Raggare vs. raggare
Jag noterar för mig själv att det här är ett återkommande ämne i min blogg. Nu ska vi dock iställer fundera lite över det hela istället för att bara säga hur trött jag är på hälften av dem.
Raggarna. (jag reserverar mig för eventuella ändringar i texten som följer)
Det finns två typer. Eller, egentligen finns det kanske tre.
En typ är Volvoraggare. De behöver väl kanske ingen närmare beksrivning.
En annan är raggare. Bara rakt av. De som har lämnat sin förstörda Volvo bakom sig men inte riktigt fått tag på något som liksom flyttar dem uppåt ett pinnhål.
Sen finns det raggare. Det är dom som skakar på huvudet åt Volvoraggare och annat löst pack som förstör sina däck, super tills dom faller omkull och har en halv miljon luktgranar i bilen.
När övergår man från att vara det ena till att vara det andra?
Frågan dök upp idag när jag såg en tjej i en bil. Typisk volvoraggare. Stora (lurviga) tärningar. Luktgranar. Hela sättet, liksom. Allt. Med ett undantag. Nämligen bilen. Det var förvisso en Volvo, men ingen trist och utseendemässigt förstörd Volvo 740 (i den mån det nu går att förstöra en Volvo 740, den är ju rätt hemsk från början). Nej, det här var en rätt charmig äldre Volvo. Givetvis inte hemmahörande i den amerikanska, lite häftigare raggar-kulturen som finns även i Sverige, men betydligt närmare än de vanliga, vrickade, vedevärdiga Volvobilarna. (Naturligtvis finns det undantag, jag är säker på att det går att hitta åtminstone en trevlig volvoraggare där ute som har en förhållandevis oförstörd bil.)
Vilken kategori var det här? Är det bilen som gör förare? Eller är det föraren som gör bilen? Vi vet ju alla att det finns somliga som aldrig växer upp, även om deras tillgångar gör det, vilket leder till bättre (och snyggare) bilar.
Jag skulle vilja påstå att föraren gör bilen. Sitter man i en... ja, i vad fan som helst som är äldre än 70-tal (gärna amerikansk) och beter sig som ett pucko, ja, då är man ett pucko, och kommer för evigt att vara en 19-årig volvoraggare, vare sig du vill eller inte.
Och tro mig.
I min värld, och jag vet flera som lever i samma värld, är inte begreppet "volvoraggare" något särskilt smickrande...
Raggarna. (jag reserverar mig för eventuella ändringar i texten som följer)
Det finns två typer. Eller, egentligen finns det kanske tre.
En typ är Volvoraggare. De behöver väl kanske ingen närmare beksrivning.
En annan är raggare. Bara rakt av. De som har lämnat sin förstörda Volvo bakom sig men inte riktigt fått tag på något som liksom flyttar dem uppåt ett pinnhål.
Sen finns det raggare. Det är dom som skakar på huvudet åt Volvoraggare och annat löst pack som förstör sina däck, super tills dom faller omkull och har en halv miljon luktgranar i bilen.
När övergår man från att vara det ena till att vara det andra?
Frågan dök upp idag när jag såg en tjej i en bil. Typisk volvoraggare. Stora (lurviga) tärningar. Luktgranar. Hela sättet, liksom. Allt. Med ett undantag. Nämligen bilen. Det var förvisso en Volvo, men ingen trist och utseendemässigt förstörd Volvo 740 (i den mån det nu går att förstöra en Volvo 740, den är ju rätt hemsk från början). Nej, det här var en rätt charmig äldre Volvo. Givetvis inte hemmahörande i den amerikanska, lite häftigare raggar-kulturen som finns även i Sverige, men betydligt närmare än de vanliga, vrickade, vedevärdiga Volvobilarna. (Naturligtvis finns det undantag, jag är säker på att det går att hitta åtminstone en trevlig volvoraggare där ute som har en förhållandevis oförstörd bil.)
Vilken kategori var det här? Är det bilen som gör förare? Eller är det föraren som gör bilen? Vi vet ju alla att det finns somliga som aldrig växer upp, även om deras tillgångar gör det, vilket leder till bättre (och snyggare) bilar.
Jag skulle vilja påstå att föraren gör bilen. Sitter man i en... ja, i vad fan som helst som är äldre än 70-tal (gärna amerikansk) och beter sig som ett pucko, ja, då är man ett pucko, och kommer för evigt att vara en 19-årig volvoraggare, vare sig du vill eller inte.
Och tro mig.
I min värld, och jag vet flera som lever i samma värld, är inte begreppet "volvoraggare" något särskilt smickrande...
Skriv något!
Trackback
