Botten upp!
Ett mail jag skickade fick mig att komma på det. Efter en kväll hos en kompis i sällskap med fler kompisar. Det här med överförfriskade människor. Det finns flera kategorier. Det finns de som blir griniga, och det är bara störande. Det finns de som blir väldigt lättirriterade, och det är lite obehagligt. Sedan finns det de som blir på väldigt, väldigt bra humör. Dessa kan jag stå ut med.
Problemet är att de kan vara lite luriga att prata med. Dessutom har jag kommit på att jag känner mig som en dagisfröken. Att konversera med någon som inte kan fästa blicken på en punkt och tala i hela, sammanhängade meningar gör att man själv blir övertydlig och talar långsammare. Ungefär som om personen mitt emot dig vore i runda slängar fyra år gammal. Eller något liknande. Jag har även den lilla vanan, eller ovanan, att klappa folk på axeln. Jag vet inte varför, och har inte bestämt mig för om det stör mig eller inte...
Detta kan roa mig under tiden det sker, men jag blir ganska irriterad när jag går därifrån. Jag har ju för sjutton anpassat mitt tal till någon som tappat den logik och det språkbruk man ägnat de senaste 20 åren till att bygga upp! Varför gör man detta (stannar på platsen alltså), egentligen? I huvudsak troligen för att kunna fortsätta umgås med folk. Att tala med folk som inte begriper vad jag säger om jag talar normalt, eller lite fortare än normalt, är dessutom lite roligt. Eller, det kunde ha varit, om personen nu hade råkat vara fyra år gammal.
Det bästa av allt är ju nästan att dessa personer även är fullt medvetna om att de... har högre promille i blodet än mig som får köra bil. Man upplyser sin omgivning om att man är full. Nähä? Det hade jag ju inte alls märkt. Den sluddriga talet, den ofokuserade blicken och den där tendensen att stödja väggarna avslöjar ju inte alls folk. Nej då.
Problemet är att de kan vara lite luriga att prata med. Dessutom har jag kommit på att jag känner mig som en dagisfröken. Att konversera med någon som inte kan fästa blicken på en punkt och tala i hela, sammanhängade meningar gör att man själv blir övertydlig och talar långsammare. Ungefär som om personen mitt emot dig vore i runda slängar fyra år gammal. Eller något liknande. Jag har även den lilla vanan, eller ovanan, att klappa folk på axeln. Jag vet inte varför, och har inte bestämt mig för om det stör mig eller inte...
Detta kan roa mig under tiden det sker, men jag blir ganska irriterad när jag går därifrån. Jag har ju för sjutton anpassat mitt tal till någon som tappat den logik och det språkbruk man ägnat de senaste 20 åren till att bygga upp! Varför gör man detta (stannar på platsen alltså), egentligen? I huvudsak troligen för att kunna fortsätta umgås med folk. Att tala med folk som inte begriper vad jag säger om jag talar normalt, eller lite fortare än normalt, är dessutom lite roligt. Eller, det kunde ha varit, om personen nu hade råkat vara fyra år gammal.
Det bästa av allt är ju nästan att dessa personer även är fullt medvetna om att de... har högre promille i blodet än mig som får köra bil. Man upplyser sin omgivning om att man är full. Nähä? Det hade jag ju inte alls märkt. Den sluddriga talet, den ofokuserade blicken och den där tendensen att stödja väggarna avslöjar ju inte alls folk. Nej då.
Skriv något!
Trackback
