Hör upp, gott folk!
Alltså, jag gillar ju er! Vi kan kalla det "Mickes sommarfotboll" så vet alla inblandade vad jag menar.
Exakt varför vuxna pojkar har en tendens att bete sig som kärlekskranka grottmänniskor på en gräsplätt under avslappnat umgänge övergår mitt förstånd, men jag antar att vi, precis som mycket annat, kan sortera in det under "grabbar är grabbar". Jag gillar ju er ändå. jag gillar alla som är där, vare sig jag känner er eller inte, och trots att jag har.... låt mig tänka efter.
Jag är lite öm i låret fortfarande efter att projektil-David flög in i det i förra veckan. Men ont kan jag inte säga att jag har. Jag har även sträckt mig lite, men det är ingen fara. Jag har ett blåmärke på insidan av vänster knä sen förra veckan, och nu även ett på undersidan av överarmen, ett på insidan av höger fotled, ett på insidan av vänster fot och ett på höften. Tror att det som satt på revebenet har försvunnit. Det bästa av allt är att jag kan säga exakt vem som orsakat vilket blåmärke. Men det är ju onödigt att tala om.
Nu är jag dock inte särskilt kinkig vad gäller blåmärken, så det spelar inte så stor roll. Att bli trampad på fötterna anser jag nog ingår i sporten vi kallar "fotboll". Visserligen skulle våra sammakomster lika gärna kunna kallas "Ängslöpning" eller "SM i dikes-skutt", eller möjligen "Akta katten!", men allt detta innebär i det stora hela samma sak, för allt ingår ju. Regelmässigt handlar det på ett ungefär om att göra så många mål som möjligt, bollen är död bakom stolparna och i övrigt gäller "först till bollen". Mycket enkelt.
Jag gillar ju verkligen alla er som är där (minus myggen, men jag antar att dom inte kommer att läsa det här).
Fast jag gillar så klart alla mina vänner som inte är där också.
Exakt varför vuxna pojkar har en tendens att bete sig som kärlekskranka grottmänniskor på en gräsplätt under avslappnat umgänge övergår mitt förstånd, men jag antar att vi, precis som mycket annat, kan sortera in det under "grabbar är grabbar". Jag gillar ju er ändå. jag gillar alla som är där, vare sig jag känner er eller inte, och trots att jag har.... låt mig tänka efter.
Jag är lite öm i låret fortfarande efter att projektil-David flög in i det i förra veckan. Men ont kan jag inte säga att jag har. Jag har även sträckt mig lite, men det är ingen fara. Jag har ett blåmärke på insidan av vänster knä sen förra veckan, och nu även ett på undersidan av överarmen, ett på insidan av höger fotled, ett på insidan av vänster fot och ett på höften. Tror att det som satt på revebenet har försvunnit. Det bästa av allt är att jag kan säga exakt vem som orsakat vilket blåmärke. Men det är ju onödigt att tala om.
Nu är jag dock inte särskilt kinkig vad gäller blåmärken, så det spelar inte så stor roll. Att bli trampad på fötterna anser jag nog ingår i sporten vi kallar "fotboll". Visserligen skulle våra sammakomster lika gärna kunna kallas "Ängslöpning" eller "SM i dikes-skutt", eller möjligen "Akta katten!", men allt detta innebär i det stora hela samma sak, för allt ingår ju. Regelmässigt handlar det på ett ungefär om att göra så många mål som möjligt, bollen är död bakom stolparna och i övrigt gäller "först till bollen". Mycket enkelt.
Jag gillar ju verkligen alla er som är där (minus myggen, men jag antar att dom inte kommer att läsa det här).
Fast jag gillar så klart alla mina vänner som inte är där också.
Skriv något!
Trackback
