på detta, men det enklaste är jag vet vad jag vet, jag vet vad jag inte vet, jag vet inte vad jag vet, jag vet inte vad jag inte vet.
I nuläget har jag obsolut ingen aning om vad jag vet, vad jag inte vet osv. Det är matriser hit och matriser dit. Euklidiska avstånd, variabler och standardiserade z-värden. Man kan ju falla ihop för mindre. Jag skulle ju lätt kunna dumförklara mig själv, jag vet fasen inte vad jag pluggar och jag vet inte varför jag pluggar det heller.
Dagens gulligaste var vår prefekt som tittade in med glada tillrop när hela klassen satt och slet sitt hår med terminens sista uppgifter. Är inte säker på att jag vet vad hon egentligen ville, men det var något om att de minsann inte gett upp programmet, det ska bara göras om... och byta namn... Vilket i min värld innebär ungefär samma sak. Hur som helst. Hon var himla positiv inför hösten, för då skulle vi få ännu mer (?) coaching inför framtiden. Får se hur det blir med det, och den där e-portfolion som alla lärare svamlar om ska ju bli himla intessant.... för det är inte så många som håller på med den tror jag. Hon meddelade även glatt att vårt sketna (okej, hon använde inte det ordet) Personliga Akademiska KontrakT ju inte kommer förekomma på sista kursen, som är uppsats. Skönt, eller vad man ska säga. Problemet är ju att vi ska författa en PAKTavslutning över allt, alla tre åren, och det borde väl i så fall ske... samtidigt som kandidatuppsatsen. Underbart. Starta gärna programmet igen. Men skona studenterna från PAKT, please?
Och nej, inget har klarnat. Jag befinner mig fortfarande i något slags Johari-vakum... Det är bara... luft.... en dimma.... och så är det fluffigt. Med hårda kanter.
I nuläget har jag obsolut ingen aning om vad jag vet, vad jag inte vet osv. Det är matriser hit och matriser dit. Euklidiska avstånd, variabler och standardiserade z-värden. Man kan ju falla ihop för mindre. Jag skulle ju lätt kunna dumförklara mig själv, jag vet fasen inte vad jag pluggar och jag vet inte varför jag pluggar det heller.
Dagens gulligaste var vår prefekt som tittade in med glada tillrop när hela klassen satt och slet sitt hår med terminens sista uppgifter. Är inte säker på att jag vet vad hon egentligen ville, men det var något om att de minsann inte gett upp programmet, det ska bara göras om... och byta namn... Vilket i min värld innebär ungefär samma sak. Hur som helst. Hon var himla positiv inför hösten, för då skulle vi få ännu mer (?) coaching inför framtiden. Får se hur det blir med det, och den där e-portfolion som alla lärare svamlar om ska ju bli himla intessant.... för det är inte så många som håller på med den tror jag. Hon meddelade även glatt att vårt sketna (okej, hon använde inte det ordet) Personliga Akademiska KontrakT ju inte kommer förekomma på sista kursen, som är uppsats. Skönt, eller vad man ska säga. Problemet är ju att vi ska författa en PAKTavslutning över allt, alla tre åren, och det borde väl i så fall ske... samtidigt som kandidatuppsatsen. Underbart. Starta gärna programmet igen. Men skona studenterna från PAKT, please?
Och nej, inget har klarnat. Jag befinner mig fortfarande i något slags Johari-vakum... Det är bara... luft.... en dimma.... och så är det fluffigt. Med hårda kanter.
Skriv något!
Trackback
