HOFFIS

Jag hade nästan glömt bort att jag hade halva livet kvar att skriva om... Tror att det är dags för högstadiet va?

Jag lämnade idyllen på Rådmansö för at börja högstadiet, det vill säga årskurs 7, i Norrtälje. Destinationen var Lommarskolan, och det allra bästa med den platsen var att skolan ligger granne med stallet. Annars var det, kan jag se i efterhand, en ganska hemsk plats. Platt, skrikig och... ja, jag vet inte.

Jag började i C-enheten, som var tämligen neutral. A var... motion och hälsa, tror jag. D var väl estet? B var... ja, vete fasen vad B var. Men min C slogs efter ett år ihop med B och bildade IT. IT-enheten, alltså. Vad de ansvariga hade för ambition med det vet jag faktiskt inte, för inte var det särskilt mycket "IT". Men jag tror att man målade om ett klassrum någon gång under den här perioden. Grejen är dock inte att man målade om, för det gjorde man i flera klassrum. Grejen var att man i just det här klassrummet valde att måla Nalle Puh på väggarna...

Det enda minne jag har från början av sjuan är att vår NO-lärare sprängde en kokosboll. Samt att jag konstaterade att det var sjukt jobbigt att börja skoldagen kl 08.05 på morgonen. Vems korkade idé var det liksom?

Jag kunde här, när jag fick min mentor, konstatera att jag är förföljd av konstiga människor som heter Siv. Den första var läraren i lågstadiet. Hon var visserligen snäll och så, men lite speciell och egen. Den andra var Siv på fritids, även hon snäll men helt klart lite egen. Den tredje var min mentor och idrottslärare Siv. Herregud, vilken störtjobbig, ihärdig och komplett outhärdliga människa!

Det var antagligen här jag började bli förbannad. På lite av varje. Jag tror att jag var och knackade på dörren ill lärarrummet minst en gång om dagen.

Det måste ha varit i den här åldern jag åkte till USA med mamma för att hälsa på min moster och kusin. Det var en sjukt jobbig flygresa, och jag hade en del hemlängtan. Men, jag har varit i USA i alla fall. Och Mall of America! Dit kan jag tänka mig att åka igen!

Jag fick, när jag gick i nian tror jag, en födelsedagspresent av mina lärare. Det var så att någon mindre intelligent kom på att vi varje år skulle ha någon sorts "föreställning" på Alla hjärtans dag. På kvällen. Där skulle det vara lite sång, fika och blaha. Denna kväll, för lärare, elever och föräldrar, gjorde man obligatorisk. Vi kan väl sammanfatta det som så att den dag man fyller år skulle man gärna stanna hemma från skolan. Jag uppskattade inte att man tvingade mig att vara i skolan även på kvällen. Och det fick lärarna naturligtvis höra (speciellt Janne), och därför fick jag en lite present. Ett halsband med en berlock som det står "Linda" på. Jättefint. Mindre fint är att det stå "IT-enheten" på baksidan...

Nej, men det här var en gansak trist skoltid, med en delvis skojig klass, som naturligtvis innehöll ett och annat... stolpskott.

Undrar om Smulan dog här nån gång... Och Hubbe kom in i mitt liv. Där kan vi snacka om en lite parvel. Vilket konstigt och jobbigt liv han levde. Det är lätt att vara efterklok. Lilla gubben...

Jag fick ett nytt favoritgodis. Vet inte riktigt vad det heter, men det var sockrigt och fluffigt.

Jag slutade läsa serietidningar eftersom dom tog slut så himla fort.

Hm, jag tror att min moster och kusin kom till Sverige också och hälsade på under något av dom här åren.

Jag vägrade vara med i luciatåget, och försöker komma på om Johanna var lucia även här. Jag har för mig att Robert nästan svimmade i alla fall.

När vi slutade fick vi alla diplom med några ord som beskrev oss. Mitt betyg blev "argsint snäll mops som aldrig har fel". I will say no more...

Ja, det kanske räcker så, tills vidare...