HOFFIS

Vad är det som gör att man instinktiv kan veta saker man egentligen inte kan veta?
Ända sedan man var liten får man ju lära sig saker. Prata, gå, läsa, skriva, vad som är rätt och fel. Vi matas ständigt med nya kunskaper av alla dess slag. En del av det är vetenskapligt bevisat. Andra är det inte.

Om jag slår i en tå gör det ont. Det ska göra ont. Trots det kan man plötsligt inse att man har ett stort blåmärke utan att veta vad man slagit i. Det finns kretslopp, kunskaper om atmosfären och en massa annat. Att innerst veta vad som är rätt och fel är något man lär sig också.

Men hur, i hela världen, kan man veta att det ska börja regna? Man säger ofta att regnet "hänger i luften". När har vi lärt oss det? Hängde det verkligen i luften någon gång när man var små, någon sa det och sedan minns man det? En grå himmel bheöver ju inte nödvändigtvis innebära att det kommer böra regna. Det är inte vetenskapligt bevisat. Man springer inte runt med en mätare för luftfuktighet. Ändå vet man. Det kommer börja regna.

Det tänkte jag när jag var ute idag. Visserligen sa dom att det skulle regna idag, men dom sa också att det skulle mulna på framåt kvällen. Just nu skiner solen. Men regnet. Det kändes i luften. Hur känner vi det? Samma sak med åskan. Ibland bara vet man att det kommer börja åska, även om molnen inte ser ut som det. 

Det här slår naturligtvis fel ibland, men det stämmer minst lika ofta. Har vi något instinktivt som inte gått förlorat i en tid när allt handlar om bevis. Allt ska bevisas med invecklade ekvationer och vetenskapliga tester. Vad gjorde man innan allt det här? När man inte mätte något? Redan då visste man väl ungefär vad som komma skulle. Det kändes i luften osv. Det är så häftigt. Jag skulle vilja göra en tidsresa. Nu.

Annat är det med människor. Visst kan man känna på sig saker där också. Men där tycker i alla fall jag att det handlar om något som är mycket tydligare. Det blir som att tolka oss själva. Det finns naturligtvis människor med stenansikten som kan dölja alla känslor. Men det är svårt. "Tankeläsare" hävdar om att det bara handlar om att vara uppmärksam. Att tolka signaler. 

Minnen är ytterligare en intressant sak. Ibland ska man minnas det man inte minns. Ofta på tv. Vad gör man då? Jo, man hypnotiserar folk! I min värld är det här en stor stor bluff. Jag tror på att man kan minnas saker man föträngt osv, om man slappnar av och försöker. Att helt försvinna bort i minnen och vakna när någon räknat till tre tror jag däremot inte på. Allvarligt talat, hypnos? Ett tillstånd där man minns det andra vill att man ska minnas? Till och med göra saker man inte vet om att man gör? Jag skulle vilja säga att det här är störtlöjligt, men det kan jag inte eftersom det finns människor som tror på det här. Där ligger också skillnaden. De tror. Tror man på det kan man genomföra det. Tror man inte på det går det inte. Eller? Jag skulle hur som helst inte kunna ligga på en soffa och låta någon guida mig tillbaka bland minnen och vakna på tre. Jag skulle snarare fundera på vad fasen jag pysslar med. Jag skulle inte koncentrera mig, för jag tror inte på det. Eller möjligen på grund av att tanken skrämmer mig.